Min man är avtänd på mig.
Jag och min man har varit tillsammans i 13 år. Vi har ett barn tillsammans. Han är mycket omtänksam, trygg, och lojal. Jag har alltid känt mig viktig och älskad.
Jag berättade för min man att jag kände mig ensam och saknade närhet pga att jag inte mådde så bra just nu. Slutade med bråk och tårar i flera dagar, då vi inte kunde kommunicera. Han har svårt med att visa och prata om känslor. Men blev mycket ledsen övar att han inte kunde förstå mig och att det blev bråk i stället för stöd och kramar, som jag behövde. Han berättade då att han senaste året har haft svårt för intimitet då han tycker att min mage är för stor och att han blir avtänd. Han drar sig för att röra mig helt och hållet för att inte hamna i situationen där han kommer åt eller rör magen. Jag har alltid haft en övervikt, så det är inte så att jag plötsligt gått upp i vikt eller så. Inte för att det kanske har av betydelse, men menar bara att han inte är ytlig och regerar på lite mage. Han var väldigt ledsen över detta och kallade sig själv monster, som kan känna så här för någon han älskar. För han var mycket tydlig med att han älskade mig, ville absolut inte separera och ville att vi skulle hitta en lösning. Det vill självklart inte jag heller.
Jag har nu gråtit i dagar, kan knappt fungera och känner mig så ensam och ful. Jag har alltid haft svårt för att gå ner i vikt, så det känns inte så enkelt. Nu har jag inte kunnat äta på två dagar, men jag är tillräckligt smart för att fatta att svälta sig är helt fel och farligt. Förutom att jag är mycket orolig över hur jag ska kunna gå ner i vikt ligger nog min största sorg i hjärtat. Tankarna som dyker upp och som gör mig så ledsen att jag inte vet hur jag ska hantera dem är ju,
Om jag går ner i vikt, vad är lagom för honom. Ska jag gå och få ett godkännande, fråga om det räcker så här eller om jag ska gå ner mer? Är jag mindre äcklig att titta på nu, typ.
Medans jag kämpar med vikten och behöver allt stöd jag kan få, ska jag då klara mig utan närhet och sex? Det kan ju ta ett år att gå ner i vikt, ett år utan närhet låter hemskt ensamt.
Orostankarna, om han nu inte tänder på mig och inte vill röra mig, vilket resulterar i att jag är ledsen och kanske lite jobbig att vara med, kommer han då också sluta älska mig. Är detta slutet på vårat äktenskap.
Att inte ha någon att prata om med detta, inga kompisar jag känner att jag klarar av att dela detta med.
Att leva med och hela tiden vara medveten om att man gör någon avtänd. Att hela tiden dra i tröjan och se sin avtändande mage själv.
Om jag går ner i vikt och han tänder på mig och allt blir bra. Hur kommer jag må i vetskapen om att går jag upp i vikt är det katastrof för vårt äktenskap, att jag har varit tvungen att gå igenom allt detta för att vi ska kunna ha en närhet, att jag fick var utan närhet och klara detta själv under hela tiden.
Tanken på att alltid fundera på hurvida jag är ful och äcklig. Om det kommer leda till att jag blir oälskad och lämnad.
Allt är en röra i huvudet och sorgen och smärtan över denna vändning i äktenskapen liksom maler i mig. Någon som känner igen sig?
