Han bara lämnade mig.

Förresten har han plockat bort taggar ur alla bilder på oss tillsammans som hans syster lagt ut. Så inte bilderna ska synas på hans facebook. Snacka om att radera och sudda bort min existens i hans liv totalt. Kändes ju också som en jävla machete i hjärtat.. MEN MEN. Han förbannade förlust. Nu är jag inte bara ledsen och ensam, nu är jag lite driven av min besvikelse och ilska också. Men det tar tyvärr inte bort det onda för det.. :((

Ja man får verkligen se till att unna sig saker. :)
Har haft två dåliga veckor nu, fattar inte varför... Kommer knappt ur sängen och orkar inte träffa någon, helt plötsligt liksom.

Hoppas du mår bra! :)

Men fyfan vilket bakslag för dig, vilken jävla röv han är! Ush, du förtjänar mycket bättre, verkligen. Han lämnade sin gravida sambo och beter sig som en röv, inget kap med andra ord. Vem vill ha en sån kille? Han lär ju inte få någon ny tjej heller när de får reda på hur han är.. stackare! Förstår att det måste vara fruntansvärt när ni har bebis på G och allt :(

Men bra att du är lite arg iaf, de kan nog göra det lite enklare för stunden. Arg är bättre än ledsen tkr jag iaf.. :/

Alla styrkekramar som finns till dig <3 du verkar dock stark som tusan och det kommer gå bra för dig!

Åh vad jobbigt, men efter en jobbig period brukar en bra komma :) inte analysera måendet för mycket,då blir det bara värre. Det är som det är :) man får vara ledsen. <3

Jag mår bra, åkte hem till mamma igen för att hämta lite mer energi och tittar på resor till kanarieöarna om nån månad, hoppas på att komma bort lite mer :)

Jo jag vet, har hittills försökt att hålla en viss positivitet men nu är det svårt.. Jag saknar honom så sjukt mycket, har lust att ringa honom och gråta men vet ju att han känner samma sak fortfarande. Aja, bliiicka framåt. :)

Vad skönt! Jag hade som sagt nästan dödat för att komma bort, hoppas du får komma iväg. Det skulle bara göra dig gott. :)

Det värsta är att han är en pojkväns-dröm och ingen vet ens att vi ska få barn utom närmsta familj så han kan leka runt och va den fria singelkillen han egentligen inte är. Han är en blivande pappa! Men det vet INGEN.

Han ringde idag igen. Vi pratade först om allt praktiskt och han fick reda på tiderna vi har på sjukhuset nästa vecka. Han sa att han inte kommer på den första men att han kommer på den andra. Jag sa att han inte behöver komma alls. Sen försöker han verkligen söka stöttning från mig, att jag ska lyfta upp hans samvete.

NEJ TACK. Har man lämnat sin gravida sambo och inte hör av sig på över en månad eller ens kan ta för sig att önska henne godjul eller gott nytt år, inte kan höra hur hon mår. Då förtjänar man inte att få en medalj!!

Jag ska flytta om en vecka, ENSAM. detta vet han också. Jag måste göra allt, packa lådor och lyfta tungt och klättra i stege massor med gånger och flyttstäda och hela köret. Han sa inte ett ord om att hjälpa mig med flytten då jag nämnde den idag. Trots att jag har sammandragningar då jag anstränger mig och foglossning.
Han vet mycket väl hur ensamt det är och ändå visar han inte att han bryr sig eller kan tänka sig att hjälpa mig.

Jag blev så jävla ledsen så jag la på. Han ringde upp men jag svarade inte. Alltså. SUCK.. Det är bara så jävla orättvist :(

Det är inte direkt bra för barnet att jag ska bli ledsen hela tiden heller. Men det verkar han inte heller bry sig om. Han vet att jag har INGEN.

I telefon sitter han och säger att han vill inte vara den som inte varit där och blablabla.. men jag har nyhet till honom. HAN ÄR DEN! Jag är ENSAM. jag gör allt själv! Han ringer inte ens och hör hur jag mår! Inget erbjudande om att hjälpa mig fysiskt heller för den delen. Han har varit med på föräldrautbildningen. ska han ha en stjärna för det?!

