Enorm känsla av skuld, lät mamma dö ovärdigt
Obs för en novell :/ Jag får sån enorm ångest i hela kroppen kring hela denna historia att jag typ vill orealistiskt spola tillbaka tiden, göra om, göra rätt (?). Behöver skriva av mig.
Våran fina älskade mamma, 59 år hittades död för snart 2 veckor sedan i sitt hem. Polisen hittade henne på golvet bredvid sängen. Allt tyder nu på att hon kan ha legat död i ca 10 dagar :(. Vi kmr aldrig riktigt veta vad som hände just den dagen men teorier finns. Det gör ont, fruktansvärt ont.
Min syster är 6 år äldre än mig och vi har alltid varit i olika skeden i livet. Efter vår mamma och pappa genomgick en smutsig skilmässa så gick mammas liv snabbt och oväntat utför. Summa summarum valde hon mycket dumma och naiva beslut, lät sig influeras av mkt elaka människor, psykiskt och fysiskt, gjorde henne beroende på droger och lurad på alla hennes pengar och hamnade hos kronofogden. Vår pappa fick vårdnaden av oss från att jag var ca 4 år då mamma var inte alls i skick. Mammas syskon kämpade att få tillbaka henne från den "mörka platsen". Hon hade tur att ha ett nätverk av människor som älskade henne. I hennes försök att friskna och vara en mamma till oss så fick vi vara hos henne varanan helg. Jag minns inte så jätte mkt men jag vet att hon gjorde ALLT och lite till när det var hennes helg med oss. Men hon kunde aldrig riktigt komma ifrån problemen. Självdestruktiv, ångestproblematik och dövde alla jobbiga minnen och ångest med alkohol. Vissa perioder var riktigt illa (enligt min syster). Hon var suicidal, ältade det förflutna, människor som gjort henne illa, flertal inläggningar m.m. Mellan skoven som kunde ändå hålla upp till 2 år var hon underbar (återberättar av min syster) . Min syster är tyvärr den som alltid haft ett övergripande ansvar för henne, varit hennes livlina, bästa vän, försvarat henne i gott och ont, ordnat och styrt med allt runt omkring. Med andra ord ett svårt medberoende sedan hon var barn. Mamma betydde allt för henne för mellan raderna var vår mamma genomgod/karismatisk, en ängel med demoner som inte ville låta henne vara.
Jag var alltid mammas "gullebebis" och jag förstod ju inte så mkt vad som pågick, var i min barnbubbla. Började förstå att saker var fel när jag gick i lågstadiet då jag märkte att mamma mådde dåligt och var kraftigt berusad vid ett par tillfällen. Att mammas syskon bråkade mycket med henne och tillsist bröt eller glesade kontakten.. I högstadiet bröt jag oxå successivt all kontakt henne. Blev rebellisk, avskydde henne, tyckte hon var jobbig. Hade även väldigt dålig relation med min syster. Jag hade mest pappa och han var som han var. En bra pappa, absolut, men inte kapabel till att ta hand om oss döttrar känslomässigt. Ist för att ge emotionell stöttning och tröst, agerade han med ilska, noll empati och kunde ofta kasta ur sig väldigt sårande ord(du kmr bli precis som din mamma) m.m. Hursom haver så blev jag ett typiskt 'problembarn", skolkade, drack tok för mkt och blev en gång alkoholförgiftad. Hela min tonårstid var skit, jag tappade hela relationen med mamma. Om jag skulle träffa mamma, var det alltid via min syster som styrt upp något och jag kände alltid att det var stelt. Där och då viste jag inte allt kring mammas historia och hur mkt min syster varit med om. Ingen berättade något för mig, utöver att mamma har problem med ältande och alkoholproblem. Jag var inte kanske mogen eller stabil nog heller för allt.
