Bli arg på andras barn. Får man det?

Jag tycker att det är en märklig syn att föräldrars ilska skulle rinna av barnen lätt. Jag förstår inte varför man skriker på barn, eller på någon annan heller, för den delen. Skrika kan man ta till om man blir rädd, om barnet gör något för fara för sig själv eller andra. I sådana situationer ser jag det som naturligt att skrika, men inte annars.

Jag förstår absolut att krönikören känner sig usel när det sista hon gör på morgonen är att skrika på sina barn. Barnen känner sig säkert också usla, eller så är de helt enkelt så vana vid att föräldrarna skriker, att de har slutat lyssna.

Ingen mår bra av att har skrikande personer omkring sig. Ingen lyssnar på den som skriker. Det gäller både barn och vuxna.

Om en annan förälder skulle få för sig att skrika på mitt barn när vi är på lekplatsen så hade jag blivit skogstokig, för så gör man inte. Däremot välkomnar jag att andra vuxna säger till mitt barn om de ser att han gör något dumt, men att skrika hjälper faktiskt ingen, om det nu inte skulle vara så att ungen håller på att fara ut bland bilarna på vägen utanför, men nu beskriver inte krönikören inte extrema situationer, utan det vardagliga livet och påstår att folk skulle bli arga på sina barn mest hela tiden. Går man runt och är arg på sina barn - inte i bland - utan mest hela tiden, så behöver man nog professionell hjälp att hantera sin ilska, tänker jag.

Jag har arbetat inom förskolan i många år. En handfull gånger har jag skrikit åt ett barn och efteråt har jag känt mig urusel. Men det behövdes att jag gjorde det då, för att rädda undan barnet en farlig situation, men normalt sett hjälper det gott och väl att prata med barnen på barnens nivå, förklara vad som gått fel och vad man kan göra för att rätta till det.

Sluta skrik på dina barn, Malin! Jag lovar dig att ni dels får en trevligare ton hemma och att barnen faktiskt kommer att börja lyssna på vad du säger och sluta upp att ignorera dig.

Nu är du ju inte alls konkret och beskriver inte vilka situationer som utlöser din ilska över "andras barn" så det är lite svårt att bedöma din ilskas giltighet. Ilska hjälper kanske inte alltid men ett mycket bestämt uppträdande kan ge effekt.

 Kusinbarn 5 år och outhärdligt ouppfostrad och bortskämd, far i sin mammas närvaro efter mina hundar och drar dem i svansen. Mamma kusinen är uppvuxen med hundar och borde veta bättre än att se åt andra hållet Rolig lek tydligen, för barnet skrattar förtjust när mina snälla och väluppfostrade hundar slinker undan för att undkomma vandalen. Jag tar tag i hundarna, föser in dem i mitt arbetsrum där det finns en gallergrind i stället för dörr. Hämtar ungen som får stå framför grinden och kommenderar "morr". Våldsamma morrningar från hundarna. Ungen stel som en pinne. Kommenderar "skall". Högljudda skall. det lät som allvar.  Nu var det dags att ta ett snack med ungen om faran av ge sig på hundar och hur man ska bete sig . Sedan ett allvarligt samtal med kusinen som tog det hela på rätt sätt.  Hundar ska man vara snäll mot annars...
Ja, hård läxa, men nödvändig.

Lyft ut, säg hej då, nu ska vi här hemma göra något annat så du får gå hem bums. Nästa gång du kommer vill jag att du.... osv I mycket bestämd och allvarlig ton och med ett kroppsspråk som betonar allvaret.
Har funkat för mig  i alla fall. I regel är inte barnet problemet utan barnets föräldrar så vill man inte ha en öppen konflikt är det allvarliga samtalet bästa lösningen.

Klart man får, annars skulle det vara så att folk utan barn inte får bli arg på någon under 18? Nä, mer utskällningar av jobbiga ungar, det gör ingenting. Om föräldrarna tycker att man går för hårt åt deras unge får dom ta det med mig så kan vi prata om varför de låter sina unga bete sig illa utan att göra ngt själva.

Hm.. i min familj har vi aldrig skrikit och aldrig visat att vi blev riktigt arga, alltså när jag växte upp. Mina föräldrar anser att det är något fult. När jag sen blev vuxen och första gången någon blev sådär riktigt rasande blev jag helt chockad och började gråta. Jag kände så fort jag hade ett gräl med min sambo att jag var misslyckad och vi skulle göra slut. " Det är osunt att skrika" ekade i mitt huvud och jag skämdes. Skämdes för att jag inte var sådär lugn och perfekt som alla andra i Sverige. Tålmodiga och lågmälda. Förnuftiga. Mogna.
Nej istället hade jag och min sambo förvändlats till "såna där" människor som skrek. Ett par skrikare. Ve och fasa.
Vi flyttade utomlands ett tag och träffade andra som oss.. folk som grälade men blev sams. Högljutt och glatt. Med tiden insåg jag ju att det inte alls var så hemskt som jag målade upp det, det var tom lite skönt att få vara arg. Tillåtas visa känslor och visa för mina barn att det är tillåtet att känna och vara arg. Kanske tom skrika och bli riktigt upprörd.
För mig är det inte längre något fult, inget misslyckande. Det är normalt att bli så där riktigt jävla förbannad ibland och skrika. Det är aldrig okej att kränka eller trycka ner någon. Att skrika däremot är okej. Mer än okej. Det är normalt.

