Tillåta sorgen eller positiv inställning?
Jag antar att alla i den här kategorin av forumet är lika upptagna med sin egen kamp, förväntan, sorg, besvikelse etc. som jag är. Men jag måste skriva av mig och förhoppningsvis orkar någon läsa detta.
Vi har nu påbörjat en utredning och det är klart att jag vill vara positivt inställd till det här. Men 11 djupa besvikelser in... Livet börjar bli så tungt. Även om jag VET att jag måste byta fokus och se till att mitt liv är bra i övrigt så känns det ändå som att hela livet kretsar kring att bli gravid - och det lyckas vi inte med. Hela livet bygger på min menscykel. Vart är jag nu. Hur många dagar kvar till det här. Hur känner jag mig. Kan jag känna någonting. När är det dags att... osv. Jag har pratat med min sambo om att jag är rädd att vi kommer att glömma VARFÖR vi vill ha barn från första början. Hela den här cirkusen är som ett lopp vi springer för att komma i mål - men vi ser knappt inte längre vad som kommer efter mållinjen. Vi kan bara fokusera på hur vi ska kunna springa snabbare.
När jag har pratat med nära vänner om detta så är de nästan sliskigt positiva. "Det här kommer gå bra. Jag har en bra magkänsla, snart kommer det!" säger de. Eller "Om du bara skulle minska på stressen i ditt liv är jag säker på att du blir gravid. Nu när du byter jobb kommer du bli gravid med en gång." Varför säger de så? Hur kan man ha en magkänsla kring någon annans fertilitet? Kan jag inte bara få dela min sorg och min längtan med någon utan att få en massa klämkäcka kommentarer?
Är det någon som förstår mig?