Är elevassistent i skolan verkligen en sån dålig idé??

Ett sätt är ju att det finns en vuxen (elevassistenten) som är närvarande och ser till att han gör det han ska och motiverar honom under lektionstid. Om han går ut så kan elevassistenten  gå ut och prata med honom utan att sonen tar tid och resurs av klassens genom att en ensam lärare måste välja mellan klassen eller sonen. Jag är ingen pedagog och jag vet inte vilken annan hjälp som finns och vilka resurser som finns att tillgå inom skolans värld. Det jag vet är att det inte fungerar att ha sonen i en skola/klass med barn som är så pass olika honom att han spenderar sina dagar i ensamhet och utanförskap. Kändes spontant som en elevassistent kunde vara en bra lösning men det verkar inte vara så. Nu står jag handfallen inför hur jag ska gå vidare.

Hej! 

Hur ser hans skolresultat ut hittills? Når han målen i flertalet ämnen eller ej? Det kan vara svårt att få en assistent kopplad till sig om man når målen i skolämnena, samtidigt som han kanske når målen pga att han har fått bra hjälp.

 Tror tyvärr att det inte blir så bra att gå tillbaka till förra skolan om han dels blev borttvingad  därifrån, dels inte känns välkommen tillbaka. Risken för ännu ett misslyckande är överhängande. Finns det någon annan skola som kunde vara ett alternativ? 

Tyvärr är små undervisningsgrupper för barn med skolmisslyckanden bakom sig en alltför lätt väg att ta till för kommunerna. Elever med olika typer av problematik klumpas ihop och ger sällan en bra gruppdynamik. Målet måste alltid vara att de ska kunna komma tillbaka till en klass, särskilt om de själva vill det. Det sociala är också otroligt viktigt för elevens välbefinnande i det stora hela. Din son verkar ju ha ett socialt kapital och styrkor inom det området, så det är ju väldigt synd om hans önskan inte kan tas på allvar. Vad anger den nuvarande skolan för skäl till att han bör gå kvar? Håller de med er om att han skulle kunna fungera socialt i en vanlig klass? Jag jobbar själv i grundsärskolan och anser att små grupper bör vara reserverat för dem som av någon anledning inte klarar av en stor klass. Det borde vara möjligt för er efter två år i liten grupp att prova andra alternativ. 

Har det gjorts en ordentlig utredning och kartläggning kring hans problematik? Jag tänker att OM han ska gå i en vanlig klass, med eller utan resurs, så är det ju väldigt viktigt att det är tydligt vilka svårigheter han behöver stöttning kring och hur man hjälper honom på bästa sätt. Tyvärr är det ofta svårare ju äldre eleverna blir att få en resurs kopplad till en elev. Det är kostsamt och svårt att få kontinuitet. På högstadiet är det väldigt ovanligt, däremot kan det finnas en extra person i vissa klasser. det blir då inte lika utpekande mot just den här eleven. Risken med att få en personlig assistent är att känslan av att vara annorlunda förstärks. 

hoppas ni hittar en bra lösning, kämpa på för att han ska få rätt hjälp!

Klarar han av skolarbetet utan problem? Har hans svårt att hänga med eller är skolarbetet för lätt så att han blir uttråkad? Är det så att han har svårt att komma igång eller sitta still länge? 

Helt klart är att han inte borde tillbaks till den förra skolan. De har redan visat att de varken har kompetens eller intresse av att hjälpa sonen eller arbeta tillsammns med er. 

Med rätt resurs och kanske lite extra arbete hemma borde det funka för sonen i en annan skola. 

Finns det eventuellt möjlighet att faktiskt prova och i värsta fall komma tillbaka till nuvarande skola?

TS: 

Har inte läst riktigt hela tråden så det är möjligt att någon annan redan skrivit det här. 

Upplever din son att skolan är för lätt och att han vill ha mer komplexa uppgifter? Är han "rastlös i hjärnan" och därför inte har motivation till en del saker i skolan? I så fall kan de bekymmer skolan upplever ev vara tidiga tecken på sk särbegåvning dvs väldigt hög begåvning. Särbegåvning är ett personlighetsdrag men kan vara väldigt svårt att hantera/leva med och kan leda till mycket bekymmer både i skolan och privat om man inte är klar över hur det fungerar. 