När jag kom upp till mogen vuxen ålder så började jag få bättre relation med min syster, men inte helt autentisk, då vi aldrig, absolut aldrig pratade med varandra om allt som varit, uppväxten och mamma (iaf inte då). Men jag någonstans där valde att ta upp kontakten med mamma. Successivt fick vi en mkt bättre relation och visst, ibland, men sällan, fick hon återfall och kunde ringa full, men absolut inte så att jag blev orolig. Upplevde henne så enormt tacksam och glad att få tillbaka mig i hennes liv, det var hon väldigt tydlig med att säga, många gånger. Tiden gick och min syster födde sitt första barn och därefter blev de en tuff tid, då deras barn föddes sjuk (grav handikapp). Vår mamma var dock en underbar mormor och fanns där mkt i början. Senare tar jag med mamma på en utomlandsresa och vi hade verkligen så roligt. Men tyvärr insåg jag där hur mycket hon "smygdrack". Från morgon till kväll hade hon sin "vattenflaska". Smygköpte vodka flaskor m.m. Bakom allt skratt och mys så märkte jag att de doldes en mörk sorg/tomhet hos mamma. Allt var inte frid och fröjd sen hemma. Hon kunde emellanåt ringa och ha riktigt grova panikångestattacker. Jag kunde få åka mitt i arbetstid (jobbar som sjuksköterska) hem till henne. Hon kunde oxå från ingenstans börja ringa maniskt och tappa från och till all verklighetsuppfattning (alkoholpåverkad). Som småningom blev jag och min syster mitt i allt mkt mer tajta. Hon var långtgången gravid med sitt andra barn och jag kort därefter blev oxå gravid.. Här nånstans börjar vi 3 umgås väldigt mkt. MEN här börjar allt att spåra ur när man tänker tillbaka. Mamma börjar bli mer och mer oförutsägbar. Var stupfull på morgonen inför systerdotters kalas och fick inte komma. Utvecklade ett annat typ av beteende, barnslig/dryg, psykotisk.. Tills jag kände att de ej var hållbart med och kontaktar psyk. Jag, 2 poliser och en psykläkare fick ta in henne med tvång till spyket. Såfort tvångsvården uppehör, faller mamma bakom stolarna, oavsett hur mkt vi försökte få dem att förstå allvaret. De skickar som småningom hem mamma med att hon ska "ta antabus och följas upp på öppenvården" . Därefter är det jag som är den som "tar hand " om henne, tar lixom över min systers roll som hon haft heeeela livet. Men skillnaden var nu att de var så mkt mer intensivt, de var inte skov, utan nu var hon så intensiv, var 3:e dag, i värsta fall varje dag och var så misstänksam/paranoid. Trode hela tiden att de var något som var fel med mig och min man tex, när allt var perfekt? Släppte de inte heller utan hon spinnande på.. Blev bara värre och värre, och hon var omöjlig, helt omöjlig att göra med när hon hade druckit. Allt blev en monolog och mellan åt ringde hon och fick 30 år tillbaka i tiden och ältade allt som hade hänt henne. Okej hon var aldrig full när hon kom hem till oss, eller träffades oss. Men såfort hon var hemma och så kunde de börjas ringa, om man inte svarade så gav hon inte upp, utan öste på, fullt med röstmedelanden.. Självinsikt och hur man beter sig lixom försvann. Psyk var noll till hjälp. Jag hade oxå en 6 månaders och började bli less på henne. Samt min stackars syster som hade fullt upp med sitt första funkis barn samt en liten 1 åring. Det slutade med att vi gav henne ett strikt ultimatum. Behandlingshem och ett liv med oss eller alkoholen och inte ett liv med oss. Indirekt valde hon alkoholen.. Hon menade att ett behandlingshem inte gör henne något gott.
