Är det så hemskt att säga att jag trivdes i garderoben?
Jag levde många år med en man, vi var gifta och har ett barn ihop. Är det så illa av mig att säga att det inte var så jobbigt för mig som för andra? Han var min bästa vän och väldigt lätt att leva med. Förutom ja det uppenbara då.
Han gjorde garderoben så bekväm den nog kan bli. Lätt att prata med utom ja att jag är lesbisk, lätt att komma överens med och väldigt lätt att älska (Inte på rätt sätt men ni förstår nog). Så jag kan ibland känna att jag längtar tillbaks till garderoben och till honom. Så enkelt på många sätt, mamma-pappa-barn. Även om jag var olycklig var jag ändå välsignad. Varför verkar det här vara så svårt att smälta och något att skrika och bråka om när jag berättar för lesbiska?