Vi som levt i ett förhållande med psykisk misshandel.

Jag tycker det är svårt att veta vad som är psykisk misshandel och inte. Jag träffade som ganska ung en man jag levde tillsamans med ett tag. Han var väldigt ostabil (tillägg: jag var tonåring, han var min dubbla ålder) psykiskt. Åt mediciner och träffade läkare. Han lurade dem alla för att få som han ville. Hade snordyra saker hemma som han skaffat sig genom att ta dem på kredit... då han hade betalningsanmärkningar så kunde de inget göra (utmätning hade väl redan gjorts). Allt dyrt (bil, dator) osv stod på andra.
I början sa han sig vara många år ynge (typ 8 år yngre än han var). Sanningen fick jag först veta av en gemensam bekant. Sedan erkände han själv. Hans skulder sa han inte heller något om... föränn långt senare. Mycket fick jag aldrig veta. Han flirtade med andra på nätet, sa att en annan tjej var hans flickvän (hittade på en...) trotts att jag bodde där. I början litade jag på honom, men det fungerade inte, jag började snoka och fick då veta saker (som det nyligen skrivna). Hans ex skrev sms om hur hon älskade honom till honom (jag hade fått låna hans gamla telefon när min dött) men han lyckades vända det till att jag var en lögnare. Jag mådde väldigt dåligt av relationen och försökte ta mitt liv, men ändrade mig när det väl var dags (åt massa sömntabletter och drack alkohol).
Relationen var problematisk på många sätt, jag kände mig aldrig trygg, inte för att han slog utan.. ja jag kan inte förklara.
Tillslut tog jag mig ur genom att träffa en ny som fanns där för mig. När jag gjorde slut så lät jag ändå honom sova över (bodde långt ifrån varandra och det var sent) vilket resulterade i att medans jag sov hade han sex med mig.

Så här i efterhand så är jag väldigt svartsjuk av mig men har väl numera kommit ur det rätt mycket. Jag har ett väldigt svängande humör och är väldigt osäker (kan ju bero på den psykiska/fysiska misshandeln som skede under hela min grundskoletid å andra sidan)... 

så var de för mig också, R's mamma påstod att de var så jobbigt för honom att söka jobb, och de var minsann inte lätt att bli pappa när man skulle fylla tjugo! Medans ja slet arlset av mig i skolan praktik och allt med honom att göra de såg hon inte, utan såg bara tills hans vägnar.. Han var sådan som inte berättade något för sin mamma, jag hade en blogg ett tag och hon kunde ofta dra till med " ah man måste ju läsa bloggen, annars får man ju inte reda på något här eftersom ni inte säger något" Hans familj, främst hans mamma kunde absolut inte förstå varför jag inte kunde vara hos dem oftare? då jag har högsta allergi mot katt,  jag svullnar i halsen, får andnöd etc när jag är undre längre perioder med en katt i ett hem. De var de jag fick höra av honom " du vil inte vara hos mig för du inte gillar min familj, den är inte så fin som din familj är va?" och hans mamma var likadan. Jag fick täta allergichocker för att jag utsatte mig för just katt och blev ännu sjukare, och doktorn sa till mig att aboslut INTE utsätta mig för de. Men vad jag än gjorde spotta hon mig i ansiktet, seriöst min sons "farmor" är en riktigt häxa Jag hatar henne, verkligen hatar!

När ja lämnade honom, finns de en ruta på facebook där man kan skriva vad man vill där de stod att hon skulle bli farmor, den tog hon bort och satte tillbaka när vi blev tillsammans igen.. När ja ifrågasatte och sa de att du slutar inte vara bebisens farmor för att jag och "r" inte är tillsammans längre.. När hon sedan ringde och skällde ut min mamma som jag nämde tidigare menade hon på det att " facebook är ju inte så viktigt" och sedan efter en stund sa hon " ja men din dotter har tagit bort min på facebook så jag kan inte längre ha någon kontakt med henne," min mamma ifrågasatte då och menade på det att man kankse kunde ha kontakt utanför internet, men då gick de tydligen inte..

Om hon kommer kontakta mig kommer de vara genom just fb, och då kommer jag inte svara. Jag vill ALDRIG se henne mer. HATAR är ett starkt ord, men så mycket hat ja har för henne Helt sjukt...

Vad du skriver förstår jag inte ritkigt den psykiska misshandeln? han kränkte dig aldrig eller hade aldrig någon kontroll eller liknande. Så jag anser inte att de är någon psykiskt misshandel så som vi andra har varit med om. Men jag kan likaväl missuppfatta det.. Men om han ljuger om hans ålder och skulder är de ju inte psykiskt misshandel för dig.

Jag var istället tvärtom. Inte fin nog, för deras familj. Fick den känslan i alla fall.
Deras familj var inte överklass, men de ville gärna framstå som det. Min familj var tvättäkta arbetarklass..