Tiden går och hon skriver och ringer, ältar, gråter, skriver hur mkt och djupt hon älskar oss, varvat med konstiga saker, eller att hon inte vill leva mer, att hon lika gärna kan dö, att hon gråter hela dygnen. Det görs några försök igen (men jag är stenhård och kall) står fortfarande fast vid ultimatumet men poängterar att om hon gör det så kmr jag stötta och vara där för henne från dag 1. Hon går med på det men när de väl börjar bli riktigt, drar hon sig loss, och så börjas de om. Tiden går.. Vi går tyvärr vidare med våra liv och jag och min syster blir som bästa vänner. Tiden gååår mer... Kalas, högtider. Konstigt nog börjar man vänja sig vid ett liv utan henne, men med ett smygande samvete när hon skriver titt som tätt kring sin kärlek till oss, att hon inte har någon, större delen blockar jag henne när hon maniskt ringer mig. Tillsist skriver hon ändå ett sammanhängande och oroväckande sms till min syster och menar att sen dagen hon "förlorade oss, så förlorade hon hela meningen med sitt liv, att det inte fanns något mer att kämpa/leva för. Att hon inte är en ond mamma, att de ända hon ville var att bara få va med oss. Att sen vi lämnade henne har hon fallit ihop i sängen, att hon inte hade duschat över ett år... Att hon var som levandes död...Och att hon inte kmr ta sitt liv då livet snart kmr ta hennes liv. Att hon gömt guld och lagt undan hemliga pengae till oss, att det är inte mkt men något.. Så min syster blev ju såklart påverkad av detta sms och ville besöka henne. Vi fick kämpa för att hon skulle låta oss komma in i lägenheten, för hon skämdes. Och ja, hon levde i sin säng, riktigt riktigt stökigt, möglade snabbmatportioner, fimpar, aska, spya bredvid sängen, skräp och smutsiga sängkläder. Det stänk. Vi städade upp allt, slängde allt som behövdes, min syster ordnade och köpte nya sängkläder och hon sa tydligt, mamma vi finns här för dig, låt denna dag sjunka in nu så hör du av dig till oss när du orkar. Jag hade dock fortfarande försvarsmekanism och höll alla känslor låsta då jag orkade inte släppa in all karusell med ångest, sorg och maktlöshet igen. Glömde säga att innan detta hade jag även ca. ett år innan tagit med min dotter då på 1 år hem till henne, på ett planerat besök, men hon var stup full och hon blev helt förkrossad och grät/skrek som en galning när jag fick skynda mig med min dotter tillbaka till bilen.. (dumt av mig och jag borde ha vetat bättre, men trode jag skulle göra mamma gott) och ett annat tillfälle efter hörde hon av sig och var så ledsen över att sin bärbaradator inte funkade, att hon hade inget annat hemma att göra om dagarna, och frågade om jag kunde hjälpa henne. Vilket jag gjorde, åkte till henne o fixade det och efter skrev hon att hon var så himla glad och tacksam över att få se mig och att jag hjälpte henne. Kort sagt gick tiden igen.. Hon skrev många gånger att hon älskade mig så djupt, att jag snälla skulle ringa henne dock varvat med knäppa meddelanden om händelser och människor jag har ingen aning om, personal på sjukhus som "slagit henne" helt osammanhängande, till att hon tex älskar katter, till att hon vill ha min farmors nummer osv, allt inom loppet på 20 min. Hon skrev titt som tätt att jag skulle skicka bilder på barnbarn.. Vilket jag oxå gjorde och jag poängterade oxå vid ett par tillfällen om att de gällde fortfarande att om hon vill ha en relation så måste hon gå med på att få hjälp..och jag slutar bara svara och de sista hon skriver är att hon älskar oss så himla mkt och vi är det bästa som kunnat hände henne och då skickar hon en bild på oss 3 när vi var barn. Sen blev jag tvungen att blocka då hon maniskt ringde mig på jobbet :( och så glömde jag bort att blocka upp.
Min syster hade någon ytlig kontakt med henne via telefon men inte något ingående..men ändå ett hyffsat okej samtal . Och tiden går igen. Men denna gång flög tiden för snabbt förbi och vi inser att hon inte hört av sig på väldigt länge. Innan hade vi ändå bra koll då hon brukade kontakta oss ofta på ett eller annat sätt. Nu hade hon inte hört av sig plötsligt på ca 6 jäkla månader... Däremot så viste jag med säkerhet att hon hade kommenterat att hon älskade mitt barnbarn och att jag skulle ringa henne på en bild på facebok inte alls för länge sen men jag raderade den.... Sjukt nog pratade vi (eller rättare sagt min syster) att vi skulle föröska ge henne en chans nu, kravlöst denna gång, inte begära saker hon inte kan
, aldrig med barnbarnen, enkel fika hos henne 1 gång i veckan. Tror hon hade fått ihop ny kraft och ställt in sig på att återfå en relation med mamma. De hade dessutom flyttat till ett stort hus med en del av övervåning som hade som en egen lägenhet. I denna tänkte hon i sin fantasi att mamma kunde flytta till.. Permanent ... Att hon kunde få en nystart... (systerns ord) Sen knackar de på dörren hos min syster på en trevlig lördagskväll och där står 3 poliser hos meddelar att våran mamma är...... Död....Att en bekant till henne hade varit orolig och ringt in..
