Inatt blir jag pappa

Andas lugnt.

När du håller i barnet för första gången kanske det känns bättre. Knyt Ann till barnet. Se det som en ny hobby.

Du missar inget med med festande och hobbys kan du ha ändå. Kanske inte just nu men om några år kan du ta igen det.

Skydda din familj. Var en bra far så kommer du bli tackad. Tänk dig att ett litet barn ser upp till dig så var snäll så att du inte får veta av ditt barn i framtiden att du var en dålig pappa. Gör det bästa du kan nu att vara en bra familjefar så kommer du nog finna en lycka inom en snar framtid.

Lycka till.

Hej

Grattis till den kommande bebisen. Det är fullt naturligt att känna sig lite ångestfylld både under en graviditet och sen vid förlossningen. 99 gånger av 100 (minst) så ordnar det upp sig när bebisen är där och det blir mer verkligt. 

Vissa får direkt en kärlekskänsla till det lilla pyret när man ser det den första gången. För andra kan det dröja både dagar och veckor innan den känslan infinner sig. Det är också naturligt men känner man sig orolig så finns det bra personer att prata med. Ni har ju redan en upparbetat kontakt iom era samtal under graviditeten med någon som kan er historia och känner er vilket är desto bättre. 

Även som blivande mamma kan man känna ett visst mått av panik och "shit, kommer jag att klara av det här". För egen del så kom kärlekskänslorna efter hand, trots att jag burit denna nya människa i 9 månader. Första tiden var liksom en dimma, och då menar jag inte den där "rosa bebisbubblan" utan en faktisk dimma. Jag minns inte mycket alls från de första månaderna med mina tvillingar. 

Du, det kommer att gå bra i slutändan. Du är öppen med dina känslor, du vet att du känner dig lite irrationell. Våga hjälpa till med bebisen, våga avlasta. Och inte minst, våga vara öppen med dina känslor och ta samtalshjälp om du känner att du behöver det.

Det kommer att vara jobbigt, går inte att komma från. Bra att du förbereder dig och inte har en orimlig bild. Du kanske aldrig kommer att känna annorlunda och sakna anknytningen, du kanske inte utvecklar känslor. det är det ingen som vet, du kanske inte skulle känna annorlunda om några år heller.

Vad som verkar klart är att du kommer att bli pappa. Det kommer att komma ett pyre som litar på dig och älskar dig. Du är viktig för den här knatten under många år framöver. Klarar du inte av att ha riktiga känslor så måste du fejka. Så hårt är det. Kanske inte så jävla positivt, men realistiskt. Saknar du anknytningen efter ett tag så behöver du uppsöka psykolog och bearbeta skiten.

När du började med din/dina hobby - var du bäst då? Kunde du allt?

Förmodligen inte. 

Det är ingen i hela världen som förväntar sig att du ska veta och kunna allt. Ni är två nybörjarföräldrar båda två. Ni kommer lära er av varandra och av barnet. Det kommer att ta tid med omställningen - det gjorde det nog även när du blev sambo. 

Tänkte du på när du blev sambo att det var sista gången du var "fri" osv? Förmodligen inte. Ja, jag förstår - det är ett stort ansvar tänker man. Man reflekterar över sina egna föräldrar - och andras. Det är så man kreverar och blir knäsvag för alla fantastiska föräldrar man mött genom åren som är föräldrar till ens kompisar. 

Vet du vad? Alla dessa föräldrar har varit precis där du är idag. Alla har undrat hur de ska klara av det. Alla har undrat över sina val där och då. 

Låt det ta tid. Det får ta tid. Andas. 

Känn inte efter för mycket. Försök vara där i nuet. Känns det inte bättre om ett par veckor - tveka inte att söka hjälp. Det finns hjälp att få. Men du, vet du vad - många brukar landa i det hela och göra det riktigt bra. 

Spara tråden för dig själv och återkom om något år och läs ditt egna inlägg med den erfarenheten du har fått. Du kommer hitta nya sidor hos dig själv och andra erfarenheter. 

Att få barn är livet mest överväldigande, omskakande upplevelser, och det är inte alltid enbart lycka, i synnerhet inte om graviditeten var oplanerad. Jag minns hur det kändes som att köra i full fart rakt in i en vägg, och att allt var slut och över när barnet kom. Sen ska man handskas med förlossningskomplikationer och hormoner (den som fött), sömnbrist, otillräklighet, osäkerhet, panik - och säkert för många tvivel på om man har gjort rätt val, samtidigt som man når insikten att valet är oåterkallelig. För att överge barnet är inget alternativ, eller hur? 

Vad jag försöker säga är att dina känslor är säkert båda vanliga och naturliga hos förstagångsföräldrar. Försök att andas och ta en dag i taget. Just nu gäller det att ta hand om bebisen och den födande kvinnan, och för dig och mamman är fokus att få så mycket sömn och näring som det går. Acceptera alla känslor, och håll fokus på det enda som betyder något - att ta sig igenom dag efter dag. 

