Fler mammor med psykisk ohälsa

Jag är i din ålder, liknande familjesituation, jobbar deltid inom ett akademiskt högstatusyrke. Jag har haft psykos för flera år sedan och har diagnosen bipolär sjukdom typ 1 vilket gör att jag har regelbunden kontakt med specialistpsykiatrin och livslång medicinering. Min läkare har, när jag frågat honom, berättat att hans patienter arbetar inom alla samhällsskikt och i alla yrkesgrupper, ofta inom kreativa yrken. Rätt skönt att höra. Hoppas för egen del på att slippa inläggning på sluten vård, det var en ruggig upplevelse. 

Nu är ju jag inte mamma. Men när jag läser ditt inlägg kan jag känna att du låst in dig i att försöka vara "normal" och passa in.
Nu är det ju rätt svårt att göra något åt det när man väl målat in sig i det hörnet. Men tänker att du kanske skulle kunna må, i alla fall lite bättre, om du kunde ta dig ur det där med att låssas. 
I vilket fall. Hoppas du får bra pepp att orka. I bland kan ju Familjeliv vara lite sisådär på sådana saker.

Japp - bipolär, GAD, OCD och riktigt jävla jättesvår anorexia. Till skillnad från dig har jag dock inte dolt mitt mående för andra - helt enkelt för att det inte varit möjligt pga upprepade inläggningar och att jag varit väldigt nära att dö pga min anorexi... Hade jag kunnat dölja det hade jag nog gjort det (för liksom, man skäms ju så infernaliskt), men samtidigt hade jag ju fått ta kampen helt ensam då... plus att jag upplever att det blir lättare för barnen att hantera när det inte smusslas och fejkas, och att jag inte heller vill att mina barn ska lära sig att psykisk ohälsa är nåt skamligt som måste döljas. Så mitt råd är att du borde sluta dölja det, och i stället vara öppen med din omgivning om hur du mår. Folk är vanligtvis mycket, mycket mer stöttande och förstående än vad man kanske tror.

Mina mediciner: Mirtazapin, seroquel (vägrar lithium), lamotrigin; vid behov stesolid. 

Jag har liknande situation. Har man och barn, är högutbildad med bra jobb. Men klarar bara att jobba halvtid, för jag kan inte hantera stress och ångest annars. Mina diagnoser är ångest, OCD, PTSD, depressioner i perioder. Misstänker att jag har ADHD också, men har inte blivit utredd för det. Är utbränd. Har också problem med social fobi. Tar just nu desvenlafaxin, lorazepam, gabapentin, propanolol. 

Det är precis att jag orkar jobba 20 timmar i veckan. Ibland måste jag jobba över och då jobbar jag runt 30 timmar i veckan men då måste jag ofta sova en hel dag efter ett långt pass på jobbet. Jag jobbar i vården, så känner att jag måste fortsätta för patienternas skull. Men egentligen skulle jag behöva reducera till runt 10-15 timmar i veckan. 
Jag har försökt göra det lättare i hemmet. Vi har städhjälp en gång i veckan för jag klarar inte att hålla huset städat. Mina barn är större nu och är mer självgående, så jag borde vara mindre trött nu. Det är som att jag bara blir tröttare och tröttare, även fast jag drar ner på allt jag kan. Vi åkte inte ens på semester i somras för jag orkade inte ta tag i och planera det. 
Längtar till pension då jag har tillåtelse att bara vara hemma och rå om mig själv. 

Tyvärr vet jag att många har det som mig, vi är många mammor därute med psykisk ohälsa som låtsas leva ett normalt liv. 

Lever också familjeliv med många små barn, gift, har bra ekonomi. Kan inte eller har tagit beslutet att det skulle få för stora negativa konsekvenser - att arbeta. Är högutbildad och säger till andra att jag läser på distans men det gör jag (oftast) inte. Har suttit på låsta institutioner i barndomen, fick flera diagnoser då också, har ingen som helst kontakt med psykiatrin i vuxen ålder. Äter inga mediciner. Min make är höginkomsttagare och vi lever ett bekvämt liv där jag ansvarar för barn och hushåll men kan absolut periodvis sakna detta med kollegor och ett "jobbjag" som andra har. Jag är helt exkluderad från den världen och den erfarenheten som så många har. Jag känner mig lite utanför emellanåt men hade inte orkat upprätthålla det liv jag nu har om jag samtidigt skulle yrkesarbeta. Det blir för många trådar, för hög press, jag behöver hushålla med energin. Jag förstår att detta inlägg kan vara riktigt provocerande för de som läser och kämpar på med jobb och barn. Jag vill inte ta ifrån er er insats, tvärtom, hur ni går runt är för mig ett mysterium.

