Är gravid i v 10. Har blivit så osäker på om jag vill det här eller inte. Känner mig låst och väldigt nedstämd. Måste få prata igenom med någon. Ska jag vända mig till mödravården eller Gyn i detta läge? Nån som vet? känner mig så dum.
Absolut är det ju så. Och jag har inte sagt att han inte kommer klara föräldrabiten heller. Det jag är osäker på där är att jag återigen ska behöva projektleda hela alltet. Det är som idag när han tydligen inte kan komma ihåg att kattlådan ska rensas varje dag men om jag bara påminner så gör han det Enligt honom. Och jag funderar ju då på hur svårt det ska vara att ta sig i kragen och själv komma i håg det. Går ju om man vill. Sen finns det situationer i vår bakgrund som jag inte vill gå in på där jag verkligen behövt hans stöd men han tydligt gjort tvärtom. Det är han medveten om och vi har pratat om det många gånger men samtidigt så faller han in i det beteendet varje gång jag inte mår toppen och är glad och pigg typ.
jag vet oxkså att barnen förstår men jag vill inte att det ska gå ut över dom mer än nödvändig. och förhoppningsvis går illamåendet över men så kommer foglossning osv samt känner jag att antingen är vi en familj och ställer upp för varandra eller inte. Jag tänker inte sitta i ett hem och ha två familjer. Och där är han ense och säger att han håller med och vi pratar om vad han kan göra men sen händer det inte så mycket mer.
jag känner att det finns så mycket rädslor hos mig och det sa jag till honom igår. Mycket är ju från bagage man har med sig tidigare. Jag bad honom att kanske bara möta mig i detta. Allt i diskussionen handlar inte om honom heller men jag vet inte. Kanske har jag fått en knäpp då och bara ska lalla på och låtsa som ingenting. Hoppas på det bästa och var redo att klara mig själv.
Absolut är det ju så. Och jag har inte sagt att han inte kommer klara föräldrabiten heller. Det jag är osäker på där är att jag återigen ska behöva projektleda hela alltet. Det är som idag när han tydligen inte kan komma ihåg att kattlådan ska rensas varje dag men om jag bara påminner så gör han det Enligt honom. Och jag funderar ju då på hur svårt det ska vara att ta sig i kragen och själv komma i håg det. Går ju om man vill. Sen finns det situationer i vår bakgrund som jag inte vill gå in på där jag verkligen behövt hans stöd men han tydligt gjort tvärtom. Det är han medveten om och vi har pratat om det många gånger men samtidigt så faller han in i det beteendet varje gång jag inte mår toppen och är glad och pigg typ.
jag vet oxkså att barnen förstår men jag vill inte att det ska gå ut över dom mer än nödvändig. och förhoppningsvis går illamåendet över men så kommer foglossning osv samt känner jag att antingen är vi en familj och ställer upp för varandra eller inte. Jag tänker inte sitta i ett hem och ha två familjer. Och där är han ense och säger att han håller med och vi pratar om vad han kan göra men sen händer det inte så mycket mer.
jag känner att det finns så mycket rädslor hos mig och det sa jag till honom igår. Mycket är ju från bagage man har med sig tidigare. Jag bad honom att kanske bara möta mig i detta. Allt i diskussionen handlar inte om honom heller men jag vet inte. Kanske har jag fått en knäpp då och bara ska lalla på och låtsa som ingenting. Hoppas på det bästa och var redo att klara mig själv.
Detta är ingen lösning på din frågeställning men jag förstår din oro angående projektledning. Problemet är hos oss att båda behöver ha tillgång till all information annars går det inte att sätta sig in i. Så vi delar kalender, har en whiteboard etc. där alla viktiga saker skrivs upp så som tömma kattlåDan, vad som ska med till och från förskolan och om barnen ska ha med sig något speciellt, vad vi ska ha till mat på kvällen etc. Du fattar galoppen.
Det finns tekniska lösningar på det även om en måste lägga in aktiviteten på valfri plats (vad ni nu väljer). Som kattlådan kan man lägga in som aktivitet i evigheter eller några når framåt så det behöver inte ta all världens tid. Lite mer styr med veckoplanering för förskolan då.
För övrigt så upplever jag att det ofta är kommunikationen som är problemet. Att man inte riktigt förstår vad den andra personen menar eller syftar på. Då kan det vara fint att ha en tredje part med i samtalen som kan leda och bekräfta vad respektive part faktiskt menar.
