Ska man känna såhär efter kuratortiden?

Kitty32

Thu 15 Feb 22:11
3 svar

Citera Visa endast Anmäl

Ska man känna såhär efter kuratortiden?

Jag har en samtalskontakt via VC sedan några månader. Jag mådde väldigt dåligt efter en separation med en missbrukare och sökte därför någon att prata med. Jag fick en kurator.

Jag kände mig väldigt ledsen först och det var skönt att prata med honom första passet. Men dagarna efter blossade en otrolig ångest upp över mig. En ångest jag aldrig känt. Vi hade i samtalet pratat om mitt medberoende och förhöjda ångest nivåer.

Andra samtalet gick jag till och mådde bra men när jag kom ut därifrån så lämnas jag med en känsla av att: fan vad mkt fel det är på mig och shit vad mycket jobb jag har framför mig för att få bukt med mina tankemönster och medberoende.

Ska man verkligen känna såhär efter sina besök? Jag förstår att man ska få insikt om sig själv och få aha upplevelse. Men brukar det inte vara en mer hoppfull känsla man ska lämnas med? Att ja, jag har mkt jobb men vi kommer lösa detta. Nu känner jag mig bara deprimerad och ännu mer ångestladdad?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Ska man känna såhär efter kuratortiden?
rosesarewhite

Thu 15 Feb 22:29

#1

Citera Visa endast Anmäl

Jag tror inte det är konstigt att det känns värre innan det kan bli bättre. Som du skriver har du ju plötsligt fått insikt i vad du måste jobba med inom dig själv för att må bättre, inte konstigt att det känns ångestladdat och tungt. Det finns ju ingen quick-fix liksom, och även om du har en kurator dom hjälper dig så måste du ju göra jobbet själv.

Men se detta som en del i att du kommer att må bättre. För ju mer du jobbar på dina tankemönster desto bättre kommer det ju bli tillslut.
Kitty32

Thu 15 Feb 22:37

#2

Citera Visa endast Anmäl

rosesarewhite skrev 2024-02-15 22:29:03 följande:
Jag tror inte det är konstigt att det känns värre innan det kan bli bättre. Som du skriver har du ju plötsligt fått insikt i vad du måste jobba med inom dig själv för att må bättre, inte konstigt att det känns ångestladdat och tungt. Det finns ju ingen quick-fix liksom, och även om du har en kurator dom hjälper dig så måste du ju göra jobbet själv.

Men se detta som en del i att du kommer att må bättre. För ju mer du jobbar på dina tankemönster desto bättre kommer det ju bli tillslut.

Jo det är helt sant. Men en del saker som sägs gör att jag blir lite obekväm. Han berättar om egna erfarnheter och försöker dra paraleller till sitt liv. Jag blir obekväm och han säger saker som "varför ska du ta ansvar för att andra mår bra?" i situationer där det enligt mig är helt rimligt (min farfar har pajat knäet och kan inte lämna hemmet. Släkten har turats om att åka upp o köpa mat åt han). Det är något jag VILL göra men det är som han lägger ord i munnen och sen får jag sån jävla ångest över att jag inte stod på mig så nu speglar han mig som mer ångestladdad än jag är. Och det i sin tur leder till att jag övertänker och får ännu mer ångest.

Han har också en attityd som är "ja så är ju livet..". Som att mina tankar är löjliga. Och nån gång sa han att jag skulle skärpa till mig.

Usch, nä funderar på att byta.

Psykologer har ett mer professionellt sätt tyckte jag. Där fokus var på MIG och inte höra deras livshistorier.
rosesarewhite

Thu 15 Feb 23:10

#3

Citera Visa endast Anmäl

Kitty32 skrev 2024-02-15 22:37:00 följande:
Jo det är helt sant. Men en del saker som sägs gör att jag blir lite obekväm. Han berättar om egna erfarnheter och försöker dra paraleller till sitt liv. Jag blir obekväm och han säger saker som "varför ska du ta ansvar för att andra mår bra?" i situationer där det enligt mig är helt rimligt (min farfar har pajat knäet och kan inte lämna hemmet. Släkten har turats om att åka upp o köpa mat åt han). Det är något jag VILL göra men det är som han lägger ord i munnen och sen får jag sån jävla ångest över att jag inte stod på mig så nu speglar han mig som mer ångestladdad än jag är. Och det i sin tur leder till att jag övertänker och får ännu mer ångest.

Han har också en attityd som är "ja så är ju livet..". Som att mina tankar är löjliga. Och nån gång sa han att jag skulle skärpa till mig.

Usch, nä funderar på att byta.

Psykologer har ett mer professionellt sätt tyckte jag. Där fokus var på MIG och inte höra deras livshistorier.
Då ska du ju absolut byta! Det låter ju inte alls ok!

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Ska man känna såhär efter kuratortiden?

Ska man känna såhär efter kuratortiden?

INNEHÅLL