• Kaga

    Låta barnet ta med sig saker?

    Min sambo har vid flera tillfällen låtit vår 2,5 åring ta med sig saker som den hittar och inte vill lämna ifrån sig.

    Istället för att ta av barnet saken och få ett skrikande missnöjd barn.

    Igår fick barnet ta med sig en spelades från ett spel.på biblioteket, och sambon resonerar att han åker dit och lämnar tillbaka det nästa dag att det är enklast.

    Jag tycker barnet inte ska vänja sig med att alltid ta med sig saker.

    Det har också varit saker i affären som han köpt och sedan lämnat igen för att göra det lätt för sig.

    Eller leksaker som ligger på någon gård.

    Vad säger ni blir en 2-3 åring odräglig på detta sätt eller spelar det ingen roll?

  • Svar på tråden Låta barnet ta med sig saker?
  • cosinus

    Han lurar sig själv om han tror att det blir lättare sen att vänja bort det.

    En 2-3 åring går ju lura med nästan vad som helst. Man lägger ifrån sig saken och plockar upp en pinne, kotte eller sten eller så har man något i fickan man kan gräva fram och avleda med. Funkar det inte blir ungen arg ett tag, men sånt är livet.

    En 5-åring som är van att alltid få som den vill är 10 ggr jävligare att vänja om än en 2-åring så jag hade börjat nu. Låter dessutom som din man behöver träna på att sätta gränser.

  • Anonym (Maja)

    Detlåter ju som ett rätt udda - och väldigt tidskrävande beteende. Oavsett vad man anser av barnuppfostringsaapekten av det hela blir det ju en himla massa merjobb.

  • Kaga
    Anonym (Maja) skrev 2021-08-27 22:16:43 följande:

    Detlåter ju som ett rätt udda - och väldigt tidskrävande beteende. Oavsett vad man anser av barnuppfostringsaapekten av det hela blir det ju en himla massa merjobb.


    Ja, nu händer ju inte det här dagligen eller ens varje vecka.

    Sen vet jag ju inte hur noga han är med tanken att lämna tillbaka, eftersom det är småsaker. Kan tänka mig att det lika gärna kan bli bortglömt om inte jag är på om det.

    Sist fick jag ta av barnet en sak då hon kommit hem med en spelpjäs, och stoppa i hans ficka o säga att han får åka tillbaka med den.

    Hade jag inte gjort detta kanske barnet hunnit slarva bort eller det blir bortglömt, vad vet jag.
  • Anonym (Jenny)
    Kaga skrev 2021-08-27 22:37:12 följande:
    Ja, nu händer ju inte det här dagligen eller ens varje vecka.

    Sen vet jag ju inte hur noga han är med tanken att lämna tillbaka, eftersom det är småsaker. Kan tänka mig att det lika gärna kan bli bortglömt om inte jag är på om det.

    Sist fick jag ta av barnet en sak då hon kommit hem med en spelpjäs, och stoppa i hans ficka o säga att han får åka tillbaka med den.

    Hade jag inte gjort detta kanske barnet hunnit slarva bort eller det blir bortglömt, vad vet jag.
    Jag säger ibland att jag kan uppfostra barnen nu eller för alltid. Alltså antingen tar jag mig tiden att lära dem något nu med en gång eller så får jag leva med att de inte kan det. Ibland är det faktiskt läge att skjuta upp något till ett senare tillfälle, men i de allra flesta fall så skjuter man bara sig själv i foten och jobbet blir allt annat än mindre genom att vänta.

    Ibland fastnar vi i vårt föräldraskap och kan behöva en puff i rätt riktning. Hjälp din man att spåna om alternativa strategier för att få ut barnet. Kanske att förbereda ordentligt, ta med ett litet snack att äta på vägen, leka en rolig lek på vägen ut eller ha en packe klistermärken i fickan att dela ut (eftersom barnet nu är vant att få något konkret i handen). Om han ser att det finns alternativ till raseriutbrott eller att få något med sig så kanske han kommer att orka ta tag i det?
  • Hyllemor

    Nej, det där är konstigt. Det är som föräldrar i sandlådan genom åren som har "råkat" ta med sig mitt barns sandleksaker för att deras egna ungar inte ska skrika och när man konfronterar dem så har de hävdat att det är deras, trots att det står både för- och efternamn på dessa. Kul var när en förälder hävdade att hennes barn och mitt barn hade samma namn och jag sade: "vänd på spaden, där det står efternamnet. Det är enbart min son i hela landet som har den här kombinationen av för- och efternamn." Hon kastade den fula spaden till mig och sprang iväg med sitt barn. Som jag skrattade!