Om man sedan efter det ändå inte kan förstå varandra eller möta varandras behov så vet jag inte riktigt vad som ska till tyvärr?
En familj kräver extremt mycket kontinuerligt arbete precisa som ens relation. Jag kan tänk mig att en styvfamilj då kräver ännu mer dela på grund av olika relationer men också för att det omfattar fler individer.
Hoppas det löser sig för dig!
Känner ändå att bättre att ångra sig nu än att ångra sig senare. Vi försökte prata igår igen och jag la fram min farhågor. Mest är Det ju att stå ensam med allt och inte få något stöd. Han känner sig såklart förolämpad och går i försvar och det enda jag fick var att är det så jobbigt så gör en jävla abort då. Jag vill ju att han ska möta mina rädslor och visa att han finns. Det jag märker är att det har eskalerat senaste veckorna. Han drar sig undan och beter sig som han är arg på mig ungefär. Kanske också en reaktion på graviditeten men börjar få smått panik här.
Jag vet också att mina tidigare barn är mitt ansvar. Jag vill också spendera all tid jag kan med dom när dom väl är här. Men det gör också att jag blir rädd för att orka allt. Just nu så känns det knappt som jag ror runt vardagen med tröttheten och illamåendet men jag har ju inget val. och där kanske lite stöd och kraft från sambon hade underlätta. Är som sagt inte hans barn men det är pga hans blivande barn min ork tryter och då kan man tycka han skulle backa mig. Åtminstone när jag ber om det. Känner bara kaos just nu. Självklar vill jag inte genomgå en abort så här sent men samtidigt vill jag inte stå där med skägget i brevlådan sen heller.
Varför är du tillsammans med denna man ts? Han låter inte alls bra för dig.
Jag tänker att det kanske inte främst är barnet som är problemet här utan att ni skulle behöva få hjälp att jobba med er relation? Har ni gått i samtal nån gång? Många par har ju liknande problem som du beskriver men om man kan få hjälp av en tredje part som nån annan skrev så tror inte jag det är omöjligt att både få en bättre relation och samtidigt kunna behålla barnet. Jag och min man går ?äktenskap-alpha? nu via kyrkan men det finns ju säkert många bra ställen man kan få hjälp. tror vi alla behöver hjälp i relationen ibland.
Jag tänker att det kanske inte främst är barnet som är problemet här utan att ni skulle behöva få hjälp att jobba med er relation? Har ni gått i samtal nån gång? Många par har ju liknande problem som du beskriver men om man kan få hjälp av en tredje part som nån annan skrev så tror inte jag det är omöjligt att både få en bättre relation och samtidigt kunna behålla barnet. Jag och min man går ?äktenskap-alpha? nu via kyrkan men det finns ju säkert många bra ställen man kan få hjälp. tror vi alla behöver hjälp i relationen ibland.
Tack för alla svar och tankar. Har pratat med några vänner och tänkt en massa men jag kan inte förmå mig till att ringa varken barnmorska eller Gyn. Mår dåligt i situationen men skäms samtidigt att jag hamnat här. Vi har försökt att prata hela vecka här hemma men hamnat i nåt dödläge. Vad jag än säger så blir det fel och han undrar bara när vi ska bli vänner igen och allt ska bli som vanligt typ. Han förstår verkligen inte vad jag känner och menar. Varför jag känner oro. Han blir bara arg när jag tar upp mina funderingar typ. Ett annat problem som har dykt upp är att han är lite för glad i alkoholen. Det har enligt mig eskalerat sista veckorna. Han typ ?hämnas? genom att bli full om han är ledig. Och när jag lyfter det så säger han bara att han har rätt att göra vad han vill och jag ska inte säga till vad han ska göra. Allt är så destruktivt här hemma nu och jag känner bara att jag har låst mig och förnekar allt. Fasen. vet inte om vi kommer lösa nåt överhuvudtaget eller om allt bara kommer gå i kras. Jag vill inte göra en så här sen abort men känns snart som jag inte har så mycket till val.