Nej urs.. vill hellre att han inte ens ringer nu. Om de enda han söker är att jag ska ge hans samvete en boost och att det ska va ok. Nej då klarar jag mig utan. Han har inte varit där för mig. Fattar inte hur han kan anse det själv.

Det värsta är att hans liv är oförändrat. Han kan skaffa vilken jävla tjej han vill. Ingen vet ju ens att han ska ha barn. Det är inte direkt så jag kan gå å dejta folk med min stora mage. Inte för att jag vill det heller.. men ändå.. hans liv är så jävla lätt och oförändrat.

Ush vad jobbigt :( Förstår precis hur du känner dig, inte länge sedan man var där själv.. Det är så jobbigt : [

Jaa, men unna dig att komma bort du då? :) Det kanske du skulle må bra av!

Alltså ush, kan inte ens tänka mig in i din situation. Det måste vara förjävligt alltså, speciellt när han beter sig som han gör. Men du kanske bara borde låta han vara ett tag, låta han lida lite så kanske han kommer på bättre tankar eller något? :/ Nu vet han ju att han sårat dig och om du då inte svarar på ett tag kanske han tar sig vett i skallen och ber om ursäkrt och bättrar sig eller något?

Det är svårt med ex alltså, och måste vara sjukt svårt med bebis med i bilden.

Har bara läst lite grann på sista sidan... men jag känner igen mig.

Jag träffade en underbar kille sommaren 2013. Vi tog det lite lugnt eftersom han precis blivit änkling och jag precis skilt mig. Vi umgicks på sommaren som vänner, känslorna utvecklades till kärlek. Han tog till sig mina barn, de älskar honom. Vi hade det jättebra. Ett särboförhållande som fungerade. I somras åkte vi på semester tillsammans med barnen, det fungerade jättebra och vi började prata om att flytta ihop, men bestämde ingenting. I september sa han att han ville att jag och mina barn skulle flytta in, han ville inte vara utan oss. Han har aldrig känt så här för någon förut, han sa hur mycket han älskade mig flera gånger varje dag. Det var verkligen en dröm för mig att få så mycket kärlek. Mitt tidigare förhållande var destruktivt, jag blev nedtryckt. Trodde att jag hade hittat HAN! Den rätte!
Vi flyttade till honom i början av oktober. Barnen bytte skola, jag gav bort massor av mina saker till behövande, för det skulle vi ju självklart göra tyckte han. Första månaden gick bra, sedan förändrades hans beteende. Han blev lättirriterad. Och så i mitten av december så kläcker han ur sig att han inte orkar mer. Vi hade inte ens bråkat innan, vi bråkade aldrig, bara småtjafs. Han vill vara ensam. Sen frågade jag varför och då sa han att han inte har några känslor för mig längre. Från hur kär som helst (hans ord) till inga känslor på några veckor....

Han har vänt mitt liv upp och ner. Han kan gå tillbaka till sitt liv när vi flyttat ut (om en vecka flyttar vi) och mitt liv blir jätteomständligt. Det blir långt till barnens skola, jag måste skaffa grejer (han ska hjälpa till att skaffa lite av sakerna). Jag blir ensam mot min vilja. Han gav mig inte ens chansen att vara med och fatta ett beslut som drabbar mig och mina barn. Jag är så otroligt sårad. Och dessutom flyr han hela tiden. Han vill inte prata. Så fort jag börjar fråga saker, prata med honom så blir han arg och sticker härifrån. Lämnar mig i hans lägenhet, med hans saker, där jag inte känner mig hemma alls.

Jag satsade otroligt mycket på oss. Jag trodde att det var på riktigt, men nu känns allt som ett skämt. Att han bara ljugit för mig i 1,5 år.... Jag känner mig inte värd någonting när han bara ger upp på det här sättet.

Han vill vara ensam säger han, men det enda jag tänker på är att han sagt så många gånger att han inte kan vara ensam. Han kommer att träffa en ny direkt... och jag kommer inte kunna hantera det.... Då är det ju tydligt att han inte ville ha mig, men jag var den han känt starkast för... Jag förstår ingenting.