Jw83 skrev 2017-03-05 19:50:30 följande:
Det är nog få som upplevt samma sak som du.
Jag skulle nog bli glad om någon fick mig att se saken ur ett annat perspektiv. Du är arg, ledsen och sårad. Du ser bara hans fel. Han är ond och dum och en ansvarslös idiot för att han inte vill riva upp allt och flytta 100mil.
Du kan inte göra ett skit åt hans fel. Så länge du utgår från att bara han gör fel så kan du inte förändra ett skit. Men om du kan se dina fel och misstag så kan du faktiskt förändra något. Du kan då börja förstå hans besvikelse och sorg, slutar se honom som den elaka och försöka hitta andra sätt. Du kan bara påverka ditt egna beteende aldrig hans. Fundera på vad du kräver av honom. Han trodde antagligen att du flyttade hem tillfälligt och snart skulle vara tillbaka eller hur? Nu blev du gravid och nu måste han omedelbart flytta 100 mil bort, sälja/sälja upp bostad, hitta en bostad som passar barn, säga upp sig från jobb, hitta nytt jobb och flytta från sina vänner och sitt liv. till dig trots att ert förhållande är stendött. Bara för att få träffa sitt barn några timmar ibland när du hat lust och tillåter honom med dig närvarande. Han missar hela fostertiden och alla dom delar som brukar vara viktiga för att knyta an till barnet under graviditeten.och han har sumpat alla chanser till en lycklig kärnfamilj. Låt honom sörja.
Du undrar också om han inte är mogen att bli pappa. Det har du ju svaret på. Det visste du ju faktiskt innan du blev gravid. I ärlighetens namn så skrev du att ni hade en dålig relation, att han sket i dig, bara gnällde och att du inte ens orkade bo med honom. Det tyder inte på något sätt på en man som är redo för familj.
Sen KAN du ju faktiskt inte bli gravid i en så dålig relation och bli förvånad när det inte går så bra. Och jag hade inte blivit sur om någon sa dessa saker till mig. När man ska bli mamma så plockar man bort sina egna känslor och sitt egna ego. Barnet blir det absolut viktigaste i universum. Valet av sitt barns pappa är extremt viktigt, där lyckades du inte så bra. Men du har ju alla möjligheter att bli världens bästa mamma till ert barn och ha en hyfsad relation med pappan i framtiden.
Jag har inte varit i din sits. Men jag har två små barn.
Okej. Så klart är jag arg, ledsen och sårad efter han sagt en massa saker om mig, personliga saker. Jag beter mig alltid vuxen och vill alltid diskutera om hur vi ska lösa. Så problemet är att han inte har sett sina misstag, Jag har försökt med allt. förändra mig, vara snäll, lyssna på vad han vill ha och gjorde som han ville. men han var aldrig nöjd.
Till och med kom jag tillbaka till honom varje gång för jag hade hopp fortfarande och ville alltid göra allt bra.
Sen flyttade jag faktiskt 100 mil från min familj, vännerna och allt till honom och nu har jag inte sagt att han skulle flytta hit, aldrig sagt. Han gör som han vill bara om han är en pappa till sonen. anstränga sig. Det jag sa i texten om hur hela hände var då. det har hänt och det är inte detsamma nu. Men problemet är att han inte ens är vuxen som kan lösa. istället är han så fokus på att vi blir vi igen men jag har sagt många gånger att det inte blir vi igen förutom att han ska fokusera på vad han vill med barnet. Det var ju vårt val att skaffa barn och det blev som det blev nu så vi inte kan ändra så bebisen försvinner. Så nu ska han tänka hur hans framtid ska bli med hans son. hur han vill ha. Jag ställer upp om han vill träffa barnet bara om han är mogen och vuxen.
Sen ser jag att du skyller mycket på min beslut och att jag inte borde ha skaffat barn. Det var lite grov tycker jag. Alla har ju sin dröm att ha barn nån gång och jag är faktiskt snart 30 år och sen har jag kämpat med att få barn.
Så klart att man mår skit dåligt på vägen då och sen poff blev jag gravid plötsligt så var jag inte beredd men beslöt att behålla för jag kanske inte kommer kunna bli mamma senare i livet. Jag kommer inte förlåta mig för det. Och sen var pappan också med på att behålla det för han ville också ha det så du kan inte komma och säga att jag inte borde ha barn. Det är ju inte konstigt att du aldrig upplevt som jag gjorde. Om du hade ha svårt att bli gravid, fått många missfall och sen få missbildning som du kommer tvingas att göra abort i nästan halva vägen under graviditeten tror jag faktiskt inte du kommer tänka som du gör nu.
