När hade ni barnvakt till ert barn första gången?

Stora var kanske två månader när svärmor var barnvakt. Då gick vi på bio (dagföreställning) med några kompisar. Jag somnade ungefär 10 minuter in i filmen och vaknade inte förrän filmen var slut. Vi val väl iväg ca tre timmar då.

Den lilla är snart 11 månader och det är först nyligen som hon gått med om att vara med någon annan än med mig eller min man. Nu har hon i alla fall börjat acceptera sin farmor så att hon kan vara med farmor om vi tex pysslar i trädgården. Men "lämnat bort" har vi inte gjort än.

Jag tror ärligt talat inte att det skadar ett barn om den lämnas bort till en barnvakt i späd ålder, så länge barnvakten är en person som barnet känner sig trygg med. Skulle det skada barnen och ge dom psykiska men, ätstörningar och allt som någon nämnde, borde vi svenskar inte ha så många psykiskt sjuka och länder där föräldraledighet knappt existerar och barnen lämnas på dagis/till barnvakt/barnflicka/dagmamma i mycket späd ålder ha mycket högre nivåer av depressioner och psykiska sjukdomar. Så är inte fallet

Självklart är det bra för barnen att ha flera vuxna runt omkring sig som de är trygga med. Jag menade bara att det är inget man behöver jobba på eller träna när barnet är en liten bebis. Vi har bara lämnat bort vår son till barnvakt över en natt vid två tillfällen i hans liv (han är 4,5 år), men när vi har gjort det har han varit hur trygg som helst med det och det har gått jättebra. Och jag tror att det beror på att han har en grundtrygghet som han har fått genom att inte ha blivit bortlämnad som bebis och genom att han byggt relationer med andra vuxna med oss föräldrar närvarande innan han lämnades ensam med dem.

Vi lämnade dottern över natt första gången när hon var ca 1,5 år - innan dess var det över dag eller kväll hon var med sina morföräldrar. Sedan dess, ett år sedan, har hon dock sovit där några gånger (tre eller fyra tror jag) och hon bara älskar det och ser fram emot det. Jag tror självklart också att grunden till att det har gått så bra är att hon är helt trygg med sina morföräldrar - men det i sin tur tror jag har kommmit av att hon har träffat dem så regelbundet, även utan oss föräldrar, ända sedan hon var bebis.

Vi har nog haft från start. Men då har det varit en halvtimme-timme för att kunna ta en promenad själv medan lillan sov. Egentid är också viktigt i små doser.

Nu när hon är större är jag glad att hon har haft en del barnvakt. Hon är trygg hos de personerna och har det alldeles toppen!! Skulle något hända med oss föräldrar vet jag att hon har familj omkring sig som hon känner trygghet hos.

Men herregud människa är du på riktigt!
Inte tusan är blir barn skadade vuxna för att det finns tre andra nära vuxna i barnets uppväxt som det verkar finnas i modestas fall. Sen fortsätter du med att påstå att hon tagit skada för att hon inte är vaggad på samma vis som du ...du kan inte mycket om anknytning och barn och det märks 

som vi verkar ni ha andra trygga vuxna runt ert barn.
Våra stora barn hade just mor och farföräldrar som andra mycket nära vuxna som de sovit över hos som ganska små. För barn tror jag tvärtom urk här att det det är bra för barn att ha  många trygga nära vuxna i form av en stor familj under sin uppväxt.
Lite kvitto har jag på det då mina stora barn är just stora och helt normala till och med väldigt trygga unga vuxna utan självskadebetende och med slutbetyg från gymnasiet.

Tack, känns skönt med en beskrivning av hur dina stora barn är trygga och välfungerande ungdomar! Även om jag som sagt tror stenhårt på att det bara är ett plus för barnen att ha flera vuxna i sin närhet som de är helt trygga med. Det känns skönt ifall det skulle hända oss någonting - längre tids sjukdom eller ännu värre. Och även om det inte behöver vara så illa så tänker jag att barnen har fler vuxna de kan vända sig till om de har problem eller mår dåligt eller något annat!

Och som läget är nu så trivs dottern hur bra som helst med att vara med morföräldrarna och få ha vuxna som lägger all energi på henne när hon är där (de kan ju ha lagat mat i förväg, behöver inte ta hand om disken just då osv), hon bara längtar efter att morfar ska hämta henne på förskolan!

