Syskon till en missbrukare

Min syster är alkoholist jag bröt med henne för något år sedan, det har varit tungt vi stod väldigt nära varann. Jag prioriterade bort mig själv mer och mer i vår relation tillsist så gick det inte så jag ställde ett ultimatum. Hon blev verbalt aggressiv på slutet och listan på saker det inte gick att prata om blev längre och längre. 

Vad anser din syster om sina egna drogvanor, ser hon problemet? Tror du att hon kommer sluta så småningom eller har du gett upp den tanken?

Sök dig till Alanon!

Vad tråkigt att höra. Ja det var ju lite samma här, verbalt aggressiv och även fysiskt mot mig en gång... Det var då jag bröt men också främst för min sons skull (då 3 år) eftersom det började påverka honom (tomma löften osv) 

Jo men det gör hon väl, hon gjorde ett försök att åka in på behandlingshem men avvek efter någon vecka bara... Nu för tillfället är hon på SiS-hem dock, så det är ju väldigt skönt. Men vet inte vad jag tror om att hon kommer sluta.... Har svårt att tro det faktiskt. Det har varit mycket med henne hela livet... Hon är även gravid för tillfället. Och det är en sak jag har väldigt svårt att processa. 

Vad säger dina föräldrar om att du brutit kontakten? Min mamma har svårt att acceptera det.... 

Vad är det mer exakt? Men ska absolut kollas upp, tack för tips! Försökt googla mig fram utan att hitta något.... 

Kollade upp men det står ju dock att det gäller alkoholister... Min syster har ett drogmissbruk. 

Min syster är grav alkis. Huruvida hon super nu för tiden vet jag inte för jag har helt brutit kontakten. Jag orkade inte längre. Hon ringde och bölade på fyllan och pratade rena gojan. Hon söp bort sambon, sonen, firman, hälsan, ekonomin, boendet. Och förståndet. Hon är max som en 10-åring och pratar där efter också. Det värsta är att mamma och hela släkten tar henne i försvar. För det är ju så "synd" om henne som alltid varit så sjuk. Jovars, hon har varit sjuk hela livet. Men ursäktar det att man super? Och förstör livet? Och utnyttjar mamma till max? Jag har också varit sjuk- och är sjukpensionär. Men det räknas inte. Syrran är ju värre. Dessutom var hon ju "så snygg" som ung. Och jag ful tydligen för nån endaste komplimang fick jag aldrig. Nu är det hon som ser ut som stryk. Mager som en speta, rynkig som en 90-åring, sliten i kubik. Klär sig värre än en tonåring, rent av oanständigt. Men hon går före mig enligt alla. Jag har aldrig räknats för jag var inte snygg och sjuk nog.

Vet din mamma att din syster har varit fysisk mot dig, samt att hennes beteende började påverka ditt barn negativt?

Om hon inte vet det, kanske du ska berätta. Om hon vet och ändå tycker att du borde "stå ut" med syrran, finns det inget mer du kan göra. Din mamma är medberoende. Det kan vara lika svårt att resonera med en medberoende som med en missbrukare.

Du måste göra det som är bäst för dig och ditt barn.

Jag har tack och lov ingen nära anhörig med missbruk, men en fd vän. Det är jättejobbigt att stå vid sidan och titta på, men börjar man själv drabbas, måste man dra gränser. Jag försökte hjälpa men det gick inte, de måste vilja själva.

Absolut vet hon det, dessa händelser är alltså 3 år sen. Jag har brutit med henne sen dess... 

Hon tycker inte jag borde stå ut, hon har accepterat att jag brutit kontakten och förstår varför, men hon letar helatiden efter saker som ska göra att vi kan hitta tillbaka och typ börja gå i terapi osv. Som nu när hon åkt in på behandlingshem, hon tror att vi efter det bara ska plocka upp relationen igen när det absolut inte fungerar så lätt för mig, oavsett om hon blir drogfri.

Ja nej jag försöker inte hjälpa, men det är svårt när det handlar om en familjemedlem. Jag kan välja att bryta men mina föräldrar klarar inte av det. 

Vad skönt för dig att du brutit! Det behövdes. Vad tråkigt att alla tar henne i försvar så, jag upplevde det också så under många år... Det var min syster som mådde dåligt och behövde allt stöd och all uppmärksamhet... Jag fick klara mig.

Men det har inte varit så illa i mitt fall som du beskriver det, jag har en kärleksfull familj, dom är bara medberoende. 

Har du pratat med någon? Alltså psykolog/anhörigstöd eller liknande? Vi har just börjat gå i anhörigstöd via socialen och det känns väldigt skönt. 

Jag har lämnat det bakom mig och tror inte på att prata. Inget förändras av prat. Hon är alkis ändå, vi har ingen kontakt ändå, släkten är ändå som den är. Jag bor så långt bort också att jag inte blir påmind. Ibland kan jag dock tänka att det är synd att det blev så här. Jag har ett enda syskonbarn jag inte har kontakt med och mina barn har en kusin de aldrig träffat.

Det spelar ingen roll. Det vänder sig mot både alkohol-och drogmissbruk. Medberoendet är detsamma. Alkohol är en drog för övrigt. Det är missbruket som avses, inte om det är alkohol, knark eller spel. 
(Jag gissar att ditt syskon har problem med spriten också. Det hänger som ihop) 

Okej, ja jag har väl inte sagt något gällande alkohol? Det stod bara på startsidan "alkoholmissbruk" och inget annat. 

Okej! Ja det är ju tråkigt att det ska vara så... 

Ja, man får acceptera det som inte går ändra helt enkelt. Snurra inte in dig i din systers liv igen på bekostnad av dig själv. Det är aldrig värt det.

Och jag förklarade att det är beroendet som är i centrum. Det är inte olika att vara anhörig till en knarkare eller alkis. Läs vidare på sidan så ser du vad jag menar.

Nej, det tror jag inte heller. Ska göra det! 

Nej, det kommer jag aldrig göra igen. Det ska till många stora förändringar och mycket terapi och år av nykterhet, innan vi ska kunna ha en relation igen. Det sorgliga är bara när man har barn i bilden, precis som du. Allt i livet som missas. Det är en sorg för mig.