Jag vill bara ha ett barn!!!

man måste ingenting, det finns för och nackdelar med allt här i livet även när det gäller såna val som egentligen kanske är självklara.  Det finns nacdelar med ett barn endast.  Det finns fördelar med att bara ha ett barn.  Det finns massa nackdelar med syskon och det finns fördelar.  Så ser livet ut helt enkelt. 

Gör det ni känner är rätt för er. Och stå för det.   Ju mer ni börjar lyssna och argumentera med folk, ju mer osäkra kommer ni bli på ert val. 

Det är inte fel att ångra sig en dag, men då ska ni iså fall göra det för att det KÄNNS bra att tänka om.  Inte för att det förväntas av er. 

Jag reagerar på ensambarn ungefär som jag reagerar på familjer med mer än 5 barn. Jag uppmärksammar det eftersom det i min värld är ovanligt, men inte mer med det. Jag tycker inte hit eller dit om någon av föräldrarna i de olika situationerna. Alla mina fyra syskon har två eller tre barn var men min ena syster väntade länge med tvåan så vi antog att hon nöjde sig med ett. Det var väl ingen som brydde sig i det. Kan kanske vara för att hon (p.g.a. att hennes mamma har en del syskon) fick en hel drös med kusiner. The next best thing.

Min vän som är strax över 20 år tappade sin far i cancer för några år sedan. Säga vad man vill, men trots att hon har många vänner så hade hon så hårt önskat att hon hade ett syskon att dela sorgen med. Någon att vara i samma situation som. Hon har visserligen aldrig varit nöjd som ensambarn.

Sammanfattningsvis: Gör precis som NI vill. Det kan skita sig och det kan bli helt perfekt oavsett antal barn.

Jag tycker att ni ska utgå ifrån vad ni som föräldrar vill. Jag tycker snarare att det är egoistiskt att skaffa syskon bara för barnets skull. Barn måste ju komma till för att de är efterlängtade och/eller önskade. Jag har mycket svårt att tro att ett barn tar skada av att förbli ensambarn. 

Det är himla märkligt att andra människor lägger sig i er familjesituation på det sättet tycker jag. 

Fast det tycker jag, ärligt talat, låter väldigt märkligt...att gå runt och tycka synd om folk som kanske är fantastiskt lyckliga, och rent av har det bättre än de flesta flerbarnsfamiljer?

Jag och min sambo träffades och fick barn sent i livet. Jag trodde, under en period, att jag aldrig skulle få barn. Men så blev det! Och jag är så glad över det. Min sambo också. Och vår son är en glad liten kille med två föräldrar, far- och morföräldrar, kusiner, mysiga grannar, vänner etc etc etc. Ensam? Nej, inte alls.

Det är som om jag skulle gå runt och tycka synd om alla som inte har barn över huvud taget, vilket känns helt befängt. Vad vet jag om dem?

Sedan tänker och tycker människor om allt, du vill inte skaffa ytterligare ett barn delvis för att hen nu ska slippa känna sig ensam om jag förstod dig rätt? Andra tror istället att barnet är ensamt om det ej har ett syskon. Ofta utgår man nog från sin egen situation och egna upplevelser.
Vi har fått frågan om vi inte ska skaffa en trea många gånger. Att vi inte väljer att försöka göra så är främst för att vi inte önskar ytterligare ett barn vilket för mig är givet att man bör om man planerar för barn. Det andra är att jag inte vill ha alltför stor åldersskillnad mellan mina barn, det beror säkerligen på min egen upplevelse som barn.

Jag tänker ingenting speciellt om familjer med bara ett barn. Jag tänker ingenting speciellt om faniljer med sex barn. Jag tänker ingenting speciellt om familjer med bara en förälder. Jag tänker ingenting speciellt om familjer med två pappor.

Men jag förundras över människor som saknar ödmjukhet inför livet och som tror att livet går att planera fullt ut. Att man ska ha si och så många barn, med si och så många år mellan, och att deras mormor och morfar ska vara si och så gamla och orka leka i si och så många år, och vilja sitta barnvakt si och så ofta. Etc.

Det kan man givetvis inte men man kan önska, planera för, hoppas..

Livet går inte att planera. ..ibland är det svårt att få barn. .vi är så oerhört tacksamma över vårt lilla barn, som föddes för några månader sen...efter flera års kämpande med många missfall.

Att ens tänka fler barn är att utmana ödet känns det som. .vi hade ju en sån oerhörd tur nu..jag är inte ung längre o orkar ändå inte med allt vad oro o mediciner o prover o sorg vid missfall igen. Därför blir det förmodligen "bara" ett barn. Men att "skaffa"(vilket ord egentligen! ) ytterligare barn bara för att det ska bli syskon låter konstigt...man måste ju vilja ha barn oavsett liksom. .inte bara som lekkamrat till det första barnet? !

Att få barn är inte alla förunnat. .så var tacksamma för den/de ni har.

Dessutom kan barnet ha kusiner o vänner o syskon behöver ju inte alls ha särskilt bra kontakt bara för att de är syskon.

Men i slutändan..att få ett barn är något stort o fantastiskt o något att vara tacksam över.

Här är en till som nöjer sig med ett barn, men fy vad många kommentarer man får. Och fast jag berättar att vi hade svårt att få barn och fick göra ivf så fattar dom inte. -det är ju så synd om dottern. Förbaskade idioter!

Jag tycker ingenting om er. Just det att ni bara vill ha ett barn säger direkt ingenting om er. Det bittra ensambarnet inom mig hoppas däremot att ni har en väldigt tät kontakt med släkt och att barnet har något "surrogatsyskon".

Även om jag desperat vill ge mitt barn syskon i framtiden är det inte säkert att det blir så. Jag vet inte hur många misslyckade graviditeter jag orkar med.