    Min son har "stulit" saker vid tre tillfällen: När han var 1,5 år och tog en leksaksbil från biblioteket. Jag vandrade tillbaka med ungen dagen efter och sade åt honom att lämna den till kvinnan i receptionen (jag lämnade den alltså inte själv.) Dum-bibliotekarien sade: "Men åååh, det är ingen fara! Sååådant händer och du är ju såå liiten!" Bullshit, säger jag och trodde förvisso inte heller att han förstod det där. Intressant var dock att när han var 2 år, så tog han någonting i en affär. Jag upptäckte att det låg under vagnen när jag gick ut därifrån och gick därför tillbaka igen och såg till att han lämnade det till kassapersonalen. Då sade han: "Inte ta bilen bloteket. Inte ta fären. Måste betala." Jag blev sjukt imponerad och skrev ned vad han sade. Men nej, inte fattade han det för den sakens skull. Några dagar innan han fyllde 3 år så tog han en leksak hemma hos sin kusin och gömde den i jackan. Eftersom kusinen bodde långt bort, så gjorde jag som så att jag ställde den där grejen på en hylla och sade att den får du inte leka med, för den bor hemma hos [din kusin.] och du har tagit den utan att fråga. Den är inte din och den måste vi lämna tillbaka.


    Den fick stå där under några veckor i väntan på att den skulle lämnas tillbaka. Det var egentligen inget statement att den stod där, eftersom den stod högt uppe på en bokhylla - det var mest för att jag inte skulle glömma den tills vi skulle dit nästa gång. Han såg den ibland och frågade om han fick leka med den. Jag sade alltid nej. När vi skulle åka till kusinen så ringde hon och sade att han kunde få leksaken för hon ville inte ha den tillbaka längre (hon var verkligen ledsen över att han hade tagit den). Då vägrade han att leka med den och efter det tog han aldrig någonting igen som inte tillhörde honom.


    När han var 6 år så hittade vi leksaken i samband med en flytt. Han blev helt ställd när han såg den och skrek ut och frågande varför den här saken inte var tillbakalämnad. Han mindes att den var hennes och att den skulle tillbaka dit, men han mindes inte att han fick den till slut.

  • Anonym (Maja)
    Kaga skrev 2021-08-27 22:37:12 följande:

    Ja, nu händer ju inte det här dagligen eller ens varje vecka.

    Sen vet jag ju inte hur noga han är med tanken att lämna tillbaka, eftersom det är småsaker. Kan tänka mig att det lika gärna kan bli bortglömt om inte jag är på om det.

    Sist fick jag ta av barnet en sak då hon kommit hem med en spelpjäs, och stoppa i hans ficka o säga att han får åka tillbaka med den.

    Hade jag inte gjort detta kanske barnet hunnit slarva bort eller det blir bortglömt, vad vet jag.


    Då blir jag upprörd å bibliotekets och biblioteksgästernas vägnar.

    Det stora peoblemet här som jag ser det, är din partners nonchalans mot andras tillhörigheter och behov. Att han låter sitt eget behov av att slippa konflikt med barnet gå före biblioteksbesökarnas behov av att spela spel. Det spelar nog större roll för barnets fostran på lång sikt än hur mycket ni just nu tränar på "nej" och att man inte alltid kan få det man vill. Man får ju anta att denna attityd och syn på andra även syns i andra sammanhang?
  • Anonym (ploki)
    Kaga skrev 2021-08-27 20:02:41 följande:

    Min sambo har vid flera tillfällen låtit vår 2,5 åring ta med sig saker som den hittar och inte vill lämna ifrån sig.

    Istället för att ta av barnet saken och få ett skrikande missnöjd barn.

    Igår fick barnet ta med sig en spelades från ett spel.på biblioteket, och sambon resonerar att han åker dit och lämnar tillbaka det nästa dag att det är enklast.

    Jag tycker barnet inte ska vänja sig med att alltid ta med sig saker.

    Det har också varit saker i affären som han köpt och sedan lämnat igen för att göra det lätt för sig.

    Eller leksaker som ligger på någon gård.

    Vad säger ni blir en 2-3 åring odräglig på detta sätt eller spelar det ingen roll?


    Låter som en struntsak i sammanhanget och är en struntsak.

    Det viktiga är vad man gör. Låter bra att ta med sonen till Biblioteket. Fokusera på det istället för att hala upp dig på småsaker. Livet kommer bli väldigt jobbigt för dig som förälder om du är så intolerant gentemot don partner. Han är en annan person och kommer inte gör allt som du gör och du kommer inte göra allt som han gör.
  • sten15

    Mina barn får aldrig ta något som inte är deras.

    Ligger det en övergiven leksak i sandlådan t.ex. kan de få leka med den medan vi är ute. Men de får absolut inte ta med den hem.

    Man måste ju sätta grunden för barnen från början?

  • Anonym (Ö)

    Men va?! Ditt barn kommer förmodligen börja stjäla, eller bli utan vänner.

  • Fiona M

    Jag är mer oroad över varför en vuxen person tänker att det är OK att ta med grejer.

    Han får bli noggrannare med att skilja på mitt och ditt, samt lära sig strategier för att hantera ?jobbiga? situationer utan att ta enklaste vägen ut.

Svar på tråden Låta barnet ta med sig saker?