Min dotter utreddes för ev npf-diagnos när hon var 9 år men utredande psykologer kände att det inte stämde in på dottern. Det visade sig istället att hon är extremt högt begåvad och beteendet som skolan såg berodde på att hon var gravt understimulerad. Hon var inte ointresserad av skolan - däremot vägrade hon jobba med sånt hon redan kunde. Hon gick en astronomikurs för barn när hon var 7-9 år. Tydligen hade hon frågat läraren där så mycket och fått hjälp att googla så hon höll ett föredrag om kvantfysik i klassen när hon gick i åk 4 vilket jag inte visste om förrän i efterhand.
Hon var inte ointresserad av jämnåriga - däremot hade de inget gemensamt intresse så varken dottern eller klasskamraterna hade så roligt. Hon är nu 12 och hennes nära vänner är i åldern 15-20. Hon lär sig saker efter ett fåtal repetitioner och hennes motivation dör helt om hon förväntas göra 100 reps av en sorts matematisk beräkning. En väldig utmaning och sällan lätt men det går att hitta sätt att hantera  det på som gör att det kan fungera bättre i skolan. 

Kom som en total chock för oss föräldrar men det är tydligen hyfsat vanligt - ungefär en elev på 25-30 elever har en klart högre IQ än övriga. Det innebär att det rent statistiskt borde finnas minst en elev i varje klass som har det draget så det är i alla fall värt att ha funderat på tänker jag. 

Skickat PM till dig TS

Vi vet faktisk inte helt säkert huruvida han når målen eller inte. Vi har fått så mycket olika svar från skolan att vi egentligen inte vet vad han kan och inte och hur långt han har kommit eller inte. Jag vet att han kom efter i rätt många ämnen medan han var kvar i urspungliga skolan då han inte ville vara kvar i klassrummet och spenderade merparten av tiden i korridoren.

Jag har fått intrycket av att målet för både den gamla skolan och där han är nu är att han ska vara kvar här tills han går ur 9:an. Så hade inte vi föräldrar tänkt att det skulle vara. Att nu försöka göra något åt det verkar vara jättekomplicerat och kräver att rektorn från gamla skolan godkänner. Jag har efterfrågat andra alternativ men efter senaste mötet med den nya skolan så verkar det inte finnas några alternativ och vårat förslag med att gå tillbaka till en vanlig klass/skola med en extra resurs togs inte emot positivt. De anser inte att han är kapabel att fungera socialt pga hans temperament och att han inte klarar av att läsa av och lösa de situationer som uppstår på ex skolgården. De har gjort någon form av utredning där de anser att han är omotivierad, har långsam motor och att han tar in information som kommer verbalt och via ex film men inte lika bra på att ta till sig det genom att läsa sig till det. De anser att han är luststyrd i sitt lärande.

Ja jag måste så klart kämpa för min son så att han får det så bra som möjligt. Hans behov av vänner och känsla av utanförskap är ganska stor och även om skolan förstår att han har det behovet så upplever jag inte att de tar det på allvar. De tror att bara det går tillräckligt lång tid så ska han nog anpassa sig och hitta vänner. För mig som förälder så tycker jag att det är oerhört viktigt att ha vänner och känna att man passar in men jag vet inte om det ur ett pedagogiskt perspektiv är något som man ens tar hänsyn till?

Hej,
Oj vilken resa ni har gjort och jag förstår verkligen att det kom som en chock för er att dottern var särbegåvad!

Jag har försökt att förstå problemet och jag har pratat med sonen och skolan men det som är jobbigast är att det skiljer sig så mycket på sonens beteende hemma mot skolan. Att det är en viss skillnad förstår jag så klart men de problem som uppstår i skolan har vi inte hemma eller i andra miljöer, förutom skolan då. Enligt sonen så tycker han att mycket i skolan är tråkigt och han tröttnar fort, samtidigt som jag märker att kunskapen finns där ändå. Han verkar inte vilja visa vad han kan men det finns där om man tar sig tid och pratar eller lockar fram det så att säga. När han gick i lågstadiet fick vi träffa en psykolog som bedömde honom som normalbegåvad och att han låg över det normala vad gäller verbal kommunikation . Vi vet inte alls vad vi ska tro längre men det som oroar mig nu är hur ledsen och ensam han känner sig när han är i skolan. Han påpekar ofta att han känner sig annorlunda och att han inte passar in. Att det inte går att hitta några vänner. Vi har börjat titta på att träffa en psykolog utanför skolan för att lyfta de här sakerna och kanske få mer förståelse för hur vår son egentligen fungerar och hur vi ska kunna hjälpa honom att må så bra som möjligt.

Det är inte så mycket att han inte hänger med utan att han saknar motivationen, drivet och tröttnar fort. Han har svårt att komma igång om inte nån är där och motiverar honom. Jag vet inte om det är för att det är för lätt eller för svårt. Han kan sitta still och fokusera länge om det är nåt han är intresserad av men om intresse saknas så vill han inte, luststyrt lärande som skolan kallar det.

