Jag fick lämna allt efter ett förhållande jag tog skada. Eftervåldet ensamheten är stundvis tärande.

Jag levde under många år med en man som skada mig enormt vill inte gå in på detaljer men en dag lyckades jag med hjälp lämna allt. Flytta till en ny ort , ensam. Verken vänner eller någon form av stöd fran någon. Resan till där jag är idag har varit tuff, många rädslor att någon som ska ta reda på om mig, vem jag var tillsammans eller att min x på något sätt ska fördärva mina försök till att återbygga ett nytt liv från noll. Jag var konstant rädd de första halvåret, efter levet i rädsla i drygt 8 år inser jag så här idag att det inte var konstigt. Kan inte skriva mer för ännu sitter rädslan att någon kommer koppla mig till mitt förflutna. Jag har idag fått få tal vänner men ingen vet något om min bakgrund. Jag önskar så ibland att jag vågade berätta. Det är oerhört tufft att leva helt ensam i en annan ort och bygga upp ett liv från grunden. den enda kontakten som har räddad mig i de mest mörkaste studerna har varit vården. Lider av pdst och ibland får jag enorma panikattacker och i början enorma flashback men med tiden och behandlingen har jag blivit bättre och likaså försvinner radslan. Jag ångrar inte något, tacksam för att jag fick en ny start men jag önskar innerligt att folk förstår hur och vilka konsekvenser som tillkommer när man tagit steget att lämna. Många tänker det är bara lämna, nej det är det verkligen inte. Lika snabbt som man dömer kvinnor som mig för att inte lämnat i tid önskar jag att alla förstod hur viktigt det är med stöd från vänner, familj.

jag har inte haft någon, verkligen ingen. Jag har fått prata med mig själv, motivera mig sjalv, krama mig själv, trösta mig själ v, tvinga mig resa mig upp varjedag. Det är och har varit en tuff resa mot friheten och ta kontrollen över ens liv. Ännu långt ifrån halvvägs rent ekonomiskt, psykiskt men bra bit på vägen .

Jag önskar så att flera börjar prata och uppmärksamma eftervåldet.

Jag önskar ingen inte en enda det ödet jag fått gå.