Tack för alla svar och tankar. Har pratat med några vänner och tänkt en massa men jag kan inte förmå mig till att ringa varken barnmorska eller Gyn. Mår dåligt i situationen men skäms samtidigt att jag hamnat här. Vi har försökt att prata hela vecka här hemma men hamnat i nåt dödläge. Vad jag än säger så blir det fel och han undrar bara när vi ska bli vänner igen och allt ska bli som vanligt typ. Han förstår verkligen inte vad jag känner och menar. Varför jag känner oro. Han blir bara arg när jag tar upp mina funderingar typ. Ett annat problem som har dykt upp är att han är lite för glad i alkoholen. Det har enligt mig eskalerat sista veckorna. Han typ ?hämnas? genom att bli full om han är ledig. Och när jag lyfter det så säger han bara att han har rätt att göra vad han vill och jag ska inte säga till vad han ska göra. Allt är så destruktivt här hemma nu och jag känner bara att jag har låst mig och förnekar allt. Fasen. vet inte om vi kommer lösa nåt överhuvudtaget eller om allt bara kommer gå i kras. Jag vill inte göra en så här sen abort men känns snart som jag inte har så mycket till val.
Tack för alla svar och tankar. Har pratat med några vänner och tänkt en massa men jag kan inte förmå mig till att ringa varken barnmorska eller Gyn. Mår dåligt i situationen men skäms samtidigt att jag hamnat här. Vi har försökt att prata hela vecka här hemma men hamnat i nåt dödläge. Vad jag än säger så blir det fel och han undrar bara när vi ska bli vänner igen och allt ska bli som vanligt typ. Han förstår verkligen inte vad jag känner och menar. Varför jag känner oro. Han blir bara arg när jag tar upp mina funderingar typ. Ett annat problem som har dykt upp är att han är lite för glad i alkoholen. Det har enligt mig eskalerat sista veckorna. Han typ ?hämnas? genom att bli full om han är ledig. Och när jag lyfter det så säger han bara att han har rätt att göra vad han vill och jag ska inte säga till vad han ska göra. Allt är så destruktivt här hemma nu och jag känner bara att jag har låst mig och förnekar allt. Fasen. vet inte om vi kommer lösa nåt överhuvudtaget eller om allt bara kommer gå i kras. Jag vill inte göra en så här sen abort men känns snart som jag inte har så mycket till val.
Tack för alla svar och tankar. Har pratat med några vänner och tänkt en massa men jag kan inte förmå mig till att ringa varken barnmorska eller Gyn. Mår dåligt i situationen men skäms samtidigt att jag hamnat här. Vi har försökt att prata hela vecka här hemma men hamnat i nåt dödläge. Vad jag än säger så blir det fel och han undrar bara när vi ska bli vänner igen och allt ska bli som vanligt typ. Han förstår verkligen inte vad jag känner och menar. Varför jag känner oro. Han blir bara arg när jag tar upp mina funderingar typ. Ett annat problem som har dykt upp är att han är lite för glad i alkoholen. Det har enligt mig eskalerat sista veckorna. Han typ ?hämnas? genom att bli full om han är ledig. Och när jag lyfter det så säger han bara att han har rätt att göra vad han vill och jag ska inte säga till vad han ska göra. Allt är så destruktivt här hemma nu och jag känner bara att jag har låst mig och förnekar allt. Fasen. vet inte om vi kommer lösa nåt överhuvudtaget eller om allt bara kommer gå i kras. Jag vill inte göra en så här sen abort men känns snart som jag inte har så mycket till val.
Har inskrivning bokad på måndag och ett kub bokat om ca 2 veckor.
Känns lite som att allt han eller jag säger nu blir fel. Idag började han prata om semestern och att han ville att vi skulle åka iväg nånstan osv. såklart önskvärt och mysigt om allt är bra. Men då påminde jag om att ekonomin förmodligen inte kommer vara toppen då jag kommer få gå hem från jobbet så tidigt osv och att jag hellre prioriterar att lägga pengarna som finns på roliga resor med barnen i sommar. Då blev han sur och menade att alla andra prioriterar partid och bla, bla, bla. Han fattade då inte när jag sa att jag gärna hade åkt nånstans bara vi men att just nu kanske inte ekonomin kommer finnas och att det måste få vara så en period. och Jag blir direkt irriterad på att han inte inser att jag om jag måste välja prioriterar barnens sommar framför vår egen. Vi är ju ändå i första hand en familj. men han blir ju då sur för att jag gör den prioriteringen. Suck. Känns som vi båda fattar vad den andra menar men ändå blir allt tjafs. Fattar att det kanske inte är lika självklart för honom men han valde ju ändå en som har barn sen innan och borde ju fatta vart prioriteringen hamnar då? Eller tänker jag helt fel här?
Ts, dina två sista inlägg är bevis nog för att du behöver göra abort.