Håller med om att det inte vore så bra att gå tillbaka till gamla skolan men jag hade gärna önskat att han kunde få prova en vanlig klass i en vanlig skola med extra stöd från någon form av resurs. Jag känner inte att varken den gamla eller nya skolan vill riktigt hjälpa oss att testa att byta skola. De verkar ha bestämt sig för att han ska vara kvar tills han går ut 9:an. Vi föräldrar däremot är inte alls lika nöjda med detta. Vi känner inte att de helt och hållet tänker på vad som är bäst för sonen. Att känna sig annorlunda, att inte passa in och inte ha några vänner är viktiga faktorer men något som skolan inte har tagit hänsyn till när de skapat åtgärdsplaner.

Tror att det är viktigt att ni hittar en skola som är villig att ta emot sonen och jobba med er. 

När det gäller skolarbetet är det också viktigt att ni föräldrar är villiga att jobba med honom så att han åtminstone når målen i svenska, matte och engelska. Halkar han efter där får han svårt att hänga med på längre sikt. Övriga ämnen är inte lika kritiska på mellanstadiet. 

Har han utvärderats för ADHD/ADD?

Är han utredd kring autism? Ofta brukar de eleverna uppleva en känsla av att inte passa in.

Elevresurs i klassrum är oftast ganska okomplicerat på mellanstadiet det går att få det att verka som det är mot alla. Men om han tidigare har slagits etc vill de nog att han ska ha stöd på rasterna och det är inte enkelt alls på mellanstadiet av orsaker som beskrivits ovan. Det skapar också en känsla av utanförskap och kanske nästan värre då man bevisat inte passar in någonstans.

En annan sak ni kan göra under tiden ni undersöker olika alternativ är att se om sonen kan gå på någon aktivitet där det är lätt att lära känna andra barn.

Några aktiviteter där min son fått nya kompisar utanför skolan har varit på scouterna och på rollspel. Scouterna verkar också vara bra på att jobba med gruppen och stötta barn som eventuellt har lite svårigheter.

På vilket sätt menar du att en extra resurs/assistent som endast är med inne i klassrummet kan hjälpa till att lösa situationer som uppstår på skolgården? Du skrev ju ovan till mig att din tanke var att resursen endast skulle vara med inne i klassrummet som jag uppfattade det hela. Nu skriver du ju att sonen har problem/svårigheter även med klasskamraterna dvs inte bara att han inte kan fokusera/vill göra skolarbete utan ex lämnar klassrummet.

En liten kommentar om det här att de problem som verkar finnas i skolan inte finns när er son är hemma eller i andra situationer.

Jag satt i skolledning för en skola under ett år och har av den anledningen haft mycket kontakt med utredande psykologer när det gäller misstänkt npf. Jag är  ingen expert men psykologerna poängterade vid varje utredning att npf märks både i skolan, hemmet och andra sammanhang. Har man en diagnos har man den i alla sammanhang. Givetvis kan det bli tydligare i sammanhang som är extra jobbiga men diagnosen och de svårigheter den för med sig finns alltid närvarande. 

Vid utredningen av dottern pratade psykologen mycket med oss föräldrar om hur hon fungerade i hemmet och poängterade att det är en viktig faktor att väga in i utredningen. I vårt fall hade dottern inga problem över huvud taget utanför skolan - varken socialt, energimässigt, utvecklingsmässigt eller kunskapsmässigt. Läget var tvärt emot i skolan.

På skolan jag arbetade på fanns det dock ett flertal fall där elever med någon form av npf-diagnos fungerade utan större problem i skolan men kraschade helt när de kom hem. Detta av ansträngning att försöka smälta in och bete sig som skolan önskade under skoltid. Oerhört jobbigt för både barn och familjer varför anpassningar i skolan bör göras omedelbart - oavsett diagnos ännu finnes eller ej. Nu är det några år sedan jag var involverad i skolans värld och jag är inte längre helt inläst på Skollagen men jag vet att det numera är inskrivet i den att alla elever - oavsett kunskapsnivå - har rätt att bli undervisade på den nivå de är. Detta gäller både de som har det svårt för sig och de som har väldigt lätt. Det är lagtext som skolor inte får lov att bryta emot. Trots det görs det ofta. 

Avseende luststyrt lärande så är det exakt det som styr min dotter. Är det inte meningsfullt (och därmed i princip alltid roligt) vägrar hon. 

Kram på er!