Hur ofta barnvakt till en bebis?

Jag har också varit själv med min bebis från hen föddes. Jag kan säga att det är jättetufft om man inte har möjlighet till avlastning, vilket jag inte har haft. Jag tycker TS kompis verkar lyckligt lottad som har mamma och syster så när och som gärna hjälper till. För bebisen blir detta en vinst med flera anknytningspersoner, men framför allt en pigg och (någorlunda) utvilad mamma istället för en som är helt utsjasad av att aldrig få avlastning och möjlighet att "vila" från att hela tiden ha all sin uppmärksamhet på sin bebis. 

Jag var helt utmattad första året och det var fantastiskt att börja jobba, för att jag då fick jag äntligen kunde "vila". Jag var upptagen på jobbet så klart (har ett krävande jobb by the way) men det var hjärnvila på det sättet att jag inte behövde ha majoriteten av min uppmärksamhet fäst på min bebis hela tiden, även när jag gjorde annat, tex träffade folk. Så skönt på jobbet att kunna prata med andra och kunna ha allt sitt fokus på samtalet, istället för att försöka samtala och dela sitt fokus mellan barnet (som fick det mesta av det så klart) och de man samtalar med.

De som lever i parförhållanden där den andra parten som inte är föräldraledig är närvarande kvällar och helger kan nog inte riktigt sätta sig in i hur det är att ALDRIG kunna duscha 5 minuter i fred, att ALDRIG kunna gå på toa och stänga dörren om sig och vara själv på toan, att aldrig kunna sätta sig i soffan med en kopp kaffe i 10 min och veta att den andra tar bebisen, osv.

Så TS, din kompis och hennes bebis är lyckligt lottade. Så länge detta funkar bra för dem, så stötta i att hjälpa på det sätt din kompis behöver. Även om mamman och systern hjälper så kan du också hjälpa till med tex att handla nån gång då och då, att plocka ur diskmaskinen när du är där, etc. Allt sånt här som kan vara svårt att hinna om man är ensamstående med bebis (fast det beror ju på bebis så klart, min sov "aldrig", men har man en bebis som sover så kanske man hinner mer av hushållsbestyren...)

Förresten börjar inte bebisens aktiva anknytningsprocess förrän denne är 3 mån, innan dess är bebisar nöjda så länge de är hos någon som tillgodoser deras behov av närhet och av mat och att få vara torr, etc. Iaf enligt den föräldrautbildning jag gick på BVC och i den anknytningslitteratur jag läst.

Tja, anknytningen är nog bra, men hon menar att man som mamma inte behöver förändra sitt liv så mycket. Hon har ju jättelätt att få barnvakt och tänkte att det var lika bra att passa på. Hennes syster bor en kvart ifrån. Hade det varit pappan hade ju kanske man inte reagerat på samma sätt?

Det ses inte varje dag, även om mormors skulle vilja! Men eftersom mormor både bor nära och vill, passar hon på att ta barnvakt om hon måste göra ett ärende, tex handla. 

Jag är lite beklämd av att några av er använder ord som sjukt och inte normalt. Enligt vem? Har ni referenser på det eller är det egentligen bara tyckande? Att en kvinna i 30-årsåldern valt att föda ett barn trots att pappan inte vill vara med, som därmed får all uppbackning man kan tänka sig (och därmed kan fortsätta gå och träna, gå ut på en restaurangmiddag, komma iväg på stan etc) provocerar det så? Eller tar barnet verkligen skada av att hon åker och tränar 3 h (tid fram/tillbaks)?

En väninna har just fått barn, dottern är 7 v. Det finns ingen pappa i bilden, men hon har stort nätverk med vänner och familj (syskon, föräldrar). Hon har ofta barnvakt i veckorna för att få egentid, tex träning eller fika med kompisar. Frågade varför inte barnet var med på fikan i lördags, men hon sa att hon inte ville riskera RS, det var ju bara 3 timmar.

Jag är imponerad av att hon orkar vara ifrån barnet så mkt, själv hade jag inte samvete för det. Finns det nån norm?