Behöver hjälp...
Min fru är 11 år äldre än mig och hon har en dotter på 3,5 år sen tidigare. Hon ser dock mig som sin pappa för hon har aldrig mött sin biologiske pappa.
Vi väntar bebis som bör komma ut i juli nångång. Det som ja behöver akut hjälp med nu är att allt har vänds upp å ner sen hon blev gravid. Hon har såna humörssvängningar så man blir rädd liksom.
Hon är i 23:e veckan nu och magen börjar bli stor. Vi har varit på ultraljud redan och det var häftigt. Jag börjar sakta fatta läget, men hon vill att jag ska fatta snabbare om ni förstår vad jag menar.
Jag hjälper till hemma med disk å städning, men kanske inte i lika stor utsträckning som hon vill.
Vi har precis flyttat till Uppsala i februari så vår lägenhet är fortfarande inte helt inredd.
Om jag säger så här....hon blir arg för det minsta lilla och får mig att känna att jag är världens sämta person. Jag vet att jag har inget att sätta emot för det är ju hon som bär på vårt barn...inte jag. Jag vill verkligen hjälpa henne, men det är inte lätt med dottern som inte riktigt vill göra som man säger.
Jag försöker införa lite regler (som t.ex ingen glass före mat) för henne vilket bara upprör min fru när hon flippar ut.
När jag och min fru "bråkar" så är jag den som pratar lugnt medan hon totalt flippar ur...nja till slut när ser att hon totalt struntar i vad jag säger så blir väl jag oxå arg, men långt ifrån hennes kaliber. Vi har olika uppfattning om uppfostran helt enkelt. Hon är från USA och ja...ja är ju svenne. Det är en VÄLDIGT aktiv dotter vi har.
Nån som har bra råd om detta? Hur man hanterar ett barn som inte är ens eget och samtidigt gravid fru som har ett hett temprament?.
Min fru verkar inte förstå att även jag kan må dåligt och känna oro inför det kommande barnet. Jag är ingen tankeläsare som vet vad min fru vill per automatik. Det verkar finnas dolda meddelanden i allt hon gör å säger. (en evig gåta ja vet)
Visst jag hade ju ett liv innan henne och skötte städning m.m rätt bra så de va rent å snyggt, men detta är så annorlunda.
Ibland har vi det riktigt bra där allt funkar, men det blir mindre och mindre av det ju längre graviditeten går. Sexlivet går neråt oxå *suck*
Jag känner mig redo för att bli pappa, men ändå inte när allt denna negativiteten finns. Hon säger knappt att hon älskar mig längre och när hon gör det så känns det som det är framtvingat.
Jag är oxå alltid den som vill kramas och mysa, men nu är de ett minne blott typ.
Jag har försökt och läst på om detta problem, men jag blir fan inte klokare. Ska man bara bita ihop och köra eller vad?
Snälla hjälp mig! jag älskar min fru över allt annat och vill absolut inte att vi ska separera.