Insemination eller ej
Jag är 28år, god ekonomi, vettig, social och bra på mitt jobb. Jag får mycket killar, men har vart med få. Jag har sedan jag blev singel för 6år sen blivit väldigt förkrossad av killar som har vad jag tycker utnyttjat mig. Jag är för närvarande väldigt förkrossad efter ett kortvarigt förhållande som råkade resultera i en graviditet. Graviditeten avslutades mot min vilja, men pappan ville verkligen inte ha barnet och då kände jag att jag inte ville sätta ett barn till livet som skulle vara oönskat. Jag ångrar mig såklart fruktansvärt mycket, för barnet hade blivit så älskat ändå.
Men men till sak. Jag funderar på att inseminera mig. Då får jag mitt älskade barn och kommer inte behöva ta hänsyn till någon pappa som inte vill ha barnet. Visst att det optimala skulle vara att träffa någon som vill ha barn med mig. Men jag vågar typ inte ta risken. Det gjorde så ont i min själ att göra abort att jag inte kommer våga bli kär i någon på väldigt länge. Även om det är minimal risk att jag ska få höra att jag borde göra abort, så tänker jag inte utsätta mig för det.
Av min barnlängtan, sjuka känsla för killar, och min otroliga ångest över att ha förlorat ett barn, vill jag nu inseminera mig.
Låter det sjukt?
Barnet kommer bli älskat, den kommer ha en trygg uppväxt. Det kan låta som att jag skaffar barn själv. Men det gör jag inte, det är bara inte med någon pappa.
Jag undviker gärna att läsa spydiga kommentarer, då jag är i en smärre depression efter aborten behöver jag de inte. Med det vill jag inte utesluta er som skulle avråda mig till inseminering att kommentera, men snälla var inte spydiga.
