Min adhd-kompis har sagt upp bekantskapen när jag ville hjälpa henne!!

Jag känner igen det bemötande TS beskriver. Är så innerligt trött på hur Ingbritt och co ständigt ifrågasätter min diagnos. 

Jag uppskattar TS trollande- äntligen ett vettigt Troll! Känns SÅ skönt att läsa försvarstalen av Ingbritts stackars ifrågasatta väninna. Önskar att någon fanns här hos mig i verkligheten för att försvara mig på samma vis.

Jag har själv adhd och har även barn med ADHD. TS har mitt fulla stöd. 

Tack för stödet. Du förstod verkligen syftet med mitt trollande, det vill säga att försvarstalen för "Ingbritts väninna" skulle innehålla mycket bra information om vad adhd handlar om. Hoppas att du och ditt barn kommer att hitta gångbara vägar att ta er fram på. Jag har precis börjat leta mig fram på min väg.

Jag tycker som "mamma med adhd" - äntligen ett vettigt troll - dvs troll med ett gott syfte. Och jag är normalt ALLERGISK mot troll då det är sådant otroligt slöseri med andras tid. Det tycker jag var skillnaden här, det var inte slöseri med tid.

MEN du får gärna utveckla med exempel på vad man kan undvika som vän, när man egentligen vill hjälpa men är klumpig. För om man är som Ingbritt får man nog oftast inte kvitto på att man sagt något otroligt fel; vännen kanske blir irriterad men håller det inom sig och skriver en tråd på FL istället för att ta upp det med Ingbritt () och Ingbritt själv går därifrån och känner att visst blev det lite stelt men vet inte varför.

Har själv inga vuxna omkring mig med ADHD-diagnos vad jag vet, fast jag har ibland undrat om jag själv skulle få diagnosen om jag sökte... kan inte tillräckligt om ADHD men det jag hört känns "close to home" så att säga.

En bra grej kan vara att helt enkelt säga till din vän att du är okunnig och att om du säger något klumpigt som sårar så är det inte din avsikt och att du gärna vill veta mera för att kunna vara till hjälp. Jag själv har gjort en deal med de närmaste i min omgivning som går ut på att om jag tycker att de säger något galet så kommer jag att säga till direkt och då tar vi ett snack i lugn och ro. Om jag inte orkar ta pratet direkt så är alla överens om att jag när som helst kan återkomma. Jag har tur som har sansade människor omkring mig men jag vet att alla inte har det lika väl förspänt. Att ha adhd är kämpigt i sig och det blir inte bättre om man måste bära massa ouppklarat inom sig. Så är det för mig. Bra att du ville ha tips och tack för stöd! Du kan även läsa mer på Riksförbundet Attentions hemsida.

Tack själv, för bra tips. Ska läsa på för egen och andras skull. 

Jag är autistisk och jag förstår din kompis. Jag hade också sagt upp kontakten med dig efter ett tag. Det är oerhört tröttsamt att behöva förklara och förklara för någon som aldrig förstår. Dessutom har du varit oerhört oförskämd. Skulle du säga till någon som satt i rullstol att hon inte skulle vara ledsen för hon inte är ett dugg konstig och besvärlig?

En ADHD diagnos är inget man får av en kvart av en husläkare, din vän har genomgått en lång utredning som är gjord av specialister på ämnet. Anledningen till att du inte märker att hon har ADHD är troligtvis för att du är dåligt påläst, din vän kompenserar för sitt funktionshinder och du umgås inte med henne i de situationer då hon har som mest problem.

Du verkar inte kunna acceptera hennes diagnos och verkar ännu mindre veta vad funktionsnedsättningen adhd innebär.

