Anonym (Panikslagen och tokledsen) skrev 2014-08-16 20:46:50 följande:
Melij och Mllm: Jag känner så starkt med er! Det ni (vi) går igenom är fruktansvärt! Att det liv man levt helt plötsligt inte ska fortsätta vara samma liv. Det finns inga ord för den paniken. Jag har haft en låååång känslomässig resa denna sommar och vet knappt längre hur jag tänker eller känner... Mycket är kaos, overkligt, sorgligt, bittert - men samtidigt en känsla av tomhet. Det blev inte som man tänkt sig. I tråden "På väg att bli lämnad efter tio år" här på FL kan ni följa hela min resa om ni önskar. I mitt fall är separation ett faktum, vilket smärtar oerhört att inse och bearbeta. Dock mår jag nu bättre än för några veckor sedan. Det som hjälpt mig hittills är att se till att hundraprocentigt försäkra mig om att min sambo är helt övertygad om att detta inte går att rädda. Jag föreslog allt som finns att göra för att lappa ihop det mellan oss. Jag bankade in i honom att jag var beredd att kämpa till sista blodsdroppe (inte minst för barnens skull) om minsta känsla av hopp gällande räddning av relationen fanns. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag gått med på separation utan att ha försökt allt. Vi gick även på familjerådgivning ett par gånger. När han dock, trots mitt kämpande, fortsatte påpeka att detta inte kan räddas, då valde jag att släppa det. Jag har bestämt mig för att börja bearbeta denna spruckna relation nu. Och det som ger mig kraft nu är att enbart fokusera på mig själv och barnen. Jag pratar och ältar allt vad jag kan med vänner, familj, kollegor och kurator. Med honom pratar jag ingenting om oss längre. Jag har, efter att helt ha försäkrat mig om att han inte tror på vår relation, bestämt mig för att börja vänja mig vid ett liv utan honom. Jag ser honom endast som mina barns pappa. Allt annat skjuter jag åt sidan. Jag stänger av tankarna på honom som en partner eller tankarna på om det ändå blir vi igen i framtiden. Just nu är det en dag i taget. Jag finner mening i barnen, i vännerna och i arbetet. Jag räknar inte in honom i några planer längre, trots att vi fortfarande bor ihop, då jag redan nu försöker leva ett liv utan honom. Jag säger verkligen inte att det är lätt, men det går. Bara tiden kan utvisa hur allt detta slutar. De råd jag kan skicka med er är att prata med era män och försäkra er om att de är säkra på sin sak. Tvekar de så skulle jag stanna och kämpa. Men är de säkra skulle jag släppa fram alla känslor, bryta ihop, söka stöd på alla sätt som finns, och när några veckor passerat skrapa ihop resterna av mig själv och börja bearbetningen av förlusten. Men givetvis kan bara ni själva känna vad som fungerar för er. Ett råd som många gett på vägen men som jag inte varit redo att ta till mig förrän nu är att vara snäll mot mig själv. Nu förstår jag vad alla menade. Så när ni kommer till den fas där chocken lagt sig och insikten om att förhållandet faktiskt inte kan räddas (om det nu inte visar sig att det kan räddas, vill säga) - lova att vara snälla mot er själva. Känn ert egenvärde. Kram till er!
Himla bra inlägg. Verkligen peppande och så skönt för dig att du kommit en bra bit!
Jag har verkligen gjort precis som du de senaste veckorna och verkligen försökt få ur min sambo om det verkligen inte finns något att kämpa för och han är helt bestämd med att flytta. Dock säger han att man aldrig vet hur det blir i framtiden och kanske kan vi hitta tillbaka till varandra? Tror dock inte på det. Han kommer inte sakna det vi har. Så nu är det ju bara att göra det bästa av situationen.
Önskar så att jag kunde öppna mig för vänner o kollegor, men jag kan inte. Till de jag berättat om separationen har jag sagt att det är ett gemensamt beslut. Vilket det ju var till viss del i någon sekund men inte sen! Inte sen när jag kom på att vi inte kämpat. Att jag inte kämpat alls!
Kan prata med min mamma iaf! Nu verkar han ha hittat lägenhet så nu får jag försöka byta bort denna som vi bor i nu...
