Ge upp / Kämpa???

Hur går det TS? Här är det samma hopplösa och deppiga läge som tidigare. Han tror att han vill separera, men han har lovat att försöka jobba på förhållandet nu under semestern. Dock befarar jag att han inte kommer försöka alls (då han inte gjort det hittills överhuvudtaget) & att han efter semestern kommer leverera att han har bestämt sig för separation. Då kanske han kan lindra sitt dåliga samvete med att säga att "vi försökte" under semestern (även om jag inte tycker han försöker alls, som sagt) men att det inte fungerade. Vi är som två goda vänner som vandrar omkring här hemma och spelar på inför barnen. Allt praktiskt funkar bra och vi är inte osams, men jag går sönder lite mer för varje dag... Jag förstår precis vad du pratar om när du undrar om han har träffat en ny. Det där går i vågor för mig också. Ibland är magkänslan så stark att det är så, men så försvinner den känslan när vi pratat och han bestämt hävdar att så inte är fallet. Han menar att han skulle säga det isf, då vi ändå är i det krisiga läge vi är i. Han har varit ärlig med allt annat under våra tio år, så jag vill liksom inte tro det. Jag vet att han inte träffar någon annan (då han helt enkelt inte skulle hinna/kunna det) utan min oro har varit att han messar med nån annan han fått upp ögonen för. Nu är magkänslan att det inte finns nån annan, men om några dagar kanske oron sköljer över mig igen. Vi ska på familjerådgivning denna vecka, vilket jag tycker känns bra. Jag hoppas att det kommer ut något positivt ur det. Vi har också pratat om att åka iväg ett par dar bara han och jag. Jag fick föreslå och fråga flera ggr innan han tyckte det var en idé att köra på. Jag sa dock att han måste vara ärlig och säga om det skulle kännas helt onödigt, om han inte skulle tycka att det gav något. Men han sa att han tyckte vi skulle åka iväg nånstans. Jag blir liksom inte klok på honom. Allt verkar nattsvart men så kan han ändå tänka sig att göra en sådan sak. Eller är det också en del av planen att "låtsasförsöka" så att han efteråt kan påvisa att han minsann försökte men att det ändå inte fungerade.

Ja jag vet inte alls heller, varken in eller ut. Jag vill så gärna och saknar honom enormt när han e borta men till vilket pris o hur länge ska man orka innan man går ner sej helt..
Just nu orkar ja inte tänka på det orkar inte vakna flera ggr per natt o grubbla vad menar han med det varför säger/tycker han så osv.. Känns som man inte kan påverka alls.
Man vet inte vad man har förens man förlorat det, måste det gå så långt?
Nej jag vet inte alls...

Klart som korvspad att du ska kämpa!!!

Ni har barn o ni väntar ett till. Kräv familjerådgivning. O säg att ni måste gå det för barnens skull. Ang seperationen eller vad du än vill dra till med.

Prata med hans familj om det. För familjeluvet är inte alltid som man tror. Inte innan iaf.

Vissa hamnar i depression o tycker att allt är hemskt osv

Ikväll meddelade min sambo att det är helt över mellan oss. Slut. Det finns inga känslor kvar och han klarar inte att försöka kämpa för vårt förhållande, då han känner att det inte går att hitta tillbaka till känslorna. Han kan inte lura sig själv med att försöka och framför allt vill han inte lura mig och känna sig elak genom att ge massor av falska förhoppningar. Det enda som finns kvar mellan oss är barnen och en vänskap. Efter tio är tillsammans är det tack och hej.

Oh fy så jobbigt ( panikslagen och tokledsen) jag beklagar verkligen. Förstår att det är tok tungt, men de kanske hjälper lite o skriva av sig lite. Går du o pratar med någon? Ett tips jag har gått rätt länge själv o det hjälper för stunden iaf.

Men man vet inte vad man har förns man förlorat det. Kämpa på o försök att vara stark och självisk, tänk på dig själv o barnen så ni mår så bra ni kan...

skickar stora styrke kramar till dig!!!

