• RebeccaR

    Toplistan på dumma kommentarer

    Efter att för drygt sex månader sedan fått överleva mitt första och enda barn, har jag och min man fått utstå de mest korkade kommentarerna från vår omgivning. Dessa tröstande ord som sårar mer än vad de gör gott, är så onödiga och ogenomtänkta att jag blir rädd bara jag tänker på dem! Här märkt att det tydligen inte bara är jag och min man som får utstå dessa "tröstande ord", utan att det är något genomgående för nästan alla. Jag startar därför denna tråd där folk kan få lite utlopp för sina aggressioner och skriva ned några av sina "favvoritkommentarer" som man har fått stå ut med... Kanske man sedan kan visa upp detta för sin omgivning så att de möjligtvis förstår att inte alla tröstande ord är så tröstande...

    Inleder med lite uppvärmning:
    Ni kan ju alltid skaffa ett nytt barn! (Ja, vadå... Det är väl det samma som om bilen går sönder...)
    Vilken tur att han/hon dog så fort och inte blev så gammal. Tänk vad fäst ni skulle ha blivit vid honom/ henne om han/hon levt i några år! (Skulle man någonsin säga till någon förälder som exempelvis förlorat en tioåring att "vad synd att ni fick ha honom/henne i så många år. Bättre hade ju varit att han/hon dog tidigare, eller aldrig hade funnits...")

    Varsågod och fyll på


    Rebecca med ängeln Aaron www.famronnquist.se
    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-12-06 21:59:20:
    Har skapat en uppföljningstråd då denna stängs snart!

    www.familjeliv.se/Forum-10-211/m27657587.html
  • Svar på tråden Toplistan på dumma kommentarer
  • Bettyboops

    Det är lättare att bli arg på något än att sörja och det kanske känns bättre att kanalisera alla känslor mot den som ändå säger något?

    Det värsta tycker jag iaf är de som ingenting säger men går en stor omväg när de ser en. Vänner som man trodde var att lita på som inte syns till. Som säger hör av dig om du vill prata, när man inte ens är i skicka att ta på sig kläder för dagen, köra bil handla mat osv det är sådant man behöver hjälp med. Jag hör fn inte av mig när jag är i det svarta rummet så vill jag att min vän skall komma och vara med mig där. Bara vara.

  • JohannaJ
    Bettyboops skrev 2007-09-27 16:48:21 följande:
    Det är lättare att bli arg på något än att sörja och det kanske känns bättre att kanalisera alla känslor mot den som ändå säger något? Det värsta tycker jag iaf är de som ingenting säger men går en stor omväg när de ser en. Vänner som man trodde var att lita på som inte syns till. Som säger hör av dig om du vill prata, när man inte ens är i skicka att ta på sig kläder för dagen, köra bil handla mat osv det är sådant man behöver hjälp med. Jag hör fn inte av mig när jag är i det svarta rummet så vill jag att min vän skall komma och vara med mig där. Bara vara.
    Man ska kanske inte generalisera så. Jag personligen föredrar tystnaden framför dumheter. Men som sagt så är alla olika.
  • palmblad

    Jag ska inte skriva i dessa trådar och visst ska man va jäkligt försiktig med vad man säger till en som nyss begravt sitt barn. Men ingen vet, inte ens den drabbade själv, hur lång tid man är så jättekänslig och att man förlorat ett barn berättigar inte till att man beter sig hursomhelst i åratal. Har inte sagt att nån gjort det, men skriver det för att ni ska förstå vad jag menar. En skilsmässa efter många år t ex kan ta precis lika hårt. Det är inte alltid döden är värst för en människa.

    Ringde en vän en gång som alltid brukade kunna lyssna, då jag levde i ett destruktivt förhållade. Men just då fräste hon o sa: Jag mår faktiskt inte själv så bra just nu. Det visade sig att hennes svärfar dött dagen före. Då förstod jag att andras sorg kan vara lika stor eller större.

  • palmblad

    Blir mitt sista "ifrågasättande" inlägg, men ös nu inte ut ris, utan försök förstå vad jag menar istället.

  • Förhoppningar
    palmblad skrev 2007-09-27 18:25:20 följande:
    Jag ska inte skriva i dessa trådar och visst ska man va jäkligt försiktig med vad man säger till en som nyss begravt sitt barn. Men ingen vet, inte ens den drabbade själv, hur lång tid man är så jättekänslig och att man förlorat ett barn berättigar inte till att man beter sig hursomhelst i åratal. Har inte sagt att nån gjort det, men skriver det för att ni ska förstå vad jag menar. En skilsmässa efter många år t ex kan ta precis lika hårt. Det är inte alltid döden är värst för en människa.Ringde en vän en gång som alltid brukade kunna lyssna, då jag levde i ett destruktivt förhållade. Men just då fräste hon o sa: Jag mår faktiskt inte själv så bra just nu. Det visade sig att hennes svärfar dött dagen före. Då förstod jag att andras sorg kan vara lika stor eller större.
    [/citat]
    palmblad skrev 2007-09-27 18:31:00 följande:
    [citat]
    Blir mitt sista "ifrågasättande" inlägg, men ös nu inte ut ris, utan försök förstå vad jag menar istället.
    Öser inte ris. Men måste ändå säga att ditt inlägg och sk diskussion känns lite onödigt. Tråden är till för att ösa ut sin vrede, ilska, ledsamhet, besvikenhet mm över bemötande man stött på mitt i sin sorg. Att få utopp för känslor istället för att trycka undan.
    Jag tycker det högst onödigt att diskutera ämnet. Upplevelser är så personliga. Det finns inga rätt eller fel. Ingen tävling om vems sorg som är störst eller värst.
  • JohannaJ
    Bettyboops skrev 2007-09-27 16:56:02 följande:
    Var generaliserar jag?

    har inte skrivit att du gör det. Utan snarare att vi alla gör det utifrån våra egna referensramar.

  • Dalle

    "En skilsmässa efter många år t ex kan ta precis lika hårt"

    Kommentarer överflödiga.

  • Tettan

    Palmblad: Även om jag förstår vad du menar och till viss del håller med, så är inte denna avdelning i forumet rätt ställe för den diskussionen. Här vill de som förlorat ett barn få fritt utrymme att ösa ur sig alla frustrationer som de bär på pga klumpiga kommentarer från omgivningen utan påhopp. Här vill de få förståelse från dem som varit med om samma trauma.

  • Tettan
    Dalle skrev 2007-09-28 08:24:52 följande:
    "En skilsmässa efter många år t ex kan ta precis lika hårt"Kommentarer överflödiga.
    Sorgen efter en skilsmässa kan för stunden kännas lika oöverkomlig och slå väldigt hårt. Den kan vara så smärtsam att man inte tror man ska överleva den. Tro mig - jag har varit där.

    MEN det är en stor skillnad, för efter ett tag, kanske några år har man börjat leva igen och mer eller mindre kommit över skilsmässan. Och man kanske dessutom inser att det kanske var det bästa.

    DÄRFÖR går det inte att jämföra på långa vägar med att förlora ett barn. Jag har aldrig förlorat ett barn, tack och lov. Men skräcken över att göra det finns djupt rotad i mig som hos alla andra mammor.

    Så varsågod, änglaföräldrar. Ös ur er allt vad ni kan, för det behöver ni.

    Många kramar Tettan
Svar på tråden Toplistan på dumma kommentarer