Jag fick nyligen mina diagnoser och får äntligen den hjälp jag frågat efter i 15 år. Tidigare skulle jag själv behövt betala själv för psykolog, arbetsterapeut och inte hade jag fått tillgång till personligt ombud heller.
Eftersom jag inte har haft ett fast jobb sedan barnen föddes och bara timanställningar, deltidsvikariat, har pluggat, stämplat och varit långtidssjukskriven sedan dess, har jag dessutom en ekonomi som oftast ligger under existensminimum eller under gränsen för försörjningsstöd.
Så mina diagnoser har inneburit att jag väldigt sent i livet äntligen får en aning hjälp att tampas med mina svårigheter - i och med att alla dessa stödinsatser inte kostar mig något. 
När jag var i tonåren blev allt skitjobbigt och det ledde till djup depression som inte lindrades på många år. Det var först när jag hade råd att gå till psykolog vid dryga tjugo, som jag började orka acceptera mig i mitt liv. Fast då fanns ingen tanke på att jag hade någon funktionsnedsättning. Det var först när mina barn kom i kontakt med andra med funktionshinder som de började säga att de hade ADD eller något annat. Det ena barnet blev utredd vid 17 års ålder med resultatet ADD UNS. Det andra barnet säger sig vara säker på Asperger, men har ännu inte blivit utredd. Fast det barnet har mest och starkast symptom av oss tre. Tror det finns ADD där med.
Båda barnen är superintelligenta och har klarat skolan ganska bra. I de ämnen de har haft intresse för har det lett till högsta betyg. Men det har varit mycket frånvaro och en del icke godkända betyg, vilket har stökat till livet för oss alla tre. Jag har blivit anklagad för både det ena och det andra av soc ett flertal gånger. Det har inneburit ett hat mot hela socialförvaltningen, som i min kommun beter sig under all kritik. Vi har lidit mycket med flera hundra sömnlösa nätter genom åren på grund av deras övertramp. Det här med socanmälningar är tydligen något som även alla deras kompisar med olika funktionsnedsättningar har fått utstå.
Vore jag inte så på min vakt mot alla som har det minsta med soc att göra, skulle jag få tillgång till ännu bättre hjälp, men jag litar inte på soc - så då får det vara.   

Jag är mycket lättad över mina diagnoser, även om jag hade behövt dem för 40-50 år sedan. Då hade jag inte behövt må så dåligt genom livet och jag skulle ha valt en betydligt bättre far till mina barn. Vilket hade underlättat både deras och mitt liv för all framtid.

Jag klarade skolan jättebra, med höga betyg, fram till gymnasiet. Då tog den lilla ork som fanns plötsligt slut - i kombination med att mina föräldrars problem ledde till kaos och krasch för hela familjen. Dessutom fick jag en riktigt läbbig lärare i karaktärsämnena på den inriktning jag valde i gymnasiet. Det som tidigare var femmor i särskild kurs blev ettor med den läraren.
Min mor har psykisk sjukdom och jag är så gott som säker på att hon i grunden har en funktionsnedsättning som verkligen inte varit optimal för utvecklandet av den paranoia hon dras med.

Bara en massa problem alltså, men också ljusglimtar när man får en förklaring till varför livet har varit och är som det är.

tänkte precis skriva de! Att man utåt sett agerar "vanligt" men när man kommer hem släpper man tyglarna typ.. 

Jag har också ADHD och de syns inte på mig utåt bland folk för jag kan kontrollera de till en viss gräns.

Min syster har diagnosen bipolär 2 och ADHD, och jag har haft en nära väninna med ADHD (vi bröt bland annat på grund av hennes våldsamma humörsvängningar som jag till sist inte orkade med). 
Jag har även en kronisk sjukdom själv och har fått känna på hur det känns att ständigt försvara och förklara sjukdom. Jag vet mer och förstår mer än många andra och jag skulle inte ifrågasätta någons diagnos, MEN på senare tid måste jag säga att det ibland tycks som om varannan människa får diagnosen ADHD. Och jag undrar varför.

Är det fler som går och utreder sig nu? Är det fler som drabbas av ADHD pga annan kost och miljö i samhället? Eller har det faktiskt blivit lite av en trend inom psykoterapin att sätta den diagnosen?
Kanske finns det även folk som inte har ADHD som utger sig för att ha det som en förklaring och ursäkt till ett visst beteende (jag vet ett par stycken som gör så)? Att man hör så ofta om ADHD just nu kan nog skapa en viss misstro inför diagnosen och inför den person som har fått den.

Återigen, en person som har genomgått en utredning och fått en diagnos ska inte behöva ifrågasättas av andra, detta håller jag fullständigt med om, men jag tror trots allt att ADHD-boomen som råder kan ligga till grund för en del människors ifrågasättande av sjukdomen. Jag anser också att personer som har diagnosen bör försöka förstå att okunskapen sällan är illa menad, det ÄR svårt att förstå något som man själv inte upplevt. Detta vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte adhd. Men min kompis har och hon blir ifrågasatt mest hela tiden. Det är så ofta jag hört av folk också att "ja men ALLA har ju lite adhd, det är fullt normalt att vara stressad och glömsk osv". Jaså, varför fick jag en stor fet nolla när jag gjorde utredning? Har dessutom aspergers och de två diagnoserna sitter ofta ihop. Alla har verkligen inte adhd. Att diagnosen sätts oftare nu antar jag beror på att det är mer accepterat att ha problem och det är inte skamligt längre att be om hjälp. Och det är inte skamligt att berätta om det längre för andra.
Dessutom beräknas hela 2% av befolkningen ha diagnosen, jämför med aspergers där de räknar på fyra promille.