Hej!
Jag har egen erfarenhet av att ha tagit droger, och har känt många personer som har tagit droger av olika slag. Den sortens situation och våld som du beskriver har inte med droger som orsak att göra.
Rent, droginducerat våld hos en i övrigt icke våldsam person ser annorlunda ut.
Däremot så har det med klassisk misshandel att göra, det du beskriver, och jag känner igen det djupt från de runt 10 åren jag själv hade att göra med en misshandlande man.
Man vill gärna tro att den relation man själv har är unik, och att den partner som man själv har inte är som andra personer som misshandlar. Men de flesta i din situation har också hoppats, kämpat och vänt ut och in på sig själva i olika förklaringsmodeller och inre förslag till lösningar. Vi är många som VERKLIGEN har trott och hoppats på att vad gäller just vår person och situation, så går det att lösa.
Det gör det inte, utan dessa personer är skadade av sin barndom, och det jag hör i din historia är att den handlar om en man som INTE tar ansvar. Du är blind för det, och du överkompenserar. Varför är du överhuvudtaget involverad i hans vad du tror är läkningsprocess? Att du berättar för honom att förändringen behöver vara djupgående, och inte skrapa på ytan? Innerst inne vet du om att du kämpar för att övertala honom.
Det är inte dockor vi pratar om. De här personerna har djupa sår och skador från barndomen, och de kan mycket väl gråta och må dåligt själva över vad de gjort, skämmas, uppleva ångest eller chock över det inträffade, etc. Det finns en djup sorg och tragedi runt dessa personer, och den bakgrunden hos dem är äkta.
Det finns också ofta en desperation, när konsekvenserna kommer fram, eller när de fruktar att konsekvenserna ska komma. Då kan de även klämma fram krokodiltårar och det kan se oerhört äkta ut. Inför hotet av att bli avslöjad inför omgivningen, anmäld till Polisen eller lämnad av partnern, förlora barnen etc, så kan det finnas mycket tårar och ånger som egentligen inte alls är den ånger man normalt sett menar med ordet, utan istället är ren och skär rädsla att det blir konsekvenser av beteendet.
Detta kan också ske i emotionella övertalningskampanjer för att få tillbaka vad som gått förlorat, att en förlorad partner ska komma tillbaka.
När hotet om konsekvens inte längre är överhängande, så blir personen sig själv igen, det vill säga kan inte bättre med sina inre skador än att slå och göra illa, ofta vid motgångar eller oenigheter, stora eller små. De har ingen inre buffert för att kunna agera på ett annat sätt. Då hade de gjort det från början.
Det behöver inte vara av ondska, och är nog det ganska sällan, utan det är på grund av inre skador och oförmögenhet. Så på så vis har deras partners rätt, visst finns det något i kärleksväg där, men
Förr så hände det att oönskade barn dränktes i skogstjärnen. Folktro hävdade att de barnen blev så kallade mylingar. Förbipasserande kunde höra dessa mylingars förtvivlade gråt, och i försök att nå barnen i dimman så gick de ner sig i tjärnen och drunknade.
I filmen Den Oändliga Historien finns en scen där Atreyus älskade häst går ner sig i sankmark eller liknande. Atreyu drar och drar helt förtvivlat i selet, men får till slut acceptera att hästen drunknar och dör. Han kan inte själv stå kvar där i oändlighet, utan han måste slutligen vända ryggen åt platsen där hästen försvann, och gå vidare.
Så kan jag tänka när det gäller mitt förflutna. Personen som jag var tillsammans med, han var verkligen fin i sitt sanna jag som skulle ha varit om han inte haft den skada han hade. Men på sätt och vis så dog han redan i barndomens sankmark, och jag drog och drog i selet. Det var redan gjort innan jag kom in i bilden, och sankmarken från hans förflutna, det var inte en fråga om att vara stark nog eller om att dra med rätt teknik, eller om att han skulle hjälpa till att veva med fötterna så skulle det lösa sig.
