Anonym (monster) skrev 2021-05-01 08:34:35 följande:
Tack för ditt fina svar.... nej jag mår inte speciellt bra i min relation och vissa saker pekar direkt på ett uppförande/behandling från hans sida som inte är ok men är så himla svårt att se klart om det var orsaken ligger.
Önskar så att man kunde ha er oberoende person som kan stå bredvid utan känslor inblandade som kan tyda vad det är som händer och som kan säga om det är jag som gör fel eller om behandlingen som känns fel för mig faktiskt är fel. Prata med min familj eller vänner känns inte rätt heller för jag känner inte att de kommer ge honom en ärlig chans då de i första hand kommer försvara mig, men också om jag har fel vill jag inte skapa olustkänsla för att kunna umgås med min familj och mina vänner i framtiden.
Hej igen!
Enligt min åsikt och erfarenhet, både direkt och indirekt, så är det inget annat än en STOR FÄLLA att tänka kring och leta orsaker till att en relationspartner inte beter sig OK mot en.
(Bete sig perfekt och korrekt hela tiden kan ingen göra i en nära relation, och personliga svackor kan uppstå för alla, men det är ändå meningslöst för en partner att då leta orsaker varför man betedde sig illa mot dem. Det är ens eget ansvar att bete sig på ett sätt så att ens närmaste vill vara i närheten av en.)
Det där meningslösa orsaksletandet är ett grubbel som bara fortsätter runt runt i huvudet när man är utsatt för saker som inte är ok, just för att kunna hitta ett sätt att rättfärdiga den andras beteende så att man kan fortsätta förhållandet med personen. Man VILL INTE att det ska vara sant att det har hänt, att personen gjorde eller sade så...
Lösningarna som hjärnan kommer på kan vara väldigt tunna för en utomstående, och det är vanligt hos offret att helt undvika de mer självklara och troliga förklaringarna, som då skulle baserats på att:
Ansvaret och felandet ligger hos parten som beter sig illa.
(Det finns ytterst få fall där det är befogat att grubbla på orsaker, ett exempel jag kan tänka mig är om man har varit tillsammans i många år och sedan är partnern med om en personlighetsförändrande skallskadeolycka eller går in i demens. Men även då så behöver det finnas först och främst en läkare att föra en dialog med, samt en plan för att minimera risken att partnern kan skada sig själv och andra. Kanske i slutändan ett demensboende, och anhörigstöd.)
Jag tror att allting i ditt inlägg hänger ihopa. Anledningen att du mörkar vad som sker bakom stängda dörrar för vänner och familj, är just för att de är de där personerna som inte är inne i ditt grubbel och inte skulle godta din hjärnas tunna förklaringar. Du beskriver att dina vänner och din familj är de personerna i ditt liv som skyddar dig och är obrottsligt lojala mot dig.
DET tål att funderas över. Att det finns ett kärleksfullt skyddsnät av personer i ditt liv som är bara ditt, inte partnerns eller någon annans. Samt att du då instinktivt vet om att det skyddsnätet INTE skulle låta din nuvarande partner passera igenom, in till den närmaste kretsen. Tvärtom skulle de skjuta en sådan partner ifrån sig.
Jag tycker att du ska ta steget att prata med en präst, psykolog eller hjälplinje, en helt utomstående, eftersom du känner väldigt starkt att det är det som du har behov av.
Men det är också viktigt att du känner till, att alla tecken på att man är fast i ett misshandelsförhållande inte kommer från förövaren. En del av tecknen kommer från offret...
Det här med att du INTE berättar för dina närmaste, av de skäl som du skriver, är i sig ett sådant tecken att titta efter. Det är ett mönster som nästan alla offer följer, och blir början på en klyfta mellan offrets verklighet och vad de närmaste vet. Att detta mönster finns hos dig nu, är någonting du ska vara mycket uppmärksam på.
Men ett steg i taget, det behöver kännas rätt främst för dig. Följ din plan just nu, och hör av dig till någon av de som nämnts i tråden. Red upp inför dig själv och få klarhet, men inte ensam helst, och ta hand om dig!
(Alla hittar inte en början på garnnystanet, men det tycker jag är en jättebra början att följa. I början behöver man inte tänka så mycket, utan bara sträcka ut händerna till någon annan objektiv som vet vad de sysslar med. Spelar ingen roll om det är kvinnofridslinjen, en terapeut eller en diakon.)
Jag är rädd för vad mina närmsta ska säga och jag skäms! Jag skäms så innerligt om det är sant att han behandlar mig obefogat på detta sätt och jag låter det hända