Stanna eller lämna efter lögner?
Jag har ett dilemma.
i juni 2021 kom det fram (genom en vän) att min sambo snusat i över ett års tid. Detta hade en vän (som även är min sambos kollega) till min vän berättat. Jag är själv emot det men hade accepterat det om han hade berättat att han börjat snusa och att jag visste. Problemet är att han gått bakom min rygg i över ett års tid och lagt massa pengar på det men inte alls sparat mycket till kontantinsats (vi funderar på att köpa lägenhet nästa år).
Han gick en kurs på 30 poäng som han sa att han fick bra betyg på sen visade det sig att han hade fått f på hela kursen och därmed indraget csn. Han pratade till och med om att läsa fortsättningskursen på den inför vänner och bekanta fast han visste att han hade fått F på allt. Han lät mig också stå i olika sammanhang och säga hur stolt jag var över honom, medan han visste att han ljög.
Detta fick jag reda på samtidigt som snusningen (han berättade inte om något av det själv). Trots detta hjälpte jag honom i slutet av sommaren att hitta en utbildning på yrkeshögskola, han sökte in (krävdes inga betyg eller något för behörighet) och går nu den, trivs och har massa vänner. Jag känner dock fortfarande, såhär två år senare, en frustration över alla lögner och att jag är den som hjälpt honom med hans utbildning. Jag har alltid varit driven och ambitiös själv och han har aldrig tillfört lika mycket till mitt liv som jag har till hans. kan även tillägga att han är slarvig i hemmet, förra året fick diagnosen ADD, varit överviktig i över fem år och inte har någon karaktär med sin träning eller kost samt har ljugit om ett läkarbesök han gått på och hittat på namn på läkaren och allt. Vi har dessutom i princip aldrig sex. Jag har ingen liknande problematik på något plan. Vet inte om jag någonsin kommer över dessa lögner?
Nu har jag fått ett fast heltidsjobb och efter examen. Han tar också examen men har bara fått en timanställning på halvtid. Det kommer alltså vara svårt för honom att få lånelöfte plus att han inte har sparat något till lägenhet, eller rättare sagt 10% av det jag sparat under dessa år. Funderar ärligt på att köpa en lägenhet själv. Kanske testa vara särbos/göra slut och så får han ordna upp sitt liv för jag orkar ärligt inte göra det. Hans föräldrar tycker det är jättekonstigt att jag vill köpa en lägenhet själv men jag måste ju prioritera mig själv? Detta var vår gemensamma plan men när han inte fått jobb/sparat pengar och dessutom ljugit och allt annat som är problem i förhållandet så känns det som jag borde köpa något själv. Han vet inte vad ränta eller amortering är och det känns inte ultimat att äga ett boende med en sån person.