Äktenskapets vara eller inte vara. Hjälp mig.

Skriv om det då? Skriv ett brev till honom där det tydligt framgår att du funderar på att lämna honom och varför.

Jag får fundera på det där med att skriva. Just nu är vår kommunikation noll. Vi pratar inte om saker. Inget viktigt i alla fall. Mest företaget här hemma, med att få allt att fungera. Mer eller mindre, hur jag ska få allt att fungera.

Var i din sits. Fast 17 års förhållande och 1 barn. Jag har precis gått. Mår sååå fruktansvärt bra! Ångrar mig inte en sekund. Nu lever jag livet, inte bara hänger med i det.

Jag bestämde mig för att inte sitta på ålderns höst och ångra att jag levde som jag gjorde.

Anser att livet borde ha mer att erbjuda än bara det beiga liv jag levde.

Visst är det jobbigt med att starta ett nytt liv utan honom vid min sida. Men den inre styrkan och självrespekten jag fått på dessa 2 veckor som gått sen jag flyttade, är såå värt det!

Bättre att ångra något man gjorde än något man inte gjorde.

Håller helt och fullt med dig. Därav har jag sagt fram till sommaren. Sen är det bra. Om inte läget har förändrats. 
Glad för din skull att det gått så bra och att du känner dig levande igen. Det saknar jag. Att leva. 
Strongt av dig och jag hoppas innerligt att livet vill dig väl.

Egentligen kanske det inte är så att jag ger min man en ärlig chans till eftersom jag inte säger något. Det är kanske inte det mest rättvisa. Men jag har haft detta samtalet med honom tusen och en gånger. Men han har sagt tusen ggr att han inte tänker förändra sig. Han är den han är. Så med det har han väl sagt att han inte tänker ändra på något medan det förväntas att jag ska göra det. Förstår inte ekvationen.

Vad han inte inser är att han förändrats till en gaggig gubbe i förtid. Sorgligt i mina ögon. 

Han försöker även lägga sig i vad jag kan och inte kan skriva i min blogg och mitt bokprojekt. Min blogg handlar om mig. Skriver inget om min man där eftersom han inte vill figurera där. Det respekterar jag fullt och helt. Hänger heller inte ut mina barn där. Det handlar helt och hållet om mig. 
Jag håller även på med ett bokprojekt, bollat lite med honom om vad jag vill skriva, en historia ur mitt liv blandat med fiktion. Men nä, så kan man ju inte skriva. Han hämmar mig på så många plan att det ibland inte är klokt. 
Dessutom finner jag inte tid för skrivandet som livet ser ut nu. 

Hua, visst vaknat på fel sida av sängen idag.

Tror du att det finns en chans att få tillbaka allt?

Jag skilde mig eftersom jag inte längre stod ut med att leva med en man som blivit gubbe i förtid.
Jag tände inte på honom o ville inte ens kramas till slut.
Han var snäll o vi funkade i vardagen men livet var så sjukt tråkigt.

Som du skriver; du har bara det här livet.
Slösa inte bort det på att jaga en dröm som kanske aldrig slår in.

Jag levde i samma situation och stog ut i nästan 3 år två år innan jag skilde mig, jag ställde mig i bostadskö två år innan jag skilde mig.
Min tanke var: Ska jag leva så här i resten av mitt liv??
Nej det skulle jag inte och det var det bästa jag har gjort. Nu 14 år senare så är jag lyckligt omgift och mår jätte bra. Tiden efter skiljsmässan var helt underbart befriande!

Inte exakt samma sak men när jag var föräldraledig gjorde jag allt hemma min man höll på att starta upp sitt företag. Jag bad honom jobba mindre men det vägrade han men han sa att om du vill göra något konkret då får vi lösa det, då flyttar jag på mig. Fundera på vad du vill som dansen, byta jobb, jobba mer eller yoga. Ta mer plats!

Frågan är om det är ett luftslott jag jagar. Det kan jag ju inte med säkerhet veta riktigt än.

Känner igen mig med att livet är sjukt tråkigt. Riktigt trist är det. Vad hände?

Vi rör inte vid varandra särskilt mycket. Jag tar inga initivativ till en spontan kram även om det är typ det jag längtar efter mest. Att få kramas. Ligga och hålla om och bli omhållen. Hålla handen när man är ute. Få blickar. Men nä, inget, nada, niente. Absolut ingenting.

Jag kan inte lägga all skuld på min man, eftersom vi är två. Jag tycker dock att jag påtalat att jag saknar vissa element i livet, i vår relation. Och han håller med. Tycker att jag har så rätt så...men varför händer då inget??

Så då undrar jag om han verkligen älskar mig. Det var länge sedan någon av oss sa de där orden till varann. Förmågan har vi båda eftersom barnen får höra det varje dag från mig. Lite då o då från pappan sin.

Jag vill att han ska reagera innan det är försent. För tiden rinner ut. Och jag vet om och om igen att det mest rättvisa hade varit att informera om spelreglerna. Att om ingen förändring i relationen sker innan sommaren börjar drar jag. Men jag känner ju honom. Han kommer slå bakut och känna sig pressad och inget kommer att hända. Inget alls.

Nä, jag får nog ändra på mig. Ta plats. Köra mitt race och se om han hakar på eller vad fasen han gör. Han vet ju oxå att det här som är nu, kan driva mig rakt i armarna på en annan. Eller att han drivs i armarna på någon. Som finns där och ger honom uppskattning.

Känner igen mig till vissa delar. Vi delar lite mer på hemmet och barnen än vad ni verkar göra men annars känenr jag igen mig. Vi har det SÅ tråkigt och jag har också påtalat att jag vill att vi går ut på date bara han och jag. Vi har sällan möjlighet till barnvakt och när vi väl har det och skulle kunna gå ut bara han och jag så vill han inte.

Tyvärr är det nog som du skriver, män är lite tröga när det komemr till sådana här saker och man måste vara övertydlig med att man inte är nöjd.

Jag har börjat ta hand om mig själv för att må bra; jag har gått ner mycket i vikt, köper nya kläder, piffar mig och mår så bra i det. Tyvärr får jag inte annat än pikar av min man, INTE uppskattning. Jag har börjat få uppskattning på annat håll och jag lovar, det är SÅ svårt att stå emot tyvärr.

Just nu är min enda anledning till att stanna i detta våra barn. Jag vill INTE att mina barn ska behöva växa upp med skilda föräldrar men samtidigt vill jag ju inte att de ska växa upp i ett kärlekslöst och respektlöst förhållande.

Som du hör, jag har inget vettigt att komma med men jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam!

Näe stanna inte för barnens skull....Man får vara mer ego än så o faktiskt önska sig kärlek o lycka som mamma/pappa.