Har varit medberoende i över 10 år till cannabisrökande pappa, är jag ensam?

Hej alla läsare. 
Har läst många liknande inlägg gällande det jag går igenom. Men mitt fall är inte "bara att lämna", för tro mig då hade jag gjort det. Varnar för långt inlägg, jag måste bara få ur mig detta som jag inte kan prata med någon om.

Jag är tillsammans med en man som ständigt är påverkad. Är det inte cannabis så är det alkohol. Ständigt påverkad men inte "full" "superhög". När jag träffade honom för över 10 år sedan hade jag inget emot cannabisrökandet och kunde röka med han ibland. Generellt är jag inte emot cannabis så mycket, tycker det borde få förekomma mer i sjukvård m.m. Men jag respekterar att det är olagligt och brukar inte själv dagligen av den orsaken + många andra. Grejen är att åren går, vi förändras, vi skaffar barn, vi skaffar ett till. Vi har två barn och är super lyckligt lottade över detta såklart.

Min sambo är en superbra arbetare kommer aldrig försent eller sjukskriver sig i onödan. Han är superengagerade med barnen och är verkligen en närvarande förälder. Jag får skämtsamt höra att han är den bättre föräldern (kanske för att ingen förväntar sig sådant engagemang från en fader i detta patriarkala samhälle) osv. Jag är idag 30+ och han är 40+. Nu skriver jag detta under sommaren på sista semesterdagen som varat i 5 veckor. i 5 veckor har han rökt varenda dag. 

Vi har pratat oändligt många gånger om hur man kan röka "fastän man har barn" och jag har sagt att jag kan tycka det är okej NÅN GÅNG, i säkra omständigheter, att bara en förälder gör det och när man vet att barnen är friska och inte går igenom någon fas och att de sover så de inte känner lukt os.v. Det har varit min åsikt.

Han har tänjt och tänjt så mycket på dessa "regler" och han röker nu hela dygnets timmar. Även när barnen är vakna. Vår äldsta är 4 år och kom och frågade mig var pappa är. Det är så många många många gånger jag ljuger och säger att han är här eller där. Denna gången ikväll sa jag bara "Jaa, var kan han vara" och pojken insåg själv att han var på balkongen och gick ut dit, jag försöker förhindra det hela men han låste ute sigsjälv med pappan där och kom sedan in. Det är inte första gången. Så jag kan lova att min son känner igen lukten, har vant sig vid den och har eller kommer skapa minnen med den lukten. En vacker dag kommer han stöta på lukten vid äldre åldrar och tänka "Jaha det är det här pappa gör, då kan jag också göra det" eller nånting, jag hoppas på motsatt effekt.

Det som gör att jag tillåter det är att han är så snäll när han röker. Jag bara gråter nu över hur patetisk och medberoende jag är. Jag tar hellre att han röker och är snäll än att han dricker och är otrevlig. För finns det inget att röka så blir det stora kvitton hos bolaget. Han blir aldrig full, dricker kanske 3 starköl per kväll. Men ändå. Han är otrevlig och har svårt för att kommunicera med mig, speciellt när det gäller vardaglig informationsutbyten. Men så fort han rökt kan jag passa på att fråga vad som helst och jag får trevliga svar tillbaka. 

Sen är han inte heller den klassiska man läser om, den förslappande tv-tittaren som skiter i barnen och spelar tv-spel när han rökt. Nej tvärtom. När han har röka så leker han dom mest invecklade lekarna med barnen, övar att gå, cykla, rita, prata, träna och lära sig nya saker. Han är innovativ och skapar en fantastisk aura för barnen att vistas i. Han får så mycket beröm för att vara världens bästa pappa, farbror, morbror m.m. Men det är bara JAG som vet att allt detta gör han bara om han rökt cannabis. (Sen att han kanske inte städar och bryr sig i hemmet när han rökt är inte relevant i sammanhanget, utåt sätt verkar han som den perfekta engagerade pappan).

Så vad kommer mina barn minnas? Alla tokiga lekar och långa dagar i skogen med pappa? Och tråkiga mamma som bara står och lagar mat och planerar middagar, kläder och skor för vardagen m.m. 

Jag vill absolut inte ta pappan ifrån barnen, dom älskar han över allt annat på denna jord. Jag älskar honom också med allt vi gått igenom dessa år, men jag kan inte slita mig från denna situation. Jag vill så gärna gå i parterapi men där vågar man inte nämna droger för då antar jag att soc blir inkallade på en gång och vi tappar barnen. Han har själv gått massivs i terapi och tar ångestdämpande tabletter, men ändå behövs cannabis och alkohol varje dag? "För att dämpa det mörka hålet" eller vad han nu kallar det. 

Det som gjorde mig som mest ledsen var för några veckor sedan när vi for på en minisemester med min familj. Vi hade bokat ett boende och skulle gå på tivoli och djurpark i några dagar på annan ort. Då sa jag innan vi åkte att inget cannabis ska följa med, bättre att spara på det och låta dessa dagar handla om barnen och vi går upp tidigt utan att någon tar sovmorgon och bara låter denna resa vara deras. Han höll med och log. Det var inte först tredje natten på resan (de första två somnade jag först av alla med minsta barnet vid kanske 20-tiden) som jag insåg att min familj satt uppe och skoja och spela spel och drack någon öl i ena rummet och han tackade nej till spel och gick in i ett annat rum och drack helt själv. Jag förstod inte alls varför han skulle vara så osocial. Fick senare höra att han var den som var uppe längst till 3 tiden os.v. och jag började ana oråd. 

Han hade alltså tagit med sig cannabis ändå, förtärt det varje dag (inte rökt när vi var med familjen, det går att äta också) och det märkte jag för jag var uppe sent den kvällen och kunde läsa hans kroppspråk direkt att han var påverkad, samt att han drack öl. När vi kom hem tog jag upp det här att han hade lovat och jag kunde inte förstå varför han var tvungen att ha cannabis när han var med min familj och allt. De vet såklart ingenting om detta i alla dessa år. Jag har sån lust att bara säga att han ska sitta i ett annat rum och vara hög för sigsjälv, men det hade inte gått. Ingen förstår detta, det är ju jag som har satt mig själv i denna situation.

Hans försvar på det hela var "DU sa att vi inte skulle ta med cannabis och bruka det, inte jag."
Men du höll ju med mig?! Sa jag. "Nä, men det orkad jag inte säga att jag inte gjorde"

Så han valde att bara ljuga och köra på ändå. Vara vaken svin sent och var som en zombie på mornarna med våra barn och vi tog oss inte iväg till aktiviteterna förrän lunch o.s.v. Som en jävla trött tonåring. 

Jag litar bara inte på han längre när det kommer till gränser. Cannabis går först hela hela tiden. Vi skulle även på en annan resa under semestern men snabbt sammanfattat kan jag säga att han rökte bort den resan så det inte blev av.

Förlåt för all lång text, jag hoppas någon orkat läsa och kanske känner igen sig? Medberoende i så många år och tanken att vara utan barnen varannan vecka bara får mig att dö inombords. I grund och botten är vi väldigt kära i varandra och jag kan inte se mig själv vara med någon annan än han men vafan, hur ska jag nå han? Hur får vi hjälp? Hur sätter jag gränser som han håller? Han har rökt på och hållt på såhär i över 20 år. Det är inte hållbart. Jag vill skydda mina barn och det gör jag inte tillräckligt bra nu, eller HAN skyddar inte våra barn och jag tittar bara på och lider.

Hjälp.