I somras startade jag en tråd för oss kring 30 som snart skulle starta syskonförsök. Nu några månader senare är det inte så många kvar i den tråden då de flesta har fått sitt efterlängtade plus! Dock inte jag (och några till som också är välkomna hit!). På julafton har jag nästa äl och då är vi inne på sjätte försöket...
Så, är du kring 30 och har försökt få syskon i ett par månader eller så kan det här kanske vara tråden för dig!?
Hej hej, vår 5e bim i syskonverkstaden närmar sig (äl+10 idag) och jag surfar runt på fl för att skingra tankarna. Testade med cb mitt på dagen idag (hållit mig 4h) & var såklart negativt. Så har väldigt låga förhoppningar. Vi är bägge 34 och har en härlig 3-åring som också längtar efter ett syskon eftersom alla hans vänner börjat få småsyskon.
När mensen kommer ska jag boka tid för att få kollat sköldkörtelhormon så inte det är krångel med dom. Och nästa cykel har jag bestämt att testa munkpeppar och grapejuice. Känns rätt milt och utan biverkningar. Får äl men har inte så mycket sekret, så har beställt sånt där glidmedel som ska kunna hjälpa spermierna också. I övrigt tar jag multivitamin & nån extra tablett folsyra emellanåt.
Känns som att man analyserar allting så extremt mycket mer nu än med första barnet. Har så mycket mer koll på allt som kan gå knasigt. Sonen kom till på andra försöket så vi hann ju inte ens börja fundera i de här banorna. Tror själv inte det kommer gå så lätt denna gång av någon anledning, men maken tar det mer med en klackspark.
Håller tummarna för oss alla!
Lilla kakan, än är det dock inte för sent! Känner du av något eller det är lugnt på symtom? Lycka till!
Jag har varit på VUL idag så på måndag blir det återföring av embryo (håller på med IVF behandling). Detta blir tredje syskonförsöket via ivf.
Hej!
Jag hoppar in här! Jag är 30+ med en snart tvåårig son, vi har försökt att göra ett syskon sedan i somras. Det tog lång tid för oss att bli gravida med sonen så jag känner att jag började försöka med negativ inställning, typ "det här kommer nog inte att gå" redan från början. Nu när det inte händer något känns det lite som ett straff för min negativa inställning. Jag önskar verkligen att det var så lätt att "sluta tänka på det så mycket och slappna av" som välmenande människor tycks tro!
Nu har jag iaf bestämt mig för att försöka tänka positivt, ska tvinga mig själv till det tills det blir en vana :)
Akinna & Anceka: Tar det värsta av er approach ock kombinerar 
Kände redan från början & känner bara starkare och starkare att det förmodligen kommer ta ett bra tag. Inte så att jag inte tror det kommer gå, men känner att det kommer dröja. Min man har hela tiden trott att det skulle gå blixtsnabbt (som med sonen) så jag känner mig lite ensam i mitt pessimistiska perspektiv. Men jag känner som du Akinna att jag kanske skapar en självuppfyllande profetia (helt orimligt och ologiskt och knasigt såklart!) så borde också skärpa mig! Inte så att jag är deppig, mår dåligt eller oroar mig - men känner mig negativ, om ni hajar 
Testade neg igen i morse (cb testa tidigt, morgonurin) på äl+11 så här dyker nog mensen upp framåt helgen. Förra månaden var min mens sen 3-4 dagar. Det var riktigt jobbigt! Så ska försöka hålla mig från att testa mer åtminstone till efter helgen om den blir sen igen. Så nästa månadsskifte blir försök nr. 6. (Ingenting, jag vet!!!)
Hur gör ni med vänner & familj, berättar ni? Har flera vänner som frågar konstant, och vänner som berättar att de försöker. Men jag bara säger att vi avvaktar säkrare jobb eller bättre ekonomi osv. Hade jag haft en mer positiv inställning så hade jag kanske vågat outa mig. Men vill inte sitta där när de blir gravida och känna att de vet att vi också försöker. Vill inte de ska tro att jag blir avis (vilket kanske en liten del av mig blir) och dra sig för att berätta, för jag blir ju verkligen superglad när andra runt om oss lyckas få till det! Vill inte de ska känna att det blir en sån där "tävlingsgrej". Så jag håller tyst än så länge även om det också känns lite dumt. Klurigt det där
Måste skärpa mig med resten av tillvaron också! Har låtit dessa syskontankar ta bort fokus från att ta hand om mig själv, tycker att så länge jag inte blir gravid så är det meningslöst. Superdumt. Så det är mitt mål från nästa mens. Ta itu med vardags-hälsan. Och så har jag mailat min bm om cellprover, koll av sköldkörtelhormoner och lite annat. Känns bra 
Kram på er alla & ursäkta långa inlägget (var skönt skriva av sig lite)
Kände redan från början & känner bara starkare och starkare att det förmodligen kommer ta ett bra tag. Inte så att jag inte tror det kommer gå, men känner att det kommer dröja. Min man har hela tiden trott att det skulle gå blixtsnabbt (som med sonen) så jag känner mig lite ensam i mitt pessimistiska perspektiv. Men jag känner som du Akinna att jag kanske skapar en självuppfyllande profetia (helt orimligt och ologiskt och knasigt såklart!) så borde också skärpa mig! Inte så att jag är deppig, mår dåligt eller oroar mig - men känner mig negativ, om ni hajar 
(Han kan iof i affären även insistera på att vi ska köpa kattmat till vår katt -- vi har inte katt ). Väldigt många av hans kompisar & dagiskompisar har/väntar som sagt syskon så han börjar ju förstå konceptet. Frågade honom varför han ville ha ett syskon och då svarade han "Ja men, jag har ju inget" Gulligt och så självklart men ändå skär det till i mammahjärtat när man ju vill kunna ge honom det så otroligt mycket.
Känner igen mig i det ni skriver tjejer! Skönt att kunna dela sånt här iaf, då man annars känner sig helt ensam om det... Maken vill verkligen att vi ska bli gravida nu men tänker liksom på ett helt annat sätt så det känns extra tungt varje gång mensen kommer... Idag är mensen över och nu ska jag ladda för att orka försöka igen, men denna månad är det extra tungt vet inte ritkigt varför... Så denna månad blir fokus på allt som blivit bortglömt i alla förhoppningar på plus... Ta tag i hemmet, mig själv och vännerna.... Sen kan man ju inte undgå att veta när det är ÄL och BIM men det ska bannemej inte bli fokus på det denna månad... *s*
Vi har berättat för en del vänner att vi gärna blir gravida men säger samtidigt att det får bli som det blir... Vill inte berätta hur mycket vi faktiskt hoppas, lite som ett skydd antar jag...
kraaaaaam 