Ni som inte har kontakt med ena föräldern

Jag har inte kontakt med min ena förälder på grund av att hon aldrig har tyckt om mig. Det började redan när jag var spädbarn. Hon brukade berätta om när jag råkade bita henne i bröstet när jag ammade. Då kastade hon iväg mig och historien slutar alltid med att hon får sig ett gott skratt och konstaterar hur dum jag var. Jag skrattar inte. Sedan har hon nypt mig i näsan så den blev blå. Jag fick inte berätta att det var hon som gjort det, för då skulle socialen komma och ta mig. Hon har också kallat mig för din lilla gris, hora och pappas barn (vad nu det betyder). Dessutom har hon spottat mig i ansiktet och råkat tappa ut mig genom ett fönster (över en garageuppfart när jag var ett år gammal). Så här i efterhand känns det som att jag får vara glad att jag överlevde. Hon brukade också prata skit om mig till min syster. Min syster var hennes älskling och jag var det andra barnet. När min syster gick på bal betalade mina föräldrar hennes klänning och alla ville fotografera henne. När jag gick på bal fick jag sy in hennes klänning för mina egna pengar och ingen ville fotografera mig. Idag har jag inte kontakt med varken henne eller min syster och det är nog bäst så, för jag orkar inte med fler sjuka saker.

Ändå förstår jag din sorg, för det är en stor förlust även om man vet att det är bäst så. Jag började distansera mig för ungefär tio år sedan och har inte haft någon kontakt alls de senaste sex åren, förutom kring min pappas begravning. Jag kan förstå din besvikelse och den känslan är nog svår att bli av med, för hade man kunnat välja hade man ju valt annorlunda. I början var jag också arg och ledsen, precis som du, men det blir lättare och lättare med åren. Min mamma försöker reparera relationen genom att skicka ett sms varje år på nyårsafton, men vi skulle egentligen behöva år av terapi. Hur man kommer över det är svårt att svara på. Det gör man kanske aldrig riktigt och annars är nog lösningen att påminna sig om varför relationen inte fungerade.

Det låter tufft. Jag förstår dig. Många verkar ju få mycket stöd och kärlek av sina föräldrar, även om inga relationer är perfekta såklart.
Jag har ingen kontakt med mina föräldrar. Min ena förälder är död sen många år och den andra har jag egentligen alltid haft en okej men ytlig relation med, men sen jag ingått i en samkönad relation så får jag bara skit på olika sätt. Så efter att ha försökt allt i två år har jag tackat för mig men sagt att dörren är öppen när mina livsval respekteras. Vi väntar barn nu (jag är 30 år) så det känns extra mycket.