Kan inte ta bort barnet.. Behöver hjälp!

Om du verkligen inte vill ha barnet och känner dig självmordsbenägen kanske du får göra en abort ändå. Visst kommer du att vara tvungen att föda ut det döda fostret men det fixar man, det är ju mindre än ett färdigt barn även om det kommer att göra ont. Jag har själv gjort två aborter, v 13 & 14, och visst ser det ut som en liten människa. I ditt fall så borde de ge klartecken då man ändå inte kan rädda foster innan v 25. Personligen är jag för fri abort utan tidsgräns. Väljer du att behålla så kan det bli fantastiskt! Under min senaste graviditet fick jag en depression och ville göra abort, var i ca v 20 när tankarna kom. Jag googlade om hemaborter osv, hur jag skulle avbryta det på egen hand. Samtalade mycket med min syster och tillslut försvann depressionen även om jag hatade att vara gravid, du tycks dock sakna besvär så lyllos dig! Hur som helst, hon föddes och det var instant love! Idag är hon 1 år och är det bästa som hänt mig! Adoption har jag ingen erfarenhet av, men skulle själv aldrig adoptera bort mitt barn, hellre abort. Tänk igenom vad du vill och ta ett beslut därefter. Först då kan du börja tänka på pappan och vad du skall göra åt honom. En sak i taget.

Till Anonym(Också ung tjej) Varför känner du ens att du behöver skriva ett sånt inlägg i den här tråden? Vad hjälper det den här 18-åriga tjej som ber om hjälp? Tänk lite innan du postar. Som svar på ditt inlägg undrar jag hur kan du tycka att en gift man som är otrogen mot sin fru ska få samma behandling som en ung singeltjej, även om hon visste att han var gift.

En man som har flickvän eller fru (i ts så benämns hon som både och) sover helt plötsligt ÖVER hos en fjortis!? Hmmm. Hade inte frugan undrat, letat och varit orolig, vilket hade gjort att mannen sovit hemma.

Grannen borde väl inte kunna vara pappan? Befruktningen skedde ju i början/mitten av maj... 
TS, fundera på vem som kan vara potentiell pappa innan du i panik berättar om/för grannen..

Hej igen och tack för alla råd och tips! Jättesnällt att det finns så många som bryr sig och tar sig tid!

Jag pratade med mamma och det gick jättebra. Hon blev inte arg eller så, först blev hon chockad och trodde att jag skojade men jag visade min mage och då trodde hon ju mig och började gråta. Hon sa att hon inte var besviken vilket jag trodde att hon skulle vara. Jag sa att jag mår fruktansvärt dåligt över att jag inte fick välja och att jag nu måste föda bebisen. Hon tror att jag kommer lära mig tycka om bebisen när jag landat lite och kunna acceptera det. Hon sa även att det finns olika lösningar precis som ni sa men att hon samtidigt känner sig glad över att bli mormor trots att det blivit som det blivit. Dom ska hjälpa mig och jag kommer gå klart skolan och kan ändå jobba ihop med pappa, vilket jag så gärna vill. Jag kan leva lite ''eget'' med bebisen i stugan. Hon ska även följa med på mötet imorgon, vilket känns bra. Det känns mycket bättre nu, det gör det faktiskt. Jag kommer ju föda barnet och det blir kanske bra med tiden. Hon undrade ju vem pappan var och trodde det var en kille från skolan. Jag kunde faktiskt inte med att säga som det var så jag sa att jag vill vänta med att berätta det.. Det är ju nästan det allra värsta. Pappa jobbar sent men jag kommer berätta för honom imorgon, men jag tror det går bra.

Ang göra abort - Dom sa att jag troligtvis kommer få avslag och att det är väldigt sällan man gör aborter så här sent, att man ska ha väldigt särskilda skäl, vet inte om jag skulle vilja göra en abort nu så här sent. För några dagar sedan hade jag inte tvekat, då hade jag gjort det men har läst mycket på nätet om andra som gjort sena aborter och enligt mamma blir man aldrig hel i själen igen. Så jag ska acceptera att jag kommer föda barnet.