Tja, det beror väl på hur du låter din ilska få utlopp? Är du en sådan som får ett vredesutbrott och börjar skrika och gapa, så tror jag inte det är en god ide. men att bestämt säga till någon annans barn att "det där är INTE OK hemma hos oss och jag vill inte att du gör det fler gånger" är väl tom önskvärt? Vi vucxna måste väl hjälpas åt att guida barn så de förstår vad som är OK och inte??

Om min dotter gjorde dumma grejer hemma hos nån så skulle jag inte vilja att föräldern mesigt stod och titta på, utan vänligt men bestämt förklarat för henne att det där är fel, och om hon inte slutade ringt mig, och jag hade kommit och hämtat henne och förtydligat att hemma hos andra, följer man deras regler, annars är man inte välkommen. Jag hade gjort likadant, skulle dotterns kompisar "riva huset" hade jag satt P för det omedelbart och icke åtlydnad hade inneburit att jag bett föräldrarna komma och hämta sitt barn. Nu är dorttern för liten än för att ha kompisar över, men när det händer är det såhär jag kommer ay

Om alla föräldrar hjälptes åt att fostra allas våra barn ute i samhället eller kompisar till din egen dotter eller son, skulle vi nog få en bättre värld. Barnen skulle kanske (på sikt) bli rent tacksamma för det.
SÅKLART kan man inte gapa och skrika på dom, utan du får nog tänka på HUR du tillrättavisar ett barn oavsett om det är ditt eget eller tillhör grannen. Hur tror du att barn skall kunna veta vad som gäller just hos dig/ Er om du inte talar om det???
Exempel: Grannens Lisa hoppar i era nya fina soffor..Du får dåndimpen ..står du bara och tiger då? Säg vänligt men bestämmt att oj oj.. här får vi inte hoppa i sofforna.. tänk om du trillar och slår dig.. Lisa svarar att hemma får jag göra så.. Javisst hemma får du men här har vi andra regler här får vi inte .. Barn är anpassningsbara och bara dom vet vad som gäller är det ofta inte några problem. Skulle hoppandet fortsätta så byt miljö, gå ut istället. 
Värre är det med tonåringar..och dess språkval.. För några år sedan svor vår dotter en hel del samt sprang omkring i huset mycket lättklädd mellan varven. Pinsamt för mig som mamma när det kom besök, jajamän. Prata räckte ingalunda så jag hotade med samma mynt då hennes kompisar kom hem till oss. Jodå det fungerade mycket väl.. Det räckte med en teaterföreställning av samma sort som hennes egen. Sedan blev det ändring. Testa nya grepp så skall du se att det går men Var inte otrevlig, inte kränkande, var vänlig men bestämd och aga är förbjudet! Behöver du skrika så gå ut en sväng eller besök närliggande rum. 
Lycka Till!

Jag har suttit och läst alla andras inlägg på denna tråden.
Vissa saker håller jag med om, vissa inte.
Men något jag själv skulle vilja var ett svar från Malin själv.
Har du fått något svar i något/några av inläggen? 

De flesta undrar varför du skriker på dina barn. Jag tar för givet att det är det sista du gör om dina barn inte lyssnar.

Jag satt och tittade på din blogg. Där fanns ingen ilska överhuvudtaget. 

Men jag kan själv inte låta bli och undra varför det finns så mycket skrik och ilska.
Barnen tar visst åt sig av skrik. 

MVH Emma

Svar till Amanda84; Ja det var ju det artikeln handlade om, eller hur? Att Malin skrek på sina barn? Det hade ingenting med ett rådfrågande om hur hon skulle bemöta andra människors jobbiga ungar...

Har själv suttit i den situationen med högljudda (VÄLDIGT), otrevliga barn som sagt åt mig "att jag faktiskt inte bestämmer över dem för att jag inte är deras mamma", när jag bett dem lugna ner sig. Jag har då bestämt förklarat att så länge hon är hemma hos oss förväntar jag mig ett visst uppförande från hennes håll. Annars ska jag tala med hennes mamma om hennes uppförande. Ibland fungerar det, någon gång har barnet inte kommit tillbaka mer. Ingen vi saknar, faktiskt.

Mitt råd är; tala med barnet innan du känner att du kommer att brisera som en jättevulkan. Då kan du hålla dig någorlunda lugn, men glöm inte att vara bestämd.

Hoppas att det fungerar.
Stor kram och MASSOR av förståelse från en 3-barnsmor.