Att leva största delen av sitt vuxna liv i ett förhållande - men utan sex

 Jag vet att det finns många. Många som upplever detta och många trådar i ämnet. Men jag behöver få skriva av mig.

Jag träffade min man när jag var 26. Han var den första jag hade sex med och alltså fortfarande den enda. Vi hade ett bra sexliv de första åren. Inte fantastiskt - förmodligen bidrag min totala oerfarenhet och hans ganska korta tidigare erfarenheter - också till detta, vi hade inte så mycket att jämföra med, inte så mycket att utveckla oss ifrån osv. Men det var ok och regelbundet. 

Sen fick vi barn och sen har det aldrig blivit bra därefter. Och om det var kanske en gång i halvåret första åren så är det nu i bästa fall en gång om året. Vi har pratat om det här massor med gånger. Han vet att jag vill ha ett mer normalt sexliv men han tycker inte det är viktigt, känner nog sällan lust, tänker sällan på sex osv. Så de extremt få gånger det händer är det ju på hans initiativ eftersom jag inte kan ta initiativ när jag vet att han egentligen inte vill. 

Jag börjar närma mig 50-årsåldern. Vi har ett bra förhållande i övrigt och vårt liv är bra. Jag vill absolut inte skilja mig. Vill absolut inte vara otrogen. Så jag förstår helt att det inte finns någon lösning på detta. Men jag sörjer det. Jag sörjer att mitt sexliv i livet blev så begränsat. Att jag aldrig får känna mig eftertraktad sexuellt. Att jag inte får vara naken hud mot hud. Att vi inte delar detta.