hur står man ut?

Man orkar det man måste. Vill man ha barn kämpar man tills det går. Tog över 10 år för oss, men det gick och då är det värt det, jag lovar!   Tufft under tiden, javisst, men man fortsätter ändå.

Jag har samma känslor och det är så jävla jobbigt att man inte vet vart man ska ta vägen. Det sliter sönder en inifrån, kantat av miljoner "men sluta tänk på det så kommer det" och "ni är så unga" och "om du bara går ner i vikt blir det bra" och "om du bara slutar stressa över det här så går det mycket lättare" och "men det är bara att adoptera istället!". Så mycket man ska bara nuförtiden... 

Jag har i flera år gått i terapi för andra saker, och ACT är en terapiform som hjälpt mig med även detta. Acceptance commitment therapy. Att leva ett liv, inte vinna ett krig är en bok jag varmt kan rekommendera. Jag jobbar med att acceptera den hårda sanningen att det kanske är så att jag inte kan få barn. Det kanske är så jävla illa att det bara inte går. Det betyder inte att det är så. Det kanske går. Det kanske går med hjälp. Men genom att acceptera att "det värsta" faktiskt kan vara sant så ger man det ett lugn. Man accepterar att det kan vara så, men det betyder inte att man måste tycka om det eller sluta kämpa, man accepterar bara att möjligheten finns och att livet kanske inte blir som man tänkt sig. Man gör sig orädd för det. Man accepterar här och nu. Svårt att förklara, den är en ganska speciell terapiform och jag har kämpat länge med att ens kunna snurra hjärnan runt den, men jag fick ett aha!-moment efter många om och men :) 

Något jag mer har försökt är att ta upp gamla hobbys. Låter fruktansvärt banalt och det är det, men allt som får mig att tänka på något annat iaf i 5 minuter tackar jag för. Träning, så man blir helt slut i huvudet funkar ett par timmar också för mig. 

Bolla med någon när det är för jobbigt. Väninnor, mamma, kollegor, terapeuter. Älta lite. Gråt. Hjälper för mig iaf.

Hej,

Jag slits itu, det dunkar inom mig, jag tror jag känner som du. 

Min man har tre barn sedan tidigare, de barnen kommer aldrig bli mina. Jag älskar dem så mycket, men jag antar att de inte kommer finnas där när jag blir gammal. 

Jag åt p-piller i ungefär 10 år (kanske mer, kanske mindre, minns inte exakt), man blir liksom drillad att tro att det är "hur enkelt som helst" att bli gravid och få barn, så jag "skyddade" mig mot denna "hemska garanti" som blir om man inte äter p-piller i tonåren upp till ca 24-års åldern. Men nu efter 4-5 år utan skydd och regelbundet sexliv så har då ingenting växt i min mage. Jag tror mig haft ett par tidiga missfall, men aldrig något plus. 

Ibland undrar jag om jag vet hur man skapar ett barn på naturlig väg. Jag måste ju göra någonting fel. Men jag vet ju såklart hur man gör, det är bara hjärnspökena som vill ha en alternativ förklaring.

Jag har regelbunden mens. Jag tror mig ha ägglossning, det har i alla fall läkarna sagt att jag har. Jag har spolat äggledarna och tagit massor med blodprover på en fertilitetsklinik. Jag har fått svaret att jag är fullt frisk, det är inget fel och jag har finfina ägg. Men till vilken nytta?

Det skär i mig varje dag. Ofta önskar jag att jag spolades bort från denna jord. 

De flesta av mina vänner har redan barn, det gick på första försöket för nästan alla. Ingen i min närhet vet vad jag känner, hur jag mår eller vad jag gått igenom. Jag har aldrig sagt något högt, detta är min djupaste sorg och största skräck. 

Jag vet precis hur det känns. Ibland har det verkligen känts helt hopplöst och jag har inte velat gå upp ur sängen. Men vissa saker känner jag ändå har hjälpt:

- Att våga tänka tanken att det kanske inte blir barn. Har jag ett liv jag är nöjd med om barn inte är ett alternativ eller är det något annat i mitt liv jag borde ändra?
- Att inte pausa sitt liv, ägna det till utredningar, IVF etc för lång tid i sträck. Att ibland ta ett par månaders paus från IVFer etc och tänka på annat, göra något annat projekt.
-  Ha något annat i livet som tar upp lite tid och fokus, en paus från tankar kring barn. Det kan t.ex. vara en hobby.
- Resor då och då.
- Skaffade hund.

Många saker låter säkert helt lönlöst, men för mig har det hjälpt. Inte alltid, inte hela tiden, men det har hjälpt.

Är din man undersökt? Finns ingen garanti att han är fertil trots tre barn.

Yngsta barnet är 1,5 år, vi har haft det lite trassligt om man säger så.

Han har i alla fall producerat 4 foster, minst, vad jag vet om. Ett av dem var utomhavandeskap, inte på mig då alltså.

Vårt förhållande är bra nu, jag undanbeder uppmaningar eller diskussioner kring vårt förflutna, jag hoppas att jag får vara med och dela mina tankar med någon för första gången ändå.

Oj det var ingen uppmaning? Jag tänkte bara om allt var OK med din mans spermier... vissa har fått barn men fått problem senare ändå. Får ni ingen hjälp med provrörsbefruktning?