Har bara läst TS. Vilket tungt jobb du gör för att förändra dig själv? Det där du visar utåt är inte ditt sanna jag. Min magkänsla säger mig att du inte accepterar den du är egentligen, säkert avvikande socialt m.m., och du lägger ner väldigt mycket energi på att skapa en fasad. Så känns det tycker jag. Om du "go with the flow" och släpper på vissa spärrar inombords så skulle du säkert ses utåt som autistisk, och det skrämmer dig. 

Bara för att man är en autist så betyder det inte att man är lat och utnyttjar samhället. Man kan ha dålig ögonkontakt hela livet, inga eller få vänner, men ändå må bra och känna sig stark som ensam, vara ambitiös, kreativ och trygg i sig själv, i den man är. Man måste inte passa in. Det finns förebilder för alla människor oberoende av styrkor och svagheter. Fortsätt bara att utvecklas som människa, och du kan även utvecklas snabbare inom något område som du själv väljer när du är ensamvarg, om du köper massa böcker och läser inom en och samma nisch. Det är inte konstigt att vara autistisk och man behöver inte jobba bort det. Man kan förstärka detta och stimulera sig med böcker istället för med vänner. Man kan hitta vänner inom sitt specialintresse. 

Var bara dig själv TS, ha dålig ögonkontakt eller whatever (vad det nu än är som du döljer...), bara du fortsätter att utvecklas som människa och accepterar och respekterar att du är "wired differently". Var stark i det. 

Btw, vill du ens ha den man du har, eller anv. du läkemedel för att stöta bort tankarna på att du vill något annat i livet? Du kan väl tänka på saken.

Du kanske provar för lite nytt i livet, försök att inhandla vego-lammkött och se om du gillar det... 

Jag hade psykisk ohälsa förut, ojojoj... Speciellt när det tog slut med kärleken. När jag kände mig övergiven, använd och bortkastad som skräp. Jag var inte klok i början. Antagligen var det för att han hade passerat bäst-före utseendemässigt och man förväntade sig mer intelligens hos mannen, men icke. Nästa gång får jag prova någon mycket yngre. Om inte det går heller så betyder det att människor är ensamdjur helt enkelt, inget konstigt egentligen. 

Så jag har då utvecklat det tänket mer och mer om att tänka positivt, och hela tiden vända saker till min fördel. Vid stressigare perioder kan man fuska lite med naturläkemedel. Men rätt inställning och självkärlek är väldigt viktigt. Jag bryr mig inte heller om vad andra tycker om mig, varför skulle jag? VARFÖR skulle de veta bättre än mig om hur världen fungerar? Det gör de inte. De är lika mycket människor som jag. Många gillar min inställning, jag ser det på mitt hobby där jag får tillfälle att prata med vissa. (Pluggar hemifrån och kommer inte ut så jättemycket)

Jag är annorlunda, har något talfel och flackar med blicken, jag sminkar inte och är en bit över 30 år, men jag försöker hela tiden att vara så vacker och smart som jag bara kan. Fake it till you make it. Utnyttjar inte samhället heller. Det verkar gå väldigt bra för mig i livet med en sån attityd. Jag pluggar till kemist och jag känner att folk gillar min inställning. Så där har du något att tänka på. De andra vet inte bättre än dig (ifall de försöker döma). Kom ihåg det. :) 

Artisten Lady Gaga tycker att man ska vara annorlunda:

Jag tänker snarare att tråden förhoppningsvis leder till att ts kan känna att hon faktiskt är normal och att hon är i gott sällskap med många andra. Min erfarenhet är att man får känna av i varje situation om man behöver bita ihop och låtsas eller om man kan bryta ihop och visa sig sårbar. Jag tror att gemene man vet, rent teoretiskt, att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst som utåt ser välfungerande ut. Samtidigt tror jag att de flesta som inte har egen erfarenhet skulle bli förvånade/känna sig osäkra på att exempelvis vårdas av en aldrig så inkännande överläkare om personen i fråga hade varit helt öppen med egen allvarlig psykisk ohälsa. Många vet i teorin skillnad mellan person och ohälsotillstånd, men fördomar är också vanligt även bland de som tycker sig ha kunskap. Ibland behöver man låtsas och ibland kan man släppa på garden. 

Fint och sant inlägg iofs, men det har ju inte överdrivet mycket med TS att göra? Varifrån kom t.ex. allt snacket om autism? TS problem verkar ju inte vara att hon funkar på ett annat sätt än andra/känner sig annorlunda, utan att hon lider av svår psykisk ohälsa (vilket f.ö. inte är det samma som kärlekssorg!), vilket hon döljer för omgivningen.