HJÄLP! Min 1,5 åring är ALLTID arg eller ledsen
HJÄLP!
Jag vet inte vart jag ska börja för det känns som att ingen kommer att förstå.. Min son, 18 månader, är ALLTID arg, grinig eller hysteriskt ledsen. Jag har alltid uppfattad mitt barn som annorlunda från andra barn, han har liksom alltid varit argare eller grinigare än andra barn och är betydligt mer aktiv än andra barn. Andra föräldrar verkar liksom få tid över till annat under småbarnsåren och jag tycker det är chockartat när dom berättar hur dom kunde måla sina naglar "medan barnet kollade på tv en stund" eller bara grejen att ta en dusch utan något vredsutbrott är bortom mig. Han blir ledsen för allt och är därefter otröstlig. Han kastar mat, saker, skriker, slänger sig på golvet och vägrar bli uppburen å tröstad. Nu orkar jag inte mer!
Detta har resulterat i att vi avskärmar oss från omvärlden, vill inte träffa andra mammor, barn eller vänner för nästan alla gånger så får han utbrott, är gnällig eller slåss. Jag skäms och tycker det är jobbigt när andra tittar när jag försöker trösta honom, prata lugnt men bestämt etc. Jag märker tydligt att dom runt omkring mig, speciellt vänner som inte har barn själva, tycker det är jobbigt. Därför har jag valt att inte träffa folk tillsammans med min son (bortsett från familj/släkt).
Jag tror inte det här är en fas utan ett personlighetsdrag hos honom, han har liksom alltid krävt extremt mycket underhållning från oss föräldrar. Tro mig, vi har läst och pratat jättemycket om taktiker och vi har testat ALLT för att bemöta vårat barn, förstå vart det kommer ifrån, trösta, hjälpa. Men ingenting hjälper och till slut känner man sig som världens sämsta förälder som stoppar öronproppar i och får gå till ett annat rum. Jag har höjt rösten och skrikit tillbaka när jag varit som mest trött, frustrerad och arg vilket gör att jag sjunker till barn-nivå och gör egentligen exakt samma som min son. Vilket blir en ond spiral (för han härmar ju säkert det beteendet längre fram). Detta sker inte ofta men ibland brister det när det verkligen går så långt att man funderar på att flytta därifrån. Jag och min sambi har faktiskt pratat om att flytta isär BARA för att vi ska få en veckas andrum mellan barnabytet. Detta är så himla sorgligt, för vi älskar varandra och våran familj och är den lyckligaste familjen på jorden dom stunder vår son faktiskt ÄR glad. Men det är ytterst sällan. Jag älskar min son över allt annat och det gör så ont i hjärtat när han är så arg, frustrerad och ledsen :(
Vi får avlastning av min mamma väldigt mycket, men detta är under dagtid när vi två andra jobbat (jag jobbar hemifrån) och han ska skolas in på förskola snart.
Någon som känner igen sig?
Hur ska man prata med sin 1,5 åring så att man når fram?