3-åring på dagis eller inte? Vem ska få som den vill?

Då var det TUR din mamma inte utsatte dig för den sociala stressen vid 1 års ålder... då hade du varit säkerligen ett av dom barnen som sitter under bordet tills mamma och pappa hämtar, eller den som tar 6 månader av inskolning, eller den som inser den har blivit övergiven och accepterar detta och får utbrott och ilska tills den är så stor den kan förklara och sätta ord på ilska.

Vad är denna hysteri om det sociala?

Fan man har hela livet på sig att socialisera man ska gå i skolan i många, många år, och sen jobba i många, många år... man träffar nya människor konstant, på affären, bussen, ute, i lekparker överallt!

Jag vet vuxna som inte är tränade i socialisering, jag vet gamla som inte vet hur man ska bete sig bland folk...

Och så kräver vi att pytte små barn (under 6 år) ska sitta och vrål tränas timmar efter timmar för att bli socialt tränade...

Herre!! slappna av,  man behöver inte springa på öppna förskolor, och diverse grejer.. barn fungerar hur bra som helst utan alla socialiering innan skolstart

Då blir min nästa dumma fråga, hur din man tänker när han vill riskera sitt minsta barns hälsa ..

För i mina ögon så ställer dessa fakta allt i en helt annat ljus, du känner ju att du måste skydda den lill*.
Finns det chans att din man kan få mer information från läkaren om hur viktigt detta är(iom att han inte verkar insett det)?

http://brunheten.blogg.se/2012/may/forskolan.html

http://www.dn.se/kultur-noje/hur-mater-vi-lycka

Vetenskapligt är frågan om huruvida dagis är bra eller dåligt inte avgjord.
Det finns forskning som pekar i båda riktningarna. Och det lär också förbli svårt att svara på frågan,
för hur ska man mäta?
Är det bra med dagis om dagisbarn får höga betyg i skolan?
Är det bra om de lär sig att fungera i grupp?
Är det bra om de får högt betalda jobb?
Är det bra om de skrattar varje dag?
Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet?
Alltså: hur mäter vi lycka?

Jag var hemma tills jag va 5 år gammal och har inte haft några problem med socialt samspel, va lite blyg i skolan men så är det alltid på en ny plats, det släppte ganska snabbt.
Min lillebror gick på dagis från att han var 2 år gammal och han däremot har fortfarande i vuxen ålder problem med de sociala. 

Vad jag vill få fram är att alla är olika!
Du måste se till dina barns behov , men att leka med andra barn är jätteviktigt för alla barn.

Så några timmar tex 9-12 (så har vi i vår kommun) skulle nog inte skada. 

Sen det att din 3-åring uttrycker att hen inte vill gå på dagis, har det att göra med att ett syskon har tillkommit eller vill hen inte umgås med andra barn? För om det är det senare skulle jag bli lite orolig att hen kanske får lite svårare sen med att umgås i grupper.

Jag vill inte lämna mitt barn på dagis, men vi går dagligen till olika öppna förskolor, just för stimulans och det sociala. Och då lär sig hen de sociala reglerna samtidigt som jag får njuta av hen längre            

Har oxå haft mina barn hemma länge, kanske inte lika länge som TS och utan sjukdomsbild. Har valt sämre ekonomi etc för att kunna ha det så. Fått mycket skit för våra val. Vi har skaffat barn för att ta hand om och uppfostra dom själva, våra barn har inte saknat något, de äldsta går i skolan utan några som helst problem socialt eller inlärningsmässigt. Ni som har barn på dagis från tidig ålder, varför skaffar ni barn öht? Samhället får uppfostra era ungar. Ser på många barn som har föräldrar som jobbar heltid och hur barnen har det för att alla ska kunna shoppa massor och åka i fina bilar medan barnen får lida. Förstår att ensamstående föräldrar måste ha sina ban påå dagis och många timmar, men ni andra - sänk standarden och ta hand om era barn själva!!

Men det är väl inte det den här tråden handlar om, att sätta barnen på dagis 45 timmar i veckan från 1 års ålder för att kunna ha en hög materiell standard eller för att man helt enkelt inte vill ta hand om sina barn. Här handlar det om huruvida en treåring har glädje av sociala kontakter. Kamrater ÄR viktiga för förskolebarn, inte för de allra minsta, men från 3-4 års ålder. Varför är det helt OK enligt dig att se till barnets behov genom att ge tryggheten med föräldrarna och uppfostra sina egna barn, men tydligen helt oviktigt att hjälpa barnet att få sociala behov tillgodosedda? Varför skaffar man barn över huvud taget om man inte har för avsikt att hjälpa barnet med det sociala? Kamrater behöver INTE vara dagis, och kan TS tillgodose det på annat sätt än dagis är det ju jättebra. Men jag anser INTE att man gör det bästa för sitt barn om man har dem hemma till skolstart om man inte har andra sociala kontakter med barn att erbjuda.

Vad gäller skolstarten finns ju inte så mycket att välja på,klart hon måste gå i skolan, men om hon inte måste gå på dagis så ha henne hemma men hon måste ju ändå få ha någon kontakt med andra både vuxna och barn.

Självklart måste h*n gå i skolan, men HUR vi löser det är det som återstår att se.