Uddabus, visst är det självklart många dagar men vissa känns helt hopplöst, jag kan ju inte kämpa ensam. Jag kan ju inte tvinga honom älska mig..
Känns som ju mer jag pratar om känslor och oss och framtiden desto mer flyr han..
berg och dal bana varje dag...

Men gå inte in i det med honom. Släpp o lev på. Driver han på ang seperation packa väskan o ställ utanför dörren.

Så länge han inte kan bestämma sig osv så får du ta kommandot o visa att du menar allvar.

Du klarar dig sj o du behöver lugn kring ditt barn o dingraviditet.
Bättre han flyttar nu än efter förlossning. För då har du gått igenom dwt värsta o är mer stark när bebis kommer.

Dessutom har du inte någon att förvänta Dig hjälp av

Hur är allt för dig nu, TS? Var står ni nu? Jag fick ju levererat i knät i början av förra veckan att han ville att det skulle ta helt slut. Han visste att det inte var någon idé att försöka. Ett par dagar efteråt var vi på familjerådgivning, som planerat, och där kändes det att något positivt hände. Efteråt sa min sambo bl.a. att han fått insikter och att han nu kunde förstå min situation och mina känslor mer. Direkt efter samtalet åkte jag & barnen iväg ett par dagar. När vi är å väg hem efter två dygn ringer han och gråter. Han hade panik. Han hade en stor klump i bröstet och tårarna hade runnit på honom i timmar. Han var förvånad själv över situationen. Han var inte alls beredd på att han själv skulle reagera så, och han kunde själv inte förklara vad tårarna stod för. Dock bad han verkligen mig om att vi skulle göra saker tillsammans hela familjen. Han sa att han inte visste vad tårarna stod för, och att han inte kunde säga vad han kände, men nu ville han vara med mig och hoppades att jag kunde ställa upp på det. Återigen var det försöka rädda förhållandet som gällde. Vi hade sedan 3-4 jättefina dagar där han var som han brukade vara förr. Han var fysisk mot mig, rar, öm, uppmärksam på mig, drog sig inte undan etc. Jag var så lycklig. Jag försökte att inte slappna av för mkt, då han ju faktiskt inte sagt mer än att han ville försöka och framför allt försöka få våra semesterveckor så fina som möjligt tillsammans (och tillsammans m barnen). Dock har han idag plötsligt gått tillbaka till att inte vara fysiskt alls, inte uppmärksamma mig något, vara loj, dra sig undan etc. Det skär i hjärtat på mig. Igår pratade vi lite om oss och han menade på att han tycker att vi haft fina dagar, men att det inte innebär att allt är frid och fröjd nu. Med andra ord skulle han lika gärna flytta tillbaka oss 1,5 vecka och säga till mig att det är över, vare sig vi haft fina dagar (där han första dagen var som nykär i mig) eller inte. Jag blir så förvirrad och ledsen. Han säger att han hoppas att vi kan fortsätta ha fina dagar och att det kan leda till något positivt. Dock har han ju idag börjat dra sig undan igen, och min magkänsla säger mig att han nu insett att han lidit av förvirring själv iochmed de tårar som kom som han inte var beredd på, men att han nu är tillbaka i det läge där han känner att han inte har tillräckliga känslor för mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har mått bättre några dagar eftersom han varit så rar, men nu är jag tillbaka på botten igen.

Uddabus
Tack för ditt inlägg och vad jag försöker så hårt att va trevlig och "enkel" att ha att göra med och tar inte upp massa saker. Jag känner mig så mycket starkare, jag tänker på mig mitt barn och bebis i magen. Så länge jag kan göra det så känns det bra, jag behöver tid att plocka upp mig själv och kämpa för min lilla familj utan honom.. På något vis känns det som han blir lite osäker när jag inte frågar och inte gråter och frågar ut honom..
Men i samma veva vill jag bara ruska om honom och säga att nu skiter vi i det här som hänt nu kämpar vi för oss båda två till 100% ett tag fram över sen vet vi att vi gjort allt för o lappa ihop hitta varann igen och om det inte går så vet vi iaf att vi inte gett upp för tidigt.. Men samtidigt är jag inte beredd på att få ett nej nu heller...