Du kan tänka så här, att du underskattar verkligen både mig och så oändligt många andra empatiska kompetenta och motiverade personer i samma skor som du, när du tror att vi inte har försökt så bra som du planerar att ni kan göra, eller satsat med allt vårt hjärta och all vår hjärna och med blod svett och tårar för att rädda våra DJUPT ÄLSKADE PARTNERS, och med all kraft vi har.
Det finns en visdom i att släppa taget och att låta honom gå, och det gör fruktansvärt ont. Men acceptans kommer även att hela dig från det till slut, och jag bryr mig för j-a mycket om personer i din situation för att lyda dina direktiv om att inte ge dig detta råd.
Du kan inte lyckas med vad du enligt ts har föresatt dig, och han kan inte bli räddad av och med dig.
Den lilla chans han eventuellt har har inte med dig att göra, utan det du kan göra för honom är att klippa banden.
Är han överhuvudtaget i närheten av så ansvarstagande som du i nuläget tror, så kommer han att välkomna det, för det kommer inte att finnas något som helst utrymme för ett intimt förhållande för honom under de flertalet år som han går igenom sin egen terapeutiska process. Tvärtom skulle HAN själv storvägra att vara tillsammans med och lämnas ensam med dig. För varför skulle han ens vilja riskera det, där risken är att du blir psykiskt och fysiskt illagjord i ett av hans mycket sannolika framtida utbrott.
Men han är inte ansvarstagande, och inte sant där med dig, så som mognad och kärlek normalt sett definieras.
Han är nämligen djupt skadad, och det har ingenting med droger, stress eller övriga yttre faktorer att göra.
Så, kort svar är att vare sig han redan är död som mylingarna eller det finns hopp för honom, så har det ingenting med dig att göra eftersom din närvaro i hans liv är lika med en godispåse för hans sjuka tendenser.
Du är nämligen med all sannolikhet som majoriteten av oss andra som har blivit utsatta, det vill säga att era respektive sår har hakat i varandras, och hans djupa skada respektive din djupa empati klickar ihopa som ett lås.
Det är INTE nyttigt för honom heller, utan ironiskt nog är du det sista han behöver. Men skadan i honom kommer att tala i tungor och desperat bedyra att det inte är så! Precis som du i din egen inre desperation så gärna vill lyssna och lystra till detta.
Det är kanske till och med rent av en lättnad, en känsla av trygghet, att han känns så nära dig igen, och inte avståndstagande som när han slog. Men den varma inre känslan har tyvärr inte med någon välvilja hos honom att göra isåfall, utan det är en välkänd psykologisk effekt INOM EN av att vara utsatt för Push and Pull.
Vem kan dock gå förbi ett gråtande övergivet litet barn. Särskilt när det barnet kanske emellanåt har en så varm famn som man själv har längtat i livet.
Vill du hjälpa honom, så hjälp dig själv. Klipp av banden till det falska hoppet, och gräv djupt i DIG SJÄLV under ett antal års tid. Ta ditt eget utmärkta råd riktat till honom, och vänd det istället mot dig själv. Satsa kraften där. Du har också svårigheter, som har utsatts för det här utan att dina egna inre varningslampor reagerade med tillräcklig kraft. Det är ingen slump att just du är kvar i ett förhållande med honom, och är djupt och omedvetet medberoende.
Vet du, hoppet må vara det sista som dör. Efter det behöver du inte leva i dödens dal mer. Du har vingar, så när du väl har klippt bandet till dödens dal och hoppat, så sträcker du ut dina egna fina vingar och flyger. Jag säger det igen,
Hoppet är det sista som dör. Så släpp hoppet, och det är den sista djupa smärtan av död som du behöver känna i situationen. Sedan behöver du aldrig leva i den dödens dal mer.
Kvarnstenen runt hans hals kan nämligen DU aldrig få bort, och hans vingar kan DU aldrig spjäla.
Men alla vi andra som jag pratar om, vi har slutligen flugit iväg och så många av oss har lyckats oändligt väl med det, trots att det gjorde exakt så j-a ont.