Som sagt, jag säger inte emot att det är viktigt att ha flera vuxna än föräldrarna i närheten, som barnet är tryggt med. Det har vi med. Vår son är trygg med mormor, morfar, farmor, moster, farbror etc. Däremot behöver man ju inte lämna barnet ensamt med dessa personer när barnet är bebis för att hen ska bli trygg med dem och bygga en relation. Det går alldeles utmärkt att bygga upp en stark relation till andra vuxna med föräldrarna närvarande.

[quote=75328688][quote-nick]Modesta skrev 2015-05-21 10:08:40 följande:[/quote-nick]Tack, känns skönt med en beskrivning av hur dina stora barn är trygga och välfungerande ungdomar! Även om jag som sagt tror stenhårt på att det bara är ett plus för barnen att ha flera vuxna i sin närhet som de är helt trygga med. Det känns skönt ifall det skulle hända oss någonting - längre tids sjukdom eller ännu värre. Och även om det inte behöver vara så illa så tänker jag att barnen har fler vuxna de kan vända sig till om de har problem eller mår dåligt eller något annat!

Just så illa gick det för oss och då var det tryggt för barnen att ha en nära trygg annan vuxen de dels kunde sova hos i tre veckor när livet rasade. Men även sen under kommande år ha nära relationer att just prata med när jag inte fungerade optimalt efter allt.

På dagtid, mer än en sovpromenad i vagn:

Första barnet var 10 månader.

Andra barnet 1 år ca.

Över natten:

Första barnet var 2 år.

Andra barnet var säkert 4.

Jag håller med Natulcien, inte behöver små bebisars föräldrar vara i annan byggnad eller plats för att barnet ska knyta an och skapa relationer till andra. Däremot tycker jag anonym (urk) överdriver något otroligt. Det går verkligen inte att dra några sådana slutsatser utifrån det mycket lilla personen som blev attackerad har skrivit, verkligen inte. Denne bör inte ta åt sig av det! Det går inte att säga att separationer är lika med senare självskadebeteende bara sådär, det är rena överdrifter , man får se till helheten och hur det ser ut i övrigt också och inse att det är långt mer komplext än att barnet har varit hos andra omsorgsfulla personer som spädbarn några gånger. Sedan kan tidiga separationer vara en del men sällan eller aldrig den enda orsaken.
Nog om det, vi valde att vänta tills ungarna var 1 år. Då först några timmar, sen ett halvt dygn, sedan ett helt osv med längre mellanrum givetvis. Jag eller min sambo (beroende på vem som var föräldraledig) var dock mycket ofta hos mina föräldrar och gjorde vårt när barnen "hängde" med sina morföräldrar. Vi var nog där 4 dagar i veckan i alla fall och nog fick de kontakt trots att vi var i närheten så den där köper jag ej. Idag är barnen 6 och precis fyllda 8 år och har nu i ett par år (vet inte exakt) varit väldigt mycket ensamma med mina föräldrar, jag kan nog ens inte kalla det barnvakt längre på grund av deras fina kontakt och det är mina föräldrar och framförallt barnen som främst önskar det och vi lägger oss inte i för varför skulle vi göra det? Tycker det är skitkul att barnen älskar dem så mycket. Om en månad ska de åka på semester med sin mormor och morfar i 5 dagar, det blir det längsta vi har varit ifrån våra barn. Vi ska se till att ha kul under tiden.
En månadsgammal bebis hade jag inte lämnat eftersom jag inte tror på det men man får givetvis se till varje enskild situation, håller du på att bli galen kan det vara det enda vettiga i vissa fall. I mitt fall fanns också en närvarande pappa så jag hade mitt eget även om vi valde bort barnvakt ett tag.

Det vettiga i situationen tänker jag är att pappan tar ett större ansvar så du inte känner dig låst? Beskriv gärna vad du menar med låst. Hur ser det ut idag, är pappan lika intresserad av att tillbringa tid med barnet som du är när han är hemma? Barnvakt ska du inte ha om du inte vill, jag tycker det är fullt naturligt att inte vilja det när barnet är så litet. Däremot kan det ju underlätta om föräldrarna delar ansvaret men då krävs tid och intresse från båda för att barnet ska tycka om det. Börja där tänker jag.