Psykisk misshandel eller inbillning
Jag och min sambo har varit tillsammans i 15 år, bor med två tonårsflickor. För några veckor sen tog han ännu en gång upp alla mina problem och brister och jag fick nog. Jag sa till honom att jag inte kan ändra mig mer än jag gjort och vi kom överens om att det var slut. Han var så säker på detta att vi tog det med barnen direkt.
Dagen efter kom han hem och var så ledsen, problemen han lagt på mig var ju inte mina utan hans. Han älskade ju mig. Förvirrad sa jag ok och vi skulle fortsätta bo ihop. Sen kom smällen. Helvete vad jag mår dåligt. Enligt psykologen jag fick kontakt med nu så har jag höga poäng i tester som jag gjort för ångest, stress och depression. Jag har panikångestattack, pulsen rusar rätt som det är och svårt att andas.
Jag tror inte han varit så snäll. Min uppfattning av mig själv, som jag haft flera år, är nog inte min utan den jag fått av honom. Men när jag läser om psykisk misshandel så stämmer ?offrets? mående in på mig men hur förövaren ska ha betett sig stämmer inte riktigt på honom. Han har aldrig rakt ut hotat mig, förstört mina saker, tagit mina pengar eller liknande. Jag ska försöka förklara ungefär hur det sett ut under åren.
Han har ofta förklarat för mig hur jag känner, säger jag emot så skrattar han bort det och säger nej så här känner du. Han tar inte med mig på fester hos sina kompisar för ?jag blir för full/kan inte hantera alkohol?. Nu efteråt bad han om ursäkt för det och sa att det inte är ett problem och vet inte varför han sagt så.
Han säger att jag är värdelös på ekonomi och sparar ju aldrig som han gör. Jag betalar mycket mer för barnen men vågar aldrig berätta allt för honom för han blir arg och tycker inte att dom ska få. Tjejer kostar oftast mer än killar när det gäller hygien osv men han förstår inte. Bindor, schampon osv osv. Jag skämmer inte bort dom för det har jag inte råd med. Han jobbar med högre lön samt har ett extra jobb. Han har mycket större inkomst och jag känner mig värdelös som inte lyckas få pengar över. Han lägger en del pengar på större saker hemma, men köper annars till sig själv mest.
Det är också mitt fel att vi slänger mat ist för att planera och äta upp, slöseri med mat och pengar. Jag känner mig värdelös som inte ens får ihop matplaneringen. Men så är jag så himla duktig på att lag mat nästa dag.
När jag vid ett tillfälle för några år sedan arbetade med några personer som skapade drama dagligen, vilket jag mådde dåligt över, sa han på vägen hem en dag att han inte orkade lyssna mer på nånting som hade med mitt jobb att göra. Det tillsammans med andra kommentarer han sagt om mitt jobb gör att jag blir jättestressad när jag kommer på att jag ?gnällt? om jobbet. Han däremot ska ha full uppmärksamhet när han pratar om sitt jobb. Berättar gärna om hur duktig han är. Jag kan få nån liten uppmuntran ibland, men oftast måste han direkt
överglänsa det.
Han berättar gärna om att det finns folk som inte gillar mig. Flera ggr har han berättat om ett par ?kompisar? som sagt något dom inte gillar om mig som jag aldrig skulle klara av att höra. Vet fortfarande inte vad eller vilka.
Han blir ibland arg för ingenting. Detta har gjort att jag och barnen tassat på tå för honom. Tar inte upp saker med honom när han verkar trött, sur osv. ?Inte nu, pappa är arg? osv.
Jag umgås inte med mina vänner privat, jag vet att han inte gillar dom och därför bjuder jag inte hit dom. Jag åker inte iväg på egna saker om jag inte är tvungen för tex arbetspass pga barnens hobby, jag planerar inte in nåt för har han en dålig dag så måste jag vara hemma för barnens skull och för att slippa höra att jag kostar bränsle eller att jag inte gjort nåt viktigt hemma. Men nästa sekund så ska jag naturligtvis göra nåt roligt för mig själv! Förvirrad? Jag håller på med ridning och han kan t.ex. bjuda mig på nåt litet ridläger, men är då duktig på att berätta det för alla att han bjuder mig på det och påminner mig om det hela tiden så jag konstant visar/säger hur tacksam jag är för det jag får.
Ska vi iväg och klär upp oss så är jag fin, kanske kunde smink mig lite mer, men minsann kolla honom - han var ju riktigt stilig! Typ så.
Kommer jag på något jag vill göra, ändra kost/träning eller hobby eller vad som helst så får jag höra att det inte är någon idé för jag slutför aldrig ändå. Nä det är jag dålig på med ADD och dålig stöttning hemifrån. Men jag hör att jag är dålig.
I det stora hela låter det löjligt nu när jag läser igenom vad jag skrivit. Men hur kan jag må så otroligt dåligt? Det känns som jag gått på glas i flera år, inte är bra på nånting. Barnen ser hur jag mår och mår också dåligt. Dom tycker hela situationen är hemsk och vill att vi flyttar isär. Den yngsta får problem med magen när hon blir stressad och har varit hemma från skolan ett par dagar nu. Jag försöker lyfta det med honom men det händer ingenting. Han mår inte bra pga sin uppväxt mm och har sagt att han ska ta hjälp. Inte hänt nåt än dock. Jag lyfte idén om att vara särbo ett tag och se om saker blir bättre, då sa han att han vill ha mig nära som stöd när han ska ta tag i sina problem. Jag förklarade för honom att jag till och från varit så trött att jag liksom inte riktigt orkar leva men gjort det ändå för barnen och att jag nu känner så hela tiden. Ja nu är det iaf en veck som gått utan att han en gång frågat hur jag mår. Jag förklarar hur oroliga mina kollegor är som tycker jag ser så ledsen och trött ut, men får ett leende till svar typ. Jag trodde åtminstone att han skulle försöka förändras ett tag. Var finns facit till den här situationen? Hur vet jag vad som ligger på mig och vad som ligger på han? Jag orkar inte ta beslut själv just nu, jag orkar ingenting och är helt galet förvirrad. Ena sekunden är det solklart hur elak han varit och nästa så känns det som om jag är överkänslig. Finns det någon som känner igen sig?