, aldrig med barnbarnen, enkel fika hos henne 1 gång i veckan. Tror hon hade fått ihop ny kraft och ställt in sig på att återfå en relation med mamma. De hade dessutom flyttat till ett stort hus med en del av övervåning som hade som en egen lägenhet. I denna tänkte hon i sin fantasi att mamma kunde flytta till.. Permanent ... Att hon kunde få en nystart... (systerns ord) Sen knackar de på dörren hos min syster på en trevlig lördagskväll och där står 3 poliser hos meddelar att våran mamma är...... Död....Att en bekant till henne hade varit orolig och ringt in..
Efter det har de varit så surialistisk. Chock.. En enorm skuld över att vi inte skulle låtit de gå så länge när vi fattade att de inte funkade med ultimatum, att vi borde ha agerat. En enorm ångest att hon dog med tanken att hennes barn gått vidare med sina liv och övergivit henne in till det sista:( så äckligt ovärdigt. Men en tröst är att mammas bekant som ringde in, hade kontakt med henne varje dag i telefon och bekant hjälpte mamma med allt möjligt, skussade henne till viktiga saker, handlade ofta och la utanför hennes dörr. Mat, alkohol och cigaretter. Bekanten fick aldrig komma in och Bekanten än idag tror att mamma gjorde som hon gjorde (mådde dåligt) och dog pga hon var jätte sjuk i lungcancer (hon hade hittat på detta till bekanten) antagligen lättare historia än sanningen.
I min värld viste jag innerstinne att denna dag skulle någon gång komma, tanke på hennes livstil och hon hade innan fått bekräftat att hon har en dålig lever. Men att de skulle vara sjukhuset som ringer och man skulle antingen få henne till att få hjälp eller iaf hinna säga hejdå.. Eller ja.. Vad vet jag. Nu har min syster hamnat in i en sån extrem kris. Hon mår fruktansvärt dåligt. Jag försöker vara där för henne, lägga min sorg åt sidan. Hon hade en sååå mkt djupare och mer invecklad relation med mamma från start, som var präglad med så mkt kärlek, minnen och tyvärr medberoende. Så de är väl kanske för henne även en känsla av att förlora någon man har så längeee tagit hand om, alltid sätt över, alltid sätt till att hon har det bra. Allt från att ordna så hon har de mysigt hemma, till att ordna med praktiska saker (abonnemang) , pusha henne till sunda aktiviteter, hjälpt henne med formella ärenden m.m. Hon skuldbelägger sig själv så mkt och menar att när jag och min syster fann varandra så började hon tappa kontrollen av vår mamma för första gången, vilket är sant men oxå väldigt sunt enligt mitt tycke. Jag har med skuld, med facit i hand hade jag självklart gjort annorlunda, iaf ringt henne, skrivit tillbaka att jag älskade henne med, besökt henne och kramat henne. Så lätt att vara efterklok. Vet inte hur man tar sig vidare. Tacksam att jag fått en underbar relation med min syster men de känns nu som bekostnad på vår mamma. Förösker få min syster att förstå att de var inte normalt allt de hon gjort men de svårt jag fattar, vår mamma var väldigt speciell, de gick lixom inte att hata henne för visst destruktiv men de var ingen tvekan att hon var genomgod, såg de bästa hos alla, var alltid på med att bekräfta sin kärlek till oss, gav min syster ironisk nog mkt vägledning i livet. Aa invecklat och tragiskt. Alla hennes syskon, spec hennes tvillingsyster (som bröt den riktiga kontakten med henne för länge sen) mår uselt. Tror alla har en skuld.
Obduktionen är inte helt färdig men preliminärt visade det att hon hade en blödning från tarmen, skrumplever och en tumör i hypofysen. Så nu undrar man ju om denna tumör kan ha spelat roll kring att hon spårade ur så som hon gjorde. Gör så ont att läsa alllllllllla sms hon skrivit, fruktansvärt nu i efterhand.
Jag ville mest skriva av mig, ångesten minskar när man får lätta det i ord... Kanske någon enstaka som orkar läsa igenom allt och har något gott råd. Kmr säkert radera denna tråd sen.
