unga föräldrar som säger: "Ett barn räcker"?

Men va?

Så du menar att man inte har något liv utanför föräldrarollen?

Man lever sitt liv endast genom barnen?

Vad sägs om tex: Körsångare, anlitad solist, kör motorcykel, jobbar som volontär, jobbar kyrkligt, har politiska uppdrag, stor släkt, stort socialt liv osv osv

Även om man bara har ett biologiskt barn betyder inte det att man inte har flera barn i familjen...

Vi är en bonusfamilj. Vi har tre barn. Mitt egna och sambons två.

Har många omkring mig som valt ett barn för att de vill lättare kunna göra karriär eller ägna sig åt studier helhjärtat.

Jag blir också helt paff... Det finns väl tusen och åter tusen skäl till att man inte skaffar fler barn? För det första är det inte bara att skaffa och skaffa.
För det andra får väl var och en göra som de vill? För det tredje har ju unga föräldrar alla möjligheter att ändra sig senare, så du får nog vänta några år innan du vet säkert att de kommer att stå vid sitt ord.

Jag och min man har varit tillsammans sen sena tonåren och vi fyller båda 36 i år.  Vi blev gravida första gången när vi var 25 och fick första barnet det år vi skulle fylla 26 år. Vi har således en tioåring idag.

Vi är extremt barnkära båda två, har syskon och gillar att umgås med barn. Vår tomt är ett smärre fritids vissa dagar när jag kommer hem från jobbet eftersom alla barn på hela gården är där. Men vi har valt att inte skaffa fler för egen del.

Det finns många orsaker till det men en som faktiskt aldrig slagit mig är just den du skriver i TS, att vi ser fram emot en andra tonårsperiod när barnet flyttat hemifrån. Det är inget jag känner någon särskild längtan till om jag säger så.....
Då känner jag snarare fler som väntar med barn för att verkligen hinna "leka av sig" innan de blir föräldrar

Vi hade en extremt tuff start på föräldralivet, både jag och barnet åkte in och ut på sjukhus en del i början. Sen hade vi en tid då vi levde separerade. Så vi känner nog lite faktiskt att vi inte vågar chansa på att det ska gå bra en gång till. Vi fick ju den finaste ungen redan på första försöket så varför liksom? Varför äventyra en trio som funkar klockrent? Tänk om vi får ett barn med särskilda behov, vad skulle det göra med det liv vi lever idag?

Jag har stunder då jag verkligen funderar på om det här är rätt, eftersom jag har syskon själv och vet värdet av att växa upp så. Men jag landar alltid i att så länge inte jag och min man känner någon längtan efter fler barn så får det vara bra som det är.

Jag fick min första när jag var 17. Han är sex idag. Väntar min andra, är 23 år. Det kommer säkerligen inte (tyvärr! För jag vill såå gärna! :() bli fler.

Jag väljer inte att "slippa" bebistiden osv vid 30. Men när jag är 35 har min första son blivit myndig och den andra är inte långt igen vuxen han heller.

Min sambo (pappan till barnet i magen) är 31, har en 5åring och tror inte han skulle orka ännu en efter denna i magen. Det blir totalt 4 barn och han menar på att man faktiskt inte riktigt har tid med varje barn då. Skulle vi ha 4 så bor 3 av dem här på heltid och hans son blir lidande av varannan vecka (dvs ännu mindre tid!)

Så jah förstår honom. Men jag dör inombords varje gång det kommer upp. Jag är bara 23 år. Jag vill ha en till, en tredje fullgången graviditet innan 30.

Jag förstår inte riktigt vad ditt problem är?
Vadå göra resten av livet? De tänker väl leva! Och vill de bara ha ett barn så är det dessutom jättebra för planeten!
Barn är en stor del av livet, men det är verkligen inte allt. Det finns så många äventyr att uppleva, med och utan barn. 

Min livsplan var att resa medan jag pluggade, skaffa jobb och sedan bilda familj när jag var ca 25. Utforska Sverige och norden med små barn, och ge mig ut i världen igen med barnen när de blev lite större.
Nu blev det inte så. Planen höll tills jag var 27 då jag insåg att min sambo inte var rätt för mig och lämnade honom. I stället för att leva småbarnsliv runt 30 reste jag jorden runt några varv, jobbade utomlands, utvecklade mig själv.
Första barnet kom vid 38. Han HATAR att flyga, så det där med att resa jorden runt ett par varv till med barnen blir kanske inte av Dessutom är jag ensamstående så ekonomin för långresor med barn finns inte riktigt ännu.
Men det är fantastiskt att vara en äldre mamma. Att kunna ge sina barn allt utan att känna att jag tappar bort mig själv, att inte leva mitt liv drömmande om alla saker jag ville göra men aldrig gjorde. Förutom kinesiska muren, jag har inte tagit mig till kinesiska muren  Än.
Det får bli en PRO-resa till Kina när ungarna flyttat hemifrån
Jag var 42 när jag fick mitt sista barn, men jag ser ändå fram emot att ha ett liv utan barn när de flyttat hemifrån. Jag får hoppas att jag har hälsan så att jag orkar, men har jag inte det så får jag helt enkelt sänka mina ambitioner.

