Våga insemineras

Jag tycker att du ska köra! Vet ej hur lång tid en sån process tar men det kanske är lika bra att börja nu om det nu kommer ta lång tid.. Du kanske kommer träffa din dröm man inom en snar framtid men med stor sannolikhet kommer inte han vilja skaffa barn det första han gör, det kommer förmodligen dröja några år så att man hinner lära känna varandra flytta ihop osv.. Därmed tycker jag att du ska ta tag i detta nu om din längtan är så stark :)

Lite så jag tänker med, att om jag träffar någon så kanske det dröjer fem år till eller i värsta fall två år innan vi inser att vi inte passar ihop så står jag där ännu äldre utan barn igen. Dock skulle det vara värt att vänta med barn några år om jag var säker på tvåsamhet då.

Har själv haft barnlängtan länge och när jag träffade min sambo kände jag det ännu starkare och längtan blev olidlig. Min sambo känner sig inte alls redo och säger att han vill vänta några år. Vi har bråkat om detta många gånger, jag vill aldrig tvinga honom till det men det är väldigt jobbigt att behöva vänta när man vet att alla förutsättningar finns där

Jag känner likadant som du! Men skillnaden är att jag snart fyller 37 år. Jag har väntat in i det sista, för jag har hoppats att jag skulle träffa en kille att få barn med, men också haft otur med killar. Nu börjar tiden rinna iväg, så nu måste jag inseminera mig innan det är för sent. Jag är bara rädd att det ska ta flera år för att lyckas bli gravid. Du behöver ju inte ha panik, några få år till kan du ju vänta, men vänta inte så länge som jag. Jag kunde ju haft ett barn redan, och sluppit slänga bort massa år på killar som bara sårar en...

Ja, men jag har också några år på mig att hitta någon att dela detta med. Men jag förstår att du tänker att du borde ha gjort så. Jag ser det ju som en paus i att hitta en kille i minst fem år framåt om jag skaffar barn själv.

Hej!

Jag känner precis som du!
Jag är nu 30 och har haft barnlängtan hela livet och jag har haft samma otur som du med killar. Jag träffar dem som kränker och är riktigt taskiga, otrogna osv. Så jag har bestämt mig för att köra själv. Och ja, det skulle vara trevligt med en partner som man skaffar barn ihop med, men om dem man träffar inte är snälla, då vill jag inte heller att de ska vara pappa till mitt barn. Skaffar jag ett barn för mig själv tror jag att jag kommer börja leta efter en ny typ av partner i framtiden, en som är snäll, jag kommer uppskatta sidor som jag idag inte vet att jag vill ha. Så jag tror inte du ska lägga så stor vikt vid att du inte kommer ha ngn kille, Det löser sig på vägen. Jag hörde om en tjej som blev gravid genom insemination och två månader efter det så träffade hon en kille. Han var okej med hennes val och situation och de lever ihop idag.
Så jag säger till dig att köra :)

Hej!

Jag tycker oxå du ska köra! En kille/man kan du träffa när som helst i livet, ett barn kan du bara få nu och några år framåt!

Men, har du någon som kan hjälpa dig? En mamma, pappa, syster, bror el en riktigt, riktigt riktigt bra kompis? Under det 1,5 år som min dotter levat har det funnits tillfällen jag hade gått under utan min man. Den första tiden när man inte får sova, när hon blev magsjuk, när JAG blev magsjuk, när jag haft migrän. Det hade bara inte gått själv.

Lycka till!

Om barnet kan söka upp pappan senare i livet, så kör på :D

Jag tycker du skall köra på det. Idag är det fullt accepterat att en mamma är ensam med ett barn så det är inte konstigg. Inte heller att hitta en man efter det.

Jag själv har fungerat som donator så jag vet lite. Har du frågor till mig så hör gärna av dig privat.