Familjens reaktion över avsaknad av spermier. Manlig faktor.

En släkting till mig har varit gift med sin fru i snart 13 år och de har kämpat sen dag 1 med att skaffa barn. Problemet ligger hos hans fru. När han berättade det för sina föräldrar så fick han en helt annan reaktion. Han sa att han kanske borde skaffa sig en ny tjej? Men hans föräldrar tyckte att det var det dummaste de hört och att deras kärlek övervinner allt! Barn kan man alltid adoptera.

De älskar hans fru och menar att hon är det bästa som hänt honom. Idag har han ändrat uppfattning och nu väntar de ett barn från Indien.

Det är så olika det där. Dina föräldrar kanske alltid önskat sig barnbarn. Biologiska! Men den dagen de träffar sitt adopterade barn (om ni har tankar på att adoptera) så kommer de garanterat att älska barnet!

De enda som borde ha problem (om nån nu måste) med donerade spermier är din man och hans släkt. För dig och din släkt blir det ju lika biologiskt vem som än är pappan, det är ju på hans sida som det inte blir blodsband.

Är de rädda för att din mans fina egenskaper inte ska föras över till barnet? Då kan du ju trösta dem med dina fina gener och att hans uppfostran även kommer påverka.

Dina föräldrar har en väldigt tråkig attityd som förhoppningsvis går över när de väl har sitt barnbarn. Om inte så måste man inte umgås med sin släkt bara för att man har blodsband.

Förlåt men vilka idioter. Såklart är det tråkigt att inte kunna få genetiska barn med den man älskar men det är väl inte hela världen. Nu har du dessutom vetat om det sen dag 1 och slipper få det som en chock efter att ha försökt bli gravid i över ett år. Din släkt har väl inte med saken att göra alls.

Tycker ändå det var bra att du berättade för om ni ska använda er av spermiedonation så måste ni berätta för barnet sen och då blir det konstigt om din släkt inte vet.

Mitt ex kunde inte få barn och vi var inne på spermiedonation men vi fick stöd från alla håll.

Hej.

Jag är aktiv i trådarna som skrivs här. För de som inte hängt med så är jag under en ny utredning med min kille som tidigare fått besked att han inte har spermier. Jag har vetat om detta sedan dag 1. Vi utreds på nytt dels för att se om ngt förändrats men även för att bli beviljade donation. När jag presenterade min kille för min familj så älskade de honom från dag 1. De såg honom för den fantastiska personligheten han har, och alla i min närhet såg kärleken mellan oss och hur han behandlade mig. De var överlyckliga över att jag träffat en sån fin kille. Efter några månader bad min pojkvän mig att berätta om hans infertilitet. Jag ville verkligen inte men han är en ärlig person och ville inte känna att han döljer ngt för dem då han såg min familj som hans. Några månader efter släppte jag bomben mot min egen vilja (kände att det skulle göra mer skada än nytta då vi har en annan kultur där det biologiska är det primära) och efter det har det varit kaos. Mina föräldrar har i princip ändrat uppfattning om honom, och när jag ifrågasätter det så nekar dem. Fast de frågar aldrig om honom längre. Min mor sade vid något tillfälle att jag fortfarande är ung som en antydan till att jag hinner träffa ngn ny man. Mitt syskon tycker jag borde förstå föräldrarnas reaktion då jag själv sätter mig i denna utmanande situationen med att skaffa barn och även att jag borde förstå att ingen kan ha förståelse för situationen då ingen befinner sig i den.

Jag är så oerhört sårad pga det här bristande stödet hemifrån. Jag ångrar mer än någonsin att jag berättade om hans problem för nu känns det som att jag MÅSTE övertala alla om varför jag gör de här. Ingen verkar förstå att den simpla anledningen är vår kärlek. Varför skulle jag annars frivilligt sätta mig in i detta? Vet inte alls vad jag vill med detta inlägg. Vill veta mest om ngn haft bristande stöd men att de blivit bättre eller bara höra något uppmuntrande när man är så ensam i den här situationen. Detta forum är tyvärr det "enda" stället där jag kan ventilera bortsett från hos min pojkvän.

Jag tycker detta låter som en mycket ledsam situation. Att man känner glädje för att man äntligen träffat den där rätta mannen och å andra sidan såra ens familj. Jag har också en familj, särskilt mamma som alltid kunnat bestämma över mig. Hon har på något sätt ofta fått som hon vill om små och stora saker. Nu först när jag är över 30 år har jag börjat gå emot henne. Det är bra att ni ändå påbörjat processen att genomgå donation eftersom det är det ni vill. Dina föräldrar kanske kommer vänja sig vid tanken och acceptera att detta är ditt val. Eller så gör de inte det och då är det deras val att inte acceptera. Jag tycker även att det låter väldigt tufft att bära detta helt själv. Har du någon, kanske en kurator som du skulle kunna tala med?