När andra i släkten blir gravida.

Det kanske inte kommer vara så för dig, men i mitt fall blev det tvärtom. Jag trodde att det skulle vara fruktansvärt, men är bebisen inte helt färsk utan några månader gammal har det känts jättebra. Då är det en liten person istället för resultatet av en graviditet. Så ta inte ut det i förskott, det kan gå bättre än du tror :) Skönt att det känns bättre exakt just nu i alla fall, det är en bra början :) 

Tuff sits, vännen :( Jag vet inte alls vad jag skulle råda dig till, för jag hade nog känt som du - jag hade inte velat se dem mer på ett tag. Det hjälper, märkligt nog, att inte tvinga sig att försöka umgås när det gör så ont. 

Kan ni göra helt annorlunda? Kan ni t.ex. bara ha inflyttningsfest för vänner så det liksom inte förväntas att de ska vara där? Jag förstår att ni säkert vill ha familjen där, men... kanske är det lättare att inte bjuda in dem allihop istället för att tvinga dig att klara av det? 

Men man måste inte ha en stor fest ;) Man kan alltid säga att man vill ha det i mindre grupper eller liknande. Jag vet att det är skitsvårt, men kanske är det ändå lättare än att tvinga dig själv till det här. Jag hade nog inte orkat det, åtminstone inte i mina dåliga perioder. 

Tänk på att du är i en jobbig sits just nu. Du är i mitten av en enorm livskris. Hade det varit en livskris folk hade varit mer bekanta med (t.ex. död av en närstående, besked om allvarlig sjukdom, olycka etc.) så hade ingen ifrågasatt eller ens tänkt på det. Men nu är det en sån där grej som många inte är medvetna om och därför inte förstår. Det betyder inte alls att du ska vända ut och in på dig själv för att det inte ska märkas. 

Du måste tänka på ditt bästa. Gör dig inte mer illa. Jag blir rädd för att det är det som kommer komma ut av det här om du tvingar dig att möta svägerskan och inte är redo för det - att du kommer göra dig rejält illa. Ibland är det bättre för relationens skull att inte utsätta sig eller den andra för ett möte. Visst att det kanske inte är populärt att hon inte blir bjuden, men det kanske är värre om du blir ledsen eller arg och råkar säga saker du inte vill säga. 

Har själv behövt tackla några olika situationer under perioder jag mått riktigt fruktansvärt över barnlösheten, så man kan väl säga att det är en hjärtefråga för mig. Vid ett tillfälle var det en närstående släkting som oförberett berättade att hon var gravid under en släktmiddag - trots att vi pratat om hur jobbigt jag hade det bara en kort tid innan. Det är bra mellan oss nu, men det var en omöjlig sits för mig. Alla andra var så exalterade, och där satt jag och funderade på att gå och dö någonstans. Det hände mycket där och då som jag önskar att hon inte utsatt mig för, bland annat sårade jag henne med min reaktion och saker som inte kom ut som de borde ha gjort. Det är därför jag trycker på att det kan vara bättre att inte utsätta sig, för jag har erfarenheten att det kan gå illa. 

Precis - prata med din sambo och se om ni kan förstå varandra. Jag håller verkligen tummarna för att han ska förstå hur du känner utan att känna sig ledsen över att du inte vill träffa svägerskan just nu. Det är jättesvårt att anpassa sig till att leva som barnlös med allt det innebär, men just därför är det viktigt att ta det i små steg så det inte faller en ur händerna för fort. 

Vi gjorde så förra året att vi firade hemma, bara jag och maken. Jag var utbränd bland annat och orkade inte med en enda annan människa. Ingen har med det att göra. Känn dig inte tvingad att umgås med folk för att det förväntas av dig, älskar de dig finns de kvar när du orkar med dem. Hårt, men sant. 

Har varit med om det också... Råkade ramla in på en tråd med sekundärt barnlösa där en tjej hävde ur sig att vi som håller på med IVF har det så himla lätt. Fattar inte alls vad hon hade fått för sig, men uppenbarligen kan även de som borde veta bättre också svårt att förstå hur tufft det är. 

Jag hade nog inte heller förstått hur jobbigt det är om jag inte själv gått igenom det. Jag förstår inte ens varför det är så svårt med folk omkring en och varför det känns så mycket när de lyckas, men det är väl kanske för att man ser alldeles för tydligt vad man går miste om och påminns alldeles för mycket. 

Ja, visst är det märkligt. Jag tror ibland att det har att göra med hur väl personen i fråga förstår. Är det någon som inte fattar ett smack av hur jobbigt det är är det nästan omöjligt att glädjas eller kunna umgås. Förstår de behöver det inte vara ett problem. Har också några personer jag klarat av att umgås med trots min egen sorg, till och med de som hjälpt mig att må lite bättre genom att få låna bebis en liten stund ;) Efter ett tag slutade jag försöka förstå exakt vad som skilde personer åt och var istället bara glad för varenda person jag inte behövde känna att jag inte ville träffa mer. 

Inga problem :) Jag hoppas verkligen att det här kommer att lösa sig för dig. Kram!!