Min fyraåring tar allt och förstör allt

Vännerna med ett autistiskt barn har allt, och då menar jag verkligen ALLT, inlåst. Skaffa ett par låsbara skåp och sätta barnlås på resten?

Ja, suck. Det kanske är enda alternativet för nu.
Är bara så svårt att tänka efter med precis ALLT man använder, att man måste låsa in det alltså, på direkten dessutom.

Fast uppfostran biter på det mesta hur otroligt det ändå låter, men fint att du ger påhopp så där det är dock anmält!

Varför vill ni förstöra för fisken och göra den rädd? Köp bollar istället som ni kan använda om och om igen

Tror knappast det bor några fiskar i den där lilla bäcken...................och det är väl ändå ingen hemsk aktivitet att kasta stenar i vattnet med ens barn? Det tror jag att i princip varenda unge gjort och gillat. Du vet, höra plasket, se ringarna som bildas efteråt. Det kan man inte slå med att bara kasta bollar på gräset.

Hoppas du inte badar i sjön/havet, för då kan fiskarna bli rädda och jag tycker du är dum ifall du förstör för fiskarna genom att bada.

Gud vilket kul inlägg!! Barn har kastat sten i vattnet sen hedenhös. Och lite större barn har kastat macka, när dom lärt sig.

Försöker han använda grejorna på rätt sätt när han har tagit dem, t.ex. rita med pennan eller sminka sig? Eller vill han bara förstöra genast? I så fall tycker jag det låter lite märkligt, nästan tvångsmässigt. Barn brukar ju försöka härma vuxna och göra likadant. Får han använda "vuxensaker"?

Min son, också 4 år, har atypisk autism och han gör precis så. Tar allt och kastar med det. Samtidigt säger han själv att han inte får ta saken X och att han inte får kasta saken X. Sen gör han det ändå och sen konstaterar han på nytt att han inte fick göra det. Ibland lägger han till "nu måste jag plocka upp det, nu gick den sönder" och då gör han det och går och slänger den trasiga tallriken eller vad det nu var i soptunnan. Jävligt frustrerande. Går oss på nerverna den ungen.

Några påpekanden om det är en diagnos det handlar om i TS fall:

1) "Uppfostran" hjälper ej. Dessa barn har inget konsekvenstänkande, förstår ofta inte att orden "nej" och "inte" ändrar hela betydelsen i en mening, och kopplar inte ihop situationen A "när hen kastade ut skorna genom fönstret" och förälderns reaktion med situationen B "när hen kastar ut skorna genom fönstret" en vecka senare.

2) Man kan inte ha ALLT inlåst. Nån gång måste man äta och vi kan väl inte äta direkt på bordet med fingrarna utan man behöver faktiskt sätta fram tallrikar och bestick. Då finns läge att kasta som inte går att undvika. Lampor, telefoner, täcken, kuddar, skor, toaborste... finns mycket i ett hem som man inte kan låsa in i skåp över 1.5m höjd. Vi pratar alltså om barn som kastar ALLT bokstavligt och det kan vara svårt att förstå om man inte haft ett sådant barn.

3) Proffshjälpen vi fått har i vart fall inte gjort någon större skillnad. Kanske någon annan har mer tur men de här diagnoserna har ingen direkt "bot". Man får se hur det utvecklas.

4) Varken bestraffning eller belöning behöver nödvändigtvis funka. Vår son bryr sig ex inte om belöningar hur mycket man än höjer insatsen.

5) Det är OTROLIGT jobbigt att ha ett sådant här barn. inte minst för att barnet aldrig ger respons på förälderns reaktion. Som förälder gör man verkligen så gott man någonsin orkar men nångång orkar man inte mer.

TS, ring bup om du vill utreda ev diagnos som kan förklara. Det ger inte så mycket mer än en förklaring men kanske underlättar det att veta att det inte är "uppfostran" som brister. Sen har jag inte så mycket mer tips än att stå ut och hoppas att det växer bort. Vi hoppas också.

Låter som ADHD faktiskt.

Tänk på en sak. Om han är normalbegåvad men saknar impulskontrollen så VET han att han gör fel (om du uppfostrat honom normalt). Det innebär att han konstant går omkring med dåligt samvete och dåligt självförtroende eftersom han konstant misslyckas med att bete sig som förväntat. Det är faktiskt en av de vanligaste orsakerna till att folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar senare utvecklar problem med psykisk ohälsa. Så det gäller att som förälder att försöka undvika hamna i en negativ spiral som bryter ner barnet.

Det viktigaste är därför att du skapar en miljö runt honom som är anpassad efter honom och som han klarar av. Om det innebär att låsa in allting så får det vara så. Sedan måste du såklart erbjuda honom alternativ sysselsättning för att han inte ska börja klättra på väggarna.

Sedan rekommenderar jag dig att inrikta din uppfostran på positiv förstärkning. Negativ förstärkning fungerar dåligt på alla barn men särskilt dåligt på barn som ditt. Ignorera dåligt beteende så långt det går och försök avleda. Ha realistiska förväntningar på vad han klarar av. Förklara alltid vad du förväntar dig av honom (ta inte för givet att han vet och börja väldigt basic). Och beröm bra beteende. Det är det som kommer att forma hans självförtroende och beteende. Så låt honom börja lyckas istället för att bara misslyckas. Han kommer att växa av det.

Superviktigt också att ni söker hjälp för honom på BUP. Hur fungerar han på förskolan? Han skulle kunna bli en annan människa med lite mediciner. Förutom att ni skulle kunna få ett lugnare barn tror jag att han själv skulle kunna uppskatta att få lite fokus och kontroll över sitt egna liv.

/Fia med ADHD