Tycker inte om att vara mammaledig

Nej jag känner inte igen mig.
Föräldraledigheten var den bästa tiden.
MEN är fullt medveten att så är det inte för alla.
Småbarnstiden är för många jätteplågsamt, just för att man som förälder aldrig får vara ifred och inte får sova.

Är du ensamstående?
Annars kan ju pappan ta över föräldraledigheten och du gå tillbaka och jobba (förutsatt att du har ett jobb). 
Om du är ensamstående har du någon som kan avlasta dig lite, så att du kan få egentid?
Om barnet har fyllt ett år så kan du/ni redan skola in hen på förskola.

Jag kan känna igen mig lite i det du skriver. Jag var less efter några månader. Nu hade jag rätt så lättsamma bebisar som sov några timmar på dagarna så jag då kunde vila, göra något i hemmet osv. Men vi besökte öppna förskolan, hittade på grejjer med andra föräldralediga vänner och höll oss sysselsatta många dagar.

Mina bebisar gillade att åka vagn så jag gick långa promenader, gick på stan och fördrev lite tid på så vis. De dagar vi bara var hemma brukade jag fixade tvätt, baka, städa osv. för att få tiden att gå och bebis fick följa med överallt och va med i tvätthögen exempelvis. Under mina föräldralediga perioder har många rum i lägenheten/huset blivit renoverade också då jag gillar sånt och fördrev tid med sånt. 

Jag har mina föräldrar på annan ort så jag åkte ibland dit några dagar när min man skulle jobba mkt, då fick jag hjälp av mina föräldrar och kunde hälsa på syrran, gamla vänner osv. 

Jag tror helt enkelt att det som var min räddning var att jag ändå hade en hel del vänner att hänga med, hade varit vansinnigt långsamt om jag inte haft det. Jag började också jobba lite smått när mina bebisar var runt 7-8 månader, mest för att få komma hemifrån och najs med lite extra pengar i fickan :) Sedan har min man tagit ansvar över barnen när han inte jobbat och då har jag passat på att göra annat.

Jag varvade öppna förskolan med att äta lunch med min man och mina kompisar. Tajmade med sovstunden.
Hade turen att min mamma kunde komma en gång i veckan och underhålla lite också.
Alla dagar var inte roliga, det ska erkännas.

Min bror, som fick barn innan mig, så nåt jag tycker är ganska vackert om tiden med riktigt små barn. Han menade att det nästan kändes som meditation att vara med bebisen, för den är så viktig att inget annat spelar nån roll. Om man behöver släppa allt runt och bara koncentrera sig på att barnet ska få i sig sin flaska, så får man göra det. Om man behöver gunga fram och sjunga en vaggvisa i en timme gör man det. Räkningar, orättvisor, skoskav, inget spelar större roll just där och just då än att den där lilla klumpen ska överleva. Det är meditativt.

Det tar förstås inte bort all känsla av frustration när man känner sig totalt understimulerad eller slutkörd men _ibland_ har det verkligen hjälpt mig att tänka så.

I övrigt tycker jag inte alls att det är en dålig idé att gå en kurs eller tillbaks till jobbet så du får lite ombyte!

Känner inte heller igen mig. Jag träffade kompisar och familj, gick på öppna förskolan, gick någon kvällskurs. Hade blivi tokig om jag bara skulle sitta hemma. 

Samma här. Mammagrupp och öppna förskolan, kvällskurs och avlastning från mannen på kvällen. 

Annars hade jag förgåtts av tristess. Men föräldraledighet är ju inte heller semester. Du får betalt för att ta hand om ditt barn- annars hade du ju jobbat. Klart du inte kunnat läsa bok på jobbtid.

Man delar när mannen kommer hem och på helgen. Ger varandra pauser att gå ifrån en stund.

När barnet somnar på dig får du se till att du har somnat på ett bra ställe och sen lägger du bara ned barned bredvid dig.

Ju mer barnet vänjer sig vid att sova på dig ju mer vill det sova på dig. Barn behöver givetvis närhet men du kan ju bara se till att det sover i samma rum som dig ibland och inte alltid på dig.

Nej,jag känner inte igen mig.
Jag var dessutom själv under hela graviditeten ( fast hade vänner och familj vid min sida hela tiden) och blev ensamstående med bebis.
Bebisen var så extremt väntad och jag njöt till 100%.

Jag hade flertalet andra föräldralediga så jag var aldrig helt ensam om jag inte ville det.
Bebisen var lätt och jag fick sova bra redan från start.
Bebisen är född på våren så jag tog dagligen många långa promenader och njöt av fint väder och min nya roll som mamma.
När bebisen var 7 månader började vi gå till öppna förskolan.
Träffade massor av nya vänner och kände att livet lekte.
Hade aldrig tråkigt,tvärtom,kände att mitt liv blivit så rikt och glädjefyllt.
Hade lugnt kunnat vara hemma ett år till.
Men förstår att vi alla är olika och att våra förutsättningar kan se olika ut.

Samma här

Det är så här det är....

Det är bara att bita ihop och härda ut.

Det handlar ju bara om typ 1,5år, sen kan ju ungen börja förskolan o du kan hämta andan under 8-9tim om dagen på arbetet.

Ja, alla har ju inte sina föräldrar i samma stad eller en massa vänner, jag ex och då blir det inte lika kul. Är inte så social av mig heller så hänga på öppna förskolan är inte riktigt min grej. Är antagligen äldre än de flesta där också plus har fler barn.
Jobbar lite extra vilket lättar.

Känner absolut igen mig. Tyckte inte heller att det var toppen att vara föräldraledig. Öppna förskolan var räddningen men det var ju inte alltid det fanns tillgängligt. Och om man, som jag, hamnar i en mammagrupp där de vuxna inte klickar alls med varandra så blir inte heller den "räddningen" som en del har. 

Man får tänka att det är en begränsad tid och det kommer en tid då man kan se tillbaka på perioden och minnas de fina stunderna.

Alla är vi olika och får stimulans av olika saker. Jag tycker det är betydligt roligare att vara förälder när barnet är större. 

Ja, jag tyckte också att det var rätt tråkigt. Jag saknade stimulans och vuxenkontakt, i synnerhet när bebisen var liten och tiden bara gick medan man ammade, sövde, bytte, ammade, ammade ovs.

Min räddning blev min mammagrupp där jag hittade ett par andra mammor som jag verkligen klickade med och vi umgicks mycket. 

Jag läste en kurs när jag var hemma med mitt andra barn, men jag anmälde mig till kursen när hon var liten (2-3 mån) och sov och åt mesta tiden, men när kursen väl blev så var hon större och krävde mer, så det funkade inte så bra.

Kan pappan ta över föräldraledigheten nu? Vi bytte när våra barn var omkring ett år gamla, underbart för mig att få komma ut från hemmet, och givande för oss båda att även han fick tiden hemma på heltid.