Och om inte för dig, så flyger du iväg för barnens skull. Och även för hans, så att han inte får tillfälle att öka på sin stora skuld gentemot kärleken något mera, utan tvärtom får en skjuts att själv en dag svinga sig upp, OM han överhuvudtaget har det i sig.
Men som sagt, du och dina närmaste är vad som räknas här.
Du är nämligen ingen asgam, utan du är fri och stark och en HELT ANNAN sorts fågel, och du har ingen skuld i det! Tvärtom har du en skyldighet att ta till vara på det liv som du har fått, så segla nu upp och bort från detta! Du kan vara, och är, en jättefin person i din egen rätt!
Du förtjänar inte att behöva LIDA för att stanna hos en kärlek, när det verkligen inte ska vara den man älskar som är egen orsak till det, genom att denne idkar hatbrott mot en!! Önskar att du får upp ögonen för det absurda i det.
Önskar dig också så att förstå det nu snarare än sen, eftersom varenda minut i den dödsdalen skadar dig mer och mer, och din egen efterföljande helandeprocess blir tusenfalt mer långdragen ju senare du vaknar upp till att mardrömmen är den du sovit med, och inte det enträgna ljuset från himlen, som där bakom ögonlocken tjatar om att du ska vakna.
Du anar inte vad såren och ärren på ditt psyke som blir kanske kan göra. En del blir kanske aldrig sig likt med dig igen. Det kan vara hårt arbete att bli hel igen, och varenda dag du varit utsatt räknas.
Det jag själv ångrar idag, och idag uppfattar som onödigt, är att jag stannade så länge som jag gjorde, och det berodde som du skriver på hoppet. Hopp är INTE alltid en positiv kraft, utan kan ha en mycket mörk sida när man blint satsar det på fel kort i år efter år av sitt riktiga liv.
Jag får inte tillbaka de åren, eller de många åren som behövde användas till egen rehabilitering, och än idag finns det effekter kvar i mitt liv som är minst sagt icke önskvärda. TJUGO ÅR senare har jag mina ärr.
Det är med det facit jag skriver i din tråd.
Du vill inte bli störd i din vanföreställning, men att stötta dig i den skulle vara att vilja dig illa.
Det finns ingen chans inbyggt i det du skriver i ts, och än en gång, jag hör en man som fortfarande kommer med ursäkter och självcentrerat dravel, och hans hoppfulla partner som hör i det någonting helt annat än så, och genast börjar överkompensera och gå igång på samma sätt som hon alltid gjort förut.
Hans definition av kärlek är inte din.
Om han slutar slå, kommer viljan inom honom att slå dig att vara ok då? Det är tillfälligt HAT inom honom som vill dig illa, i den stunden. Tänk på saken. Ställ dig i skorna av att du skulle göra så mot honom och hans kropp. Lek med tanken. Vad behöver DU känna inom dig för att vara kapabel att göra så? Vill du slå honom så pass att du hamnar i fängelse? Ändå höll han nog tillbaka. Innerst inne ville han säkert just i den stunden slå dig tills du var helt sönder.
Lämna med gott samvete, du har redan kämpat och hoppats och gjort vad du kan. Du gjorde ditt bästa och det fungerade inte. Du misslyckades för att du inte KUNDE lyckas, det var inte för att du inte var tillräckligt bra. Du är bra nog!
Var nu det för dig själv och dina barn, där all din omsorg kommer att gro och växa och blomma och ge rikligt med frukt, som det ska vara bland de levande!
Be för honom kan du göra över ett ljus i kyrkan. Du behöver inte känna agg om det inte är du att göra det. Du kan visst det inkludera honom i en universell allmän kärlek som du kan ha till alla människor. Det väljer du själv.
Men rädda dig själv, avlägsna dig från detta hot han utgör, och skydda dina andra närmaste genom att rädda dig själv. Detta är mitt absoluta råd.
Och stämmer inte det jag skriver, så tar du vad du behöver ur min text och lämnar det du inte har hjälp och stöttning av.
Stor styrkekram kära du.
