Jag är så nyfiken hur de som har gott ställt verkligen kan umgås med de som har mindre? Ser man ner på de? Det gäller förstås inte alla, men tex de högutbildade inom vården som träffar olika människor borde ju ha en förståelse för andra människors situationer?
Vet ni några som umgås över klass-skillnader?
Det beror ju på hur man funkar. Jag är själv högutbildad men har i perioder haft det sämre ställt. Tex när jag var singel och pluggade under en period. Då hade jag plötligt mycket mindre pengar än många av mina vänner som hade inkomst från två högavlönade arbeten. Det som var mest jobbigt med det är att folk dom har pengar inte fattar hur mycket saker kostar och inte inser att man inte har möjlighet att göra vissa saker som de tar som självklart- tex utlandssemester, massor av aktiviteter för barnen, gå ut flera gånger i veckan osv.
Nu tjänar jag fullt igen och har sambo och jag har andra vänner dom har det sämre ställt än mig men jag vet hur det är och sätter inte dem i samma sits som jag själv upplevde mig i ibland när jag tjänade mindre.
Man får väl anpassa vad man ska göra till vilka vänner det är man kan ha skitkul med en fattiglapp som är kung på gitarr som man kan jamma med. Det handlar mer om person. Sen fattar jag inte det där med att man inte kan umgås med folk om dom inte har karriärambitioner. Det är ju snarare risk att dom som satsar sitt liv på en karriär är rätt tråkiga för den energi dom lägger på karriären lägger dom inte på annat som kan vara bra mycket mer intressant.
Öh, nu var det ju inte jag som.....äsch svårt med ironi på internet.
Tydligen är det för svårt att prata för somliga?
Tydligen för dig! Jag har bara svarat konkret och koncist, så kanske inte bara fördomsmössa som ska av utan även nattmössan!
Att sitta hemma hos någon och dricka kaffe varje gång man umgås blir enformigt, förstår du mitt svar nu?
Jag brukar hänga med de som är på stegen undere och över mig. Då kan jag både inspireras och inspirera. Och man har tillräckligt mycket gemensamt för att förstå varandra.
Känner igen det där med att betala för kompisar som alltid är fattiga. Man vill att de ska vara med men tröttnar när de aldrig blir någon förändring och de förväntar sig att bli bjudna. Det är okej en kortare period men när det gått 1,5 år och de inte skaffatt jobb eller har råd med en hamburgare är det fan nog.
Är inte heller vare sig rik eller fattig. Dock är man ju ensam så jag har lite utgifter.
Som jag tidigare har nämnt så finns det andra "konton" som är viktigare, och det är förtroende.
Kan man lita på sina vänner att de inte sviker för att man inte kan göra samma saker?
Var kreativ och va den vän som du skulle vilja ha att umgås med!
Den rike i sammanhanget kan faktiskt bjuda på avgiften vid utflykter, har man pengar så kan man göra det. Är det en sann vänskap så är det ok.
Nej absolut inte! Det är inte att vara en vän, det är att vara ett gående försörjningsstöd! Det är heller inte okej av vännen att ta emot detta! Vad är givandet i det? Inte en balanserad vänskap. Mina pengar är till för mig och inte för världen. Om min väns plånbok blöder pengar är det inte min plånboks uppdrag att plåstra om. Du har det hela väldigt bakvänt. Hoppas inte du någonsin råkar ut för detta själv, för du anar inte hur utnyttjad du kan bli eftersom det tillslut blir till din skyldighet att driva detta privata välfärdssystem och ger du plötsligt avslag, vänder de dig ryggen - helst med yxa och häcksax!
Good luck!
Det som är jobbigt med umgås med dom som inte har pengar är att exakt varje gång jag går ut så kostar det mer för mig än för den andra trots vi delar varannan. Sen när jag påpekar dom 300 kr så blir det inget med det, men tänk 300 gånger 8 det är ändå 2400 kr om året och personen ifråga kan inte ens spara undan 10 000 kr per år, jag undrar om dom men dålig ekonomi sätter i system att tjäna in lite pengar varstans. Nej nu är det slut ta varannan och ge bort saker jag inte behöver!
Ja min man och jag vi umgås mest med personer som har liknande utbildning och jobb och ekonomi. Det har inte varit medvetet, bara blivit så. Många civilingenjörer, några läkare, några lärare.
Men jag har tänkt på att de som är mer framgångsrika , som vi känner, som gör chefskarriärer, de har inte visar så stort intresse för oss. Jag tror att de inte tycker vi är framgångsrika nog? Har inte funderat så mycket på det. Lika barn leka bäst heter det ju.
Det som är jobbigt med umgås med dom som inte har pengar är att exakt varje gång jag går ut så kostar det mer för mig än för den andra trots vi delar varannan. Sen när jag påpekar dom 300 kr så blir det inget med det, men tänk 300 gånger 8 det är ändå 2400 kr om året och personen ifråga kan inte ens spara undan 10 000 kr per år, jag undrar om dom men dålig ekonomi sätter i system att tjäna in lite pengar varstans. Nej nu är det slut ta varannan och ge bort saker jag inte behöver!