Vad som hjälpte mig genom bebis och småbarnstid var att påminna mig själv att inget varar för evigt. Just nu känns det som ditt liv såsom det brukade vara är över, men det är bara just nu. Ett barn växer upp snabbt, och du kan gradvis få tillbaka tid till dig själv. Även när barnet är jättelitet kan föräldrarna gå och fika, träna, titta på TV, festa eller vad man nu vill. Inte så mycket i början, men med tiden mer och mer tills en dag då barnet är utfluget. 

Det här är bara några år av ditt liv, men det är ditt barns hela barndom. Du prioriterar barnet nu - utan att helt försaka dig själv så klart - och sen fortsätter ditt liv igen. Under tiden kommer du få uppleva en kärlek och magi med ditt barn som är en alldeles jättespeciell grej. 

Men vilken dum kommentar! Vad ville du åstadkomma med den?

Han säger vi är gravida. Det är väl plural, eller har jag fel?

Ok de väntar barn tillsammans är mer grammatiskt korrekt, men du fattar ju vad han menar. Att han och tjejen ska ha barn ihop, för det är det viktiga i den meningen, att han ser det som något de gör tillsammans. Många män förstår inte det utan säger bara att tjejen väntar barn. Men det är något man gör ihop.
Sluta märk ord och håll dig till ämnet.

Håller med, väntar barn tillsammans låter mycket bättre! tack.

Vill bara säga detta om att få känslor för sitt lilla barn, med min första dröjde det månader (många, ca 8) innan jag kände den där villkorslösa kärleken. De första månaderna ville jag ta hand om henne och ville henne väl, men hon var inte mitt allt som jag skulle dö för som hon är idag. Med det sagt, det är ok att det tar tid, men be om hjälp, även pappor kan få depression efter förlossningen.

Få inte panik om du inte känner den där himlastormande kärleken direkt.

jag är kvinna och har ändå varit gravid (planerat alla gånger) och känt barnen inom mig men jag har på BB haft känslan -var det här så smart, vad ska jag med den här till-

för mig har det tagit ett halvår ungefär innan bebisarna liksom tagit lika mycket plats i mitt hjärta som de äldre syskonen. Däremot har beskyddarinstinkt och omsorg Kommit direkt men kärlek - nä det har tagit tid. Där har faktiskt min man varit betydligt snabbare än mig. Så högst individuellt.

Jag har 3 barn och för varje barn jag skaffat har jag vart jätteglad men precis i slutet innen bebis kommer, så har jag också fått liknande tankar. Att det är sista gången jag gör detta innan bebis kommer osv... Det är nog att det är en enorm omställning. Men när man känner all kärlek för barnet så försvinner dom där negativa tankarna. Men mycket av sådant man gjort innan kan man fortsätta med fast man har barn. Krävs bara litevmer planering och förberedelser. Barnet kan vara med på mycket också. 

Ts, du kan festa ändå även om du får barn. Det är bara att du lämnar över ansvaret till mamman, så kan du festa med dina kompisar. 

Ja, föräldraskap är inte tvingande. Finns barn som bortadopteras också då ingen förälder vill. Det är faktiskt ett aktivt val alla föräldrar gör.

varför jämfört du att gå ut med sina kompisar en kväll med att adoptera bort barnet? En sådan mening kan lägga väldigt mkt skuld på en osäker småbarnsförälder som redan är orolig.

till TS, är kvinna och gravid med andra barnet. Är inte ung på något sätt, och jag har under flera gånger under graviditeten undrat om jag blivit galen som skaffar barn igen. Jag vill inte vara vaken på nätterna eller torka kräks igen, eller ha det totala ansvaret över en liten Minimänniska. Men dagen efter kan jag känna något helt annat igen. Att få barn är En av de största omställningarna vi gör. Även fast det är det mest naturliga. Det väcker så klart en miljard olika känslor så ge dig själv tid, om du behöver, att växa in i det. ingen gör alla rätt med bebisar (jo, väldigt många anonyma människor här inne gör aldrig ett fel men det kan du ta med en nypa salt), inte ens vårdpersonal som jobbar dagligen med bebisar. Be om hjälp när du funderar över något. BVC finns till för både mammor och pappor och jag är sjukt imponerad över att du så öppet skrivit om dina känslor här, lycka till nu och hoppas bebis kommit ut och att ni mår bra! 

Det gör jag inte. Föregående talare verkar anse att det bara är att lämna över barnet till mamman så han kan fortsätta festa. Inte för en kväll då och då. Vi tolkar det olika. Men ja, föräldraskap är faktiskt ett aktivt val som alla föräldrar gör någon gång. Visst kan någon gå ut med kompisar någon gång, men den oöttömliga friheten försvinner för sånt när man har en bebis, samma sak med att ligga bakis en hel dag och netflixa. Bebisen behöver mat och omtanke. Har ingen av föräldrarna gjort det aktiva valet att vara förälder så finns det ingen för bebisen.

Hur har det gått? 

Hoppas du bara utrycker dig klumpigt. Bara lämna ansvaret till mamman? Så gör man bara inte, är man två vårdnadshavare så pratar man och kommer överens. Lämnar man bara barnet med mamman utan att pratat om det så är man knappast mogen att ta ansvar över ett barn. 

Däremot är det inte fel att komma med förslag eller en önskan. Mamman kanske också vill gå ut med sina kompisar och pratar man med varandra kan man ju planera så det blir bra för alla