Toplistan på dumma kommentarer

Tettan: Jag tror dig, jag går igenom en skilsmässa nu.

Min svärmor sa efter ett tjejerna dött i magen v.28, att hon inte tänker komma på nån begravning. Dom räknas inte som hennes barnbarn efetrsom dom inte tagit ett enda andetag.
Hon tyckte det var töntigt.
Men den värts kommentaren sa hon efter att jag sa att jag va gravid men tvillingar igen. Tän om du dödar dom också, men hallå! det var inte mitt fel att dom dog.
Jag har förlorat en dotter tidigare, och hon kläckte ur sig att jag nog inte ska satsa på att bli mamma, efetrsom allt dör i mina händer.
Gubbens chef sa också en idoitsak va inte lessen det finns dom i Afrika som har det värre.

iina: så oerhört smärtsamt att höra, och dessutom från en så nära familjemedlem!
*stora bamsekramar*

Jag har som tur är inte råkat ut för något så hårt som allt man läser och hör om att förlora ett barn.
Men har två systrar som genomgick kriser på varsit håll.
Och under den perioden så sa våran mors väninnan det klantigsate jag kommit i kontakt med när det gäller kännslor och barn i min närhet.

Min ena syster födde ett en liten söt tjej med downs, och ett par månader senare så förlorade min andra syster en liten också supersöt tjej i magen väldigt sent. I vecka 30. Moderkakan brast, och det fanns inget att göra. Då häver människa ur sej att det hadde varit bättre att min systers med downs hade fått dött istället. Gråter nästan bara man tänker på det. Man önskar ju inte bort ett liv för att i fantasin rädda ett annat.
Man önskar ju isof såklart att hon skulle ha fått födas ändå.
Och dom orden sårade bägge systarna väääldigt mycket.

Jag har en bekant som haft det oerhört tufft med sin ena son, läkarna ville ge upp flera gånger när han var nyfödd och bebis, han hade massor av problem som de inte trodde skulle gå att fixa. Men pojkens mamma kämpade som ett vilddjur och idag är han en pigg och go om än något spinkig 15-åring. I alla fall - hon har utvecklat en väldigt hård svart humor som "försvar" eller nåt, för att orka med allt detta. Det är inte alls min melodi, så vi kan inte alls mötas på det planet även om vi på sätt och vis delar upplevelser. Jag hade otroligt svårt för hennes sk. skämt särskilt i början, när Frida var bebis och det bara var några månader sedan vi förlorade hennes tvillingsyster. Typ " se upp för bilarna, annars blir det baby-mos" eller när hon berättade om barnet som låg i kuvösen bredvid hennes pojk, att han var precis lik en mjukis-gorilla som hon hade.....................................

Mina svärföräldrars grannar sa: Men vilken tur att ni inte hann göra allt, gå ut med vagnen, hålla i famnen. Då hade det blivit svårare att säga farväl.

Kan det bli svårare när man inte har fått göra saker man längtat efter?!

Jag läste lite snabbt igenom vad alla skrivit, och jag blev genast lite stött, jag är väldigt ny på sidan och det kändes att jag hade hittat en plats som man kunde få stöd och även stötta andra. min son lämnade mig hastigt och han vart bara 16 mån. och jag förstår inte hur man ens kan gemföra en skillsmässa med att missta ett barn..

Det är klart man inte kan jämföra en skilsmässa med att förlora ett barn!!!!
Föreslår att de som vill diskutera den problematiken och smärtan - att de startar en egen tråd!!! En skilsmässa är svår - men de flesta kommer över den, trots allt!!

Ingen kommer över att förlora ett barn!!!!
Detta är en sorg, som kommer att följa alla dessa Änglaföräldrar - resten av livet..

Ibland när jag läser trådar som denna så tänker jag...ja var skall man börja. Har ju stött på så många sårande kommentarer genom det lite dryga året sedan jag förlorade min son. Men den som just nu gör mig argast är den som min äldsta vän fällde till en gemensam bekant i sommras. Först deklarerade hon att hon haft sådan ÅNGEST i vintras för att hennes son varit förkyld. Sedan fortsatte hon lite präktigt och spekulerande:
- Hon (läs jag) har nog tagit det här LITE HÅRDARE än någon annan av oss skulle ha gjort! (hon syftade min förlust)

Ja, så säger man bakom ryggen på sin äldsta vän som 50 minuter efter förlossningen tvingas se sin son kvävas! Skall tilläggas att samma "vän" har sagt att det är makabert att vi satt med vår döda son trots att hon själv suttit och tagit adjö av en död 47 årig vän. Dessutom ville hon ha mitt stöd och medkänsla för att det var så tomt och i samma veva som vi fått begrava vår son. Samma dag som vi fick besluta om obduktion så skickade hon ett sms att hon mådde så dåligt för att hon fått kattallergi.

Behöver jag säga att idag orkar jag inte ha någon kontakt med henne längre. Det här gör henne så pass upprörd att hon nu åker runt till våra gemensamma vänner och ondgör sig över mitt sätt att hantera sorgen

Men idag har jag fått så många nya underbara fina vänner både här på FL och genom mina möten på spädbarnsfonden att det mer än väl gottgör för de man förlorat sedan man började trama i sorgens fotsteg. Så idag ser jag mig som rikare på vänner än jag var innan jag förlorade Buster.