Jag är 26 och har en son på drygt ett år. Jag känner inte att jag vill ha fler barn men det betyder inte att jag är omogen och vill festa? Gjorde inte det innan bebis och lär inte göra det efter heller. Jag kanske ångrar mig senare, det vet man ju aldrig men kan inte för mitt liv förstå vad för roll det skulle spela för någon annan än mig och min familj?

Allt vi gör, gör vi av egoistiska skäl.

Håller med. Själv har jag inga barn alls. Kanske lika bra att sluta leva överhuvudtaget.

Fick första barnet vid 26, fick sen veta att jag aldrig kan bli gravid igen. Vi säger ofta att ett barn räcker, att vi har tid och ork och ekonomi till en massa skoj (vilket vi har). Orsakerna till min sterilitet är ett tidigt klimakterium och det är inget jag vill diskutera med kreti och pleti, det är för känsligt.

Vad man gör med resten av sitt liv? Ja, vad tänker du själv göra tills du är 35?

Varför skaffar du inte barn redan nu? Vill du slippa bebisår?

Jag blev oplanerat gravid som 20-åring, och även om jag hade en inkomst och boende och kunde överleva på egen hand så hade jag naturligtvis inte en lika stabil grund att stå på som många äldre föräldrar, och dessutom var min relation med pappan relativt ny. Så när min son föddes blev prio 1 att se till att hans framtid skulle bli så bra och trygg som möjligt. Att skaffa ett barn till som skulle vara med och dela på de små resurser vi hade, och som kanske skulle innebära ytterligare påfrestning på förhållandet, fanns verkligen inte på kartan. Så jag bestämde mig helt enkelt för att jag bara skulle ha ett barn.10 år senare hade jag gift mig med sonens pappa, utbildat mig och fått ihop en ordentlig buffert, och då minskade stressen inför framtiden och samtidigt kom längtan efter ett till barn. 

Nu i efterhand tror jag att vi hade klarat oss utmärkt även om vi skaffat ett syskon tidigare, och på sätt och vis hade det kanske vara smartare att göra det, men det kunde jag ju inte veta då.

Jag fick mitt första barn när jag var 35. Nu är han 3,5 och efter otaliga försök och fyra IVF-er har vi fortfarande bara ett barn. Detta kan vara en stor anledning att skaffa barn tidigare, ffa om man vill ha flera barn...

Är det det enda man har att göra här i livet då??

Nu är jag iof "bara" 28 MEN jag är gravid med mitt tredje barn, och det jag kan känna är att det ska bli skönt när denna har tittat ut, så är jag "klar sen".

Klar i den bemärkelsen att jag är klar på barnafödande fronten, sen blir mitt viktigaste jobb att följa mina barn under deras uppväxt, både genom stöttning, ge kärlek, uppfostra och hitta på roliga saker och försöka att vara en toppenmamma för dem!!

Jag förstår till skillnad från dig inte dem som väntar till dom är 35 med att skaffa första/andra. Jag har väldigt svårt att tro att orken, motivationen och alla tidigare barnfria år har en positiv inverkan på äldre föräldrar. Sen är det konstigt att det finns så många människor som har åsikter på just ANTAL barn man skaffar!?! Det är ju upp till var och en, vissa Bill endast ha 1 under tiden det finns de som skaffar 10 barn, och oavsett vad många man har eller skaffar så får man negativa kommentarer kring antalet! "Ska ni inte skaffa ett syskon snart" "nej, men inte en till", "men då är ni klara sen när ni fått en pojk och flicka sen då!"... finns hur många mer kommentarer man hört i skaran.

Tänk om människor la lite mer fokus på den egna relationen och det egna välmåendet istället för att bry sig och se se ha rätt att kommentera andra.

Om du inte vet vad man gör i livet om man inte är mamma 24/7 så kan jag bara beklaga. Det finns ju massor att ägna sig åt, dessutom massor att göra med det stora barnet, allt eftersom hen växer och utvecklas!

Jag övningskör med min äldsta nu. Vilken resa det är, såååå roligt! ?? Jag tycker ärligt talat synd om de som tror att föräldraskap (mammaskap, för det är ju bara mammor som är föräldrar ????...) enbart är något slags gullande med bebisar första året/åren alt tror att 24/7-ammande är vägen till evig lycka för både mamma (ofc) och barn.

Att se barn som någon slags "karriär", moderskap spm ett jobb och något slags självförverkligande och det enda som går att leva för, det är då tragiskt.

Det är väl tvärtom ansvarsfullt att inte skaffa fler barn än man orkar med och har råd med!

Hur man än gör så gör man alltid fel enligt någon. Man skaffar för många eller för få barn, för tätt, för tidigt eller för sent i livet. Varför anser sig alla ha en rätt att veta bäst när det handlar om föräldraskap? Jag är rätt less på det.

Jag har bland annat fått höra att jag ammade mitt andra barn för kort och för lång tid (18 mån). Trots att jag är över 40 år får jag ofta frågan om när det tredje barnet kommer? Fast jag har fertilitetsproblem och ofta berättar om hur nöjd jag är med mina två barn. Suck!