SinkSink skrev 2017-09-14 00:52:11 följande:
Tack för din input.
Mina dippar handlar inte om att jag vill diskutera vad han gjorde för två år sedan. Det handlar inte heller om att jag vill klanka ner på honom eller dra upp detaljer om vad som hände samt vilken dålig människa han är som var benägen till det han gjorde. Men det är klart att det är svårt för dig att veta som inte vet vad som försiggår i mitt huvud. Visst håller jag med dig om att man får det man accepterar och det är väl lite därför som jag börjat reflektera över min tillvaro och framför allt den tillvaron jag skapar för mina barn. Jag har hittills "accepterat" det som varit för att vi trots allt har en historia tillsammans, gemensamma barn och han verkade genuin när han till en början sa att han skulle göra allt för att vi skulle jobba oss igenom det.
Mina dippar handlar till skillnad från ovan om att
jag rätt ofta känner mig ensam. Detta för att min man spenderar större delen av sin tid med sin dator.
Han ser sällan mig såsom jag ser honom. Jag tänker på honom och våra barn i allt som jag gör för att jag agerar efter att vi är en familj.
Medan han fokuserar på sina behov och sina intressen. Jag sköter allt det praktiska och går smått in i väggen var och varannan vecka för att jag blir utmattad.
Framför allt handlar mina dippar om att alla de ord och löften han gav mig betyder mindre och mindre för varje dag.
För varje löfte han gett har han agerat annorlunda. För varje ord han sagt har han visat att han egentligen tyckt annat. Och därmed har tilliten sjunkit. Det är svårt att till slut tro ord som man vet att 90% av fallen har de inte efterföljts.
"Du kan prata med mig" (Nej inte om det som hände för 2 år sedan utan att jag önskar mer tid, känner mig osedd, skulle vilja skapa mer spänning, ha avlastning, hjälp, umgänge med varandra osv osv, eller bara en dålig dag där man känner sig nere och lite ofin och behöver en kram eller komplimang) men
sedan när man försöker så blir man kallad för många fula ord och att man är jobbig som ska prata känslor för det är så otroligt onödigt. Man behöver inte tänka, tycka eller känna så mycket utan "bara vara" vad det nu innebär.
Visst är jag en känslosam person men inte dramatisk. Passionerad är jag och jag känner många känslor men det gör ju att jag är kapabel till att ge honom den uppvaktning, uppmärksamhet, kärlek, empati, omsorg, omtanke, värme osv som han uppskattar. Utan mina känslor skulle ju inte de bitarna heller funnits.
Om du tittar på det här som du själv har sagt:
- du känner dig ensam (varför är du då så rädd för att vara ensam om du lämnar honom. Du är ju redan ensam?)
- Han tänker bara på sig själv, inte på dig och inte på barnen, bidrar inte med något. Du kan bara få det bättre om du separerar. Du slipper hans dåliga humör och får göra som du vill. Och han blir antigen tvungen att ta hand om barnen på varannan vecka, eller om han inte vill det så måste han betala underhåll! Och ändå ta barnen varannan helg.
- Han lovar saker, bara för att du ska sluta tjata. Han har inte ens avsikt att göra det. Han köper sig bara lite tid med det, för att han hoppas att du sköter allt i några år till, kanske tills barnen är vuxna, så att han har ett bekvämt liv. Han utnyttjar dig helt ogenerat. Han gör sig inte ens besväret att dölja det, vilket tyder på att han tror att du är korkad (i hans syn, jag säger inte att du är). Risken är också att han ersätter dig med någon yngre sedan.
- Och när du ändå försöker ändra på något kallar han dig för fula ord. Vilket visar att det inte är någon idé. Det är inte bara att han har lite svårt att ändra på något, utan han har helt och hållet bestämt sig att det inte ska ändras. Det passar honom så bra som det är nu. Han kommer inte att ändra på något, det har han tydligt visat. Du kommer att ångra dig om du inte lämnar honom.
