Bf juli 2018

Vad skönt att bebisen mådde bra!

Vi har inte köpt några kläder till bebisen än (eller nja, min pappa och hans fru fick ju låna en pyjamas i julklapp). Vet inte om vi kommer göra det heller, det var ju inte så länge sedan vi hade bebis. Förvisso har vi inget i storlek 50 (kanske två pyjamasar) så det skulle väl vara nåt/några plagg i den storleken då. Vet inte hur värt det är dock, de har väl inte 50 särskilt länge och när sonen var så stor så kanske vi kan räkna med att den här inte heller kommer ha storlek 50.

Jag var helt inställd på att börja med antidepressiva i dag. Tog fel på månad dock, mitt läkarbesök är 22 mars. Dessutom fick jag veta att mvc?s läkare inte skriver ut nåt för nybehandlingar, bara om man redan äter medicin. Min bm klämde in mig under sin lunchrast och ordnade remiss till psyk, där de inte alls tog mig på allvar.

Det verkar som att eftersom jag äter, sover, tar hand om mitt barn och inte vill ta livet av mig så är jag inte deprimerad. Det kunde psykläkaren avgöra efter ca tio minuter av idiotiska frågor. Sen kom flosklerna (tänk positivt, träna, fortsätt gå till psykologen, fortsätt låta sambon göra allt hemma, osv osv). Jag ville skrika åt henne att dra åt helvete.

Alla mina vårdkontakter (läkare, psykolog, mvc?s kurator, barnmorskan) har nämnt medicinering. Alla! Och så kommer psykläkaren och skiter i vad jag säger och vågar inte skriva ut nåt pga graviditeten. Jag påpekade att bebisen mår sämre av att jag mår dåligt, än av att jag skulle äta SSRI, och att de inom mödravården har föreslagit medicinering, men det spelade ingen roll. Jag mådde bara sämre när jag gick därifrån än vad jag gjorde innan.

Just nu känns allt rätt svart. Jag känner för att ge upp, jag vet inte vad jag kan göra om ingen vill hjälpa mig. Varför ska jag kämpa om vården motarbetar mig?

Usch vad jobbigt det låter. Jag har också hört att de brukar godkänna medicinering i de fall där modern mår för dåligt utan. Jag äter exempelvis medicin mot ångest och läkaren på mvc tyckte inte jag skulle sluta trots att medicinen kan ha negativ effekt på barnet.

Dock brukar det ju kunna ta lång tid innan denna typ av medicin har effekt så de kanske tycker det är onödigt att ordinera det när effekten ligger så långt fram i tiden. Å andra sidan kan man ju tycka att de borde ordinera medicineringen på en gång då så du får chans att må bra och känna dig stabil innan förlossningen. Kanske ska ta upp det med bm igen och se om hon kan stötta dig i kontakt med läkaren.

Dags för rul! Behöver man va kissnödig denna gången med?

Dags för rul! Behöver man va kissnödig denna gången med?

Jag kissade också innan. Kanske 15 min innan. Och hon såg allting. Hade jag inte kissat innan så hade jag nog kissat på mig. Haha. Så kissignödig som jag var och hon trycker ju en del när hon gör undersökningen med så.

Lycka till :) Skall ni ev ta reda på kön?

Jag tänker också så (och jag tror att de runt mig tänker likadant), dessutom har jag en förlossningsdepression i bagaget och det ser iaf mödravården allvarligt på. Men de verkar inte kunna göra så mycket.

Jag har tid hos bm i morgon och min sambo tänker följa med, då ska vi prata mer med henne och se om hon kan hjälpa till med nåt. Jag vet iaf att jag inte vill träffa den där psykläkaren igen!

SSRI under graviditet är inte så farligt som man en gång trodde men det verkar psyk ha missat. Visst att det kan ha en negativ effekt på fostret, men det ger samma effekt som om mamman är deprimerad under graviditeten. Då har man dessutom en mamma som mår dåligt i X antal månader. Plus ökad risk för förlossningsdepression.

Som min vän sa när jag berättade om allt: när det finns barn i bilden så borde man vara mer benägen att sätta in medicin tidigt, INNAN man hamnar där att man inte klarar av att ta hand om sitt/sina barn!

Jag typ kissar ner mig så fort jag ligger på rygg så det får räcka isåfall :D

Ja, jag hoppas bäbis är medgörlig!