Alt avlida hunden
Jag tycker detta är skitjobbigt att skriva så elaka påhopp undanbedes!!
Jag äger en hund sedan 7 år tillbaka och köpte honom när han var 10 veckor gammal.
Det är en stor kille som väger mellan 50-55kg och mäter 70cm i mankhöjd (jag tänker dock inte gå ut med vilken ras det är, jag måste också påpeka att jag visste vad jag gav mig inpå, men det var vetrinären som berättade att Fabian inte följer standaren på rasen och att han skulle bli en hög och tung kille och skulle förmodligen sluta växa vid 2-3 års åldern)
(Hunden får heta Fabian) från de att jag köpte Fabian tills dess att han klassades som fullvuxen så har jag hållt på att träna honom i situationer där det ska vara okej för mig att gå fram till honom utan att han ska se mig som ett hot. Tex vara i hans matskål när han äter, ta matskålen ifrån honom, kolla i hans mun och öron, klippa klorna, ta på hans tassar etc etc. Nästan allt har fungerat fint, dock så hade han väldigt mycket otur med sina tassar som valp att jag i dagsläget får åka in med honom och klippa hans klor, under vissa omständigheter låter han mig få kolla hans tassar. Att uppföra sig i koppel fungerar inte så bra då han drar värre än en slädhund (jag har under alla dessa 7 år tagit emot hjälp och tips för att få honom att uppföra sig i koppel utan resultat) jag har däremot aldrig haft råd med att ta honom till hundkurser då jag för 2 år sedan fick mitt första, fasta arbete och ta igen mig ekonomiskt är fortfarande jobbigt.
I dagsläget så har jag 2 barn tillsammans med min sambo och inte heller har min sambo kunnat betala hundkurser då han har fått försörja våra 2 barn och delvis mig.
Fabian har dock under tiden varit lojala mot oss i familjen men med släkt och vänner är han såå reserverande och opålitlig att jag ibland blir förbannad på mig själv som hundägare.
För bara 2 månader sedan blev jag utskriven från sjukhuset efter att ha legat inlagd i 10 veckor och när jag kom hem hoppades jag på en glad hund, jag möttes av hans dåliga sida som han visar upp för vår släkt och vänner och jag blev rädd för honom. Sambon fick hålla i honom för att han inte skulle komma emot mig i risk i att jag skulle ramla då jag hade tappat så pass mycket muskelmassa efter de 10 veckorna på sjukhuset. De tog Fabian en stund innan han blev sitt vanliga jag.
För en tid sedan så rymde han från gården en sen kväll och kom hem efter 10 min. Vi visste aldrig att han var borta då vi har gården inhängnat. En annan hundägare dök upp hos oss och skällde ut oss. Fabian hade bitit hans hund och jag blev ledsen och skämdes... han trodde aldrig på oss när vi sa att vi inte visste att han hade rymt. Dagen efter på kvällen dyker mannen upp tillsammans med en kompis och min sambo går ut och samtalar med honom. Jag satt inomhus och skakade för jag visste inte vilka konsekvenser detta skulle bli. Naturligtvis så erbjöd vi oss för att betala vetrinärskostnaderna, men vi har fortfarande inte fått någon faktura.
Häromkvällen så blev jag än en gång rädd för Fabian då jag hade gett honom ett ben och jag skulle mer eller mindre bara gå förbi honom få han började morra åt mig något sådant har han aldrig visat mig förut och jag vågade inte tillrättavisa honom.
När jag tänker tillbaka på hur han är och hur han har förändrats så vågar jag inte längre ha kvar honom. Jag är rädd för att han gör något mot barnen eller någon annan människa. Jag vågar heller inte omplacera honom då jag är rädd för att han hamnar i fel händer trots att personen i frågan kan ge gott intryck och för bara några timmar sedan så berättade jag för första gången för sambon att jag kanske må avliva Fabian för att hans aggresivitet (ber om ursäkt för ev felstavning) är för okontrollerat och jag är praktiskt tagit rädd för honom.
Men jag vågar heller inte ringa Blå stjärnan på måndag för att de kanske säger nej för att han inte har någon medicinsk sjukdom eller att han inte är tillräckligt gammal för avlidning. Jag ber om råd!!