Exets mamma kontaktade mig på min födelsedag, via Facebook. Hon gratulerade. Jag tyckte det var helkonstigt, eftersom hon aldrig annars hälsar om vi möts. Man ser hur gärna hon undviker mig. Exet kontaktade mig via internet. Anklagade mig för saker, kallade mig för fula ord. Öppet, både på facebook och i blogg. Men nu har jag ingetdera kvar, så ska de kontakta.. så blir det på telefon.

visst är det konstigt. man blir anklagad för att vara den som knullat bakom den andres rygg, men sedan kommer det fram att det minsann varit tvärtom.

Hej......
Någon skrev att man inte inser att man blivit psykiskt misshandlad. Man lever ju mitt i det liksom, man fattar inte vad som händer.
I mitt förra förhållande blev jag psykiskt misshandlad. Inlåst, bestulen, han tog min värdighet helt enkelt. han ljög, manipulerade. Hans föräldrar var likadana. Jag lyckades fly, men in i det sista ljög han och manipulerade mig. Försökte i alla fall. Han ljög till och med för poliserna som kom och skulle hjälpa mig när han hjade kidnappat min dotter.
Ja, det var då. Tyvärr sökte jag aldrig någon proffesionell hjälp för att komma över detta. Skam kanske, jag vet inte. Man vill inte vara ett offer.

Jag träffade en man senare som det var bra med i flera år. Bra, i jämförelse med hur jag haft det det vill säga. En vettig klok människa, som senare började bedra mig på olika sätt. Insåg senare att han hade problem med alkoholen också. Han är en bra människa innerst inne, inte alls som mitt ex, men ändå. Jag är så trött och less på hans beteende.
Idag lever jag alltså återigen i ett förhållande som knäcker mig. Respektlöshet, hårda ord, argt humör, och mina barn lider. De ringde från skolan som sa att min äldsta dotter berättat hur vi har det hemma och nu ska soc bli inkopplad. Jag skäms så. Samtidigt som det kanske är bra att det uppdagdas. Jag vill det bästa för mina barn. Jag ska lämna mannen jag lever med idag för jag inser att jag klarar att leva ensam. Just nu vet jag inte hur det praktiska ska gå till, men det får lösa sig på nåt sätt. Och så kommer jag hålla mig undan från män resten av mitt liv, för jag har bara dåliga erfarenheter.
Många karlar är som förvuxna barn, enligt mig.

Jag mår fortfarande pissmitt självfötroende är i botten. Jag ser mig själv som ful,fet,äcklig och allt det kan präntade in i mitt huvud.

Mitt ex slog mig också förutom det psykiska. Han sa att jag var en ful fet kossa,och att han och alla andra tycker att jag är fet och ful när jag var gravid,vilket resulterade i att jag inte ville äta och gick upp 5 kg när jag var gravid.

Jag kanske kan sammanfatta det lite bättre här. När jag sa att jag skulle lämna honom eller var inne på det spåret berättade han hur han skulle ta livet av sig. Jag trodde hans kulle försöka, lyckas? Nja det vet jag inte, möjligt. 
Han höll ständig koll på mig, när jag lämnade honom så var det inte riktigt så att jag kom dit och sa "jag har träffat en ny" utan han hade letat upp mina stuiekamrater för att kolla vad jag gjorde osv sen så kom han helt sonika dit. Tog jag av mig jackan när jag gick med en vän av manligt kön så var han väldigt sur senare på att jag beteede mig så, att jag flörtade med honom.  ´
Han gjorde aldrig något istort sett för att det var "synd om honom". Mot omvärlden skulle han "se bra ut" vilket innebar att han stängde in sig. Jag fick tassa på tå för att inte störa honom, själv så satte han gärna igång att låta på natten (själv skulle jag upp vid 6 tiden för att hinna till skolan). Han bårdade märkligt nog gärna på natten (resultat = ingen skola för mig = han nöjd).
 

Från att klara sig bra, vara stark och framgångsrik till att sluta tro på sig själv och att man strävar för högt, drömmer för mycket och borde inse att man inte ska söka överkvalificerade jobb, som man är kvalificerad till så man hamnade i låglöneurke utan framtidshopp, efter några års bearbetning. Det var även inslag av fysisk misshandel, brutna fingrar, blåmärken som andra inte kunde se och en skrämmande underton som gav konstant ångest. Jag var inte värd något, jag var inte värd att älska, ingen orkade med mig sa han, så jag skulle vara glad att han gjorde det. Jag förstod inte mitt eget bästa, det jag ville göra sa han var fel. Han ville vara den som skulle tala om för mig vad jag behövde. Jag blev kontrollerad och begränsad, avskuren från omvärlden. Vilken fruktansvärd tid det var. Spåren sitter kvar, bl.a ptsd, ångest och depression är resultatet av åren med honom.

Här är en till

 http://marianova.com/users/livetsomvarit/blog/vad-jag-varit-med-om

Läs gärna min blogg som handlar om det