Bf juli 2018

Jo kan ju va så.

Känns som man kommit in i en period då det inte händer så mycket heller.

Så är det iallafall för mig

RUL avklarat och nu är det lång väntan till nästa möte med BM.

Ja, lite så är det här med. Jag går förvisso på tätare kontroller så jag träffar min bm en gång i månaden.

Annars är det det vanliga. Magen växer, bebisen sparkas, osv osv.

ÄNTLIGEN har jag känt sparkar! Första gången jag blir glad för smärta

Hur berättade ni för familjen? Hehe vecka 22 och har inte gjort det än. Jag tillhör den, vad det verkar, lilla skara som inte tycker det är kul att berätta. Inte för att de inte kommer bli glada, utan snarare tvärtom. Jag vill inte ha "uppmärksamheten", är obekväm vid starka känsloyttringar och vill att alla ska behandla mig som om ingenting hänt. Dvs utan kommentarer och frågor.

Är det okej att skicka ut ett mass-sms? Eller vad hade ni gjort?

Skicka ett mass-sms eller mass-mail med bild och text, det borde räcka. Jag kan förstå att det känns obekvämt, speciellt om du inte behöver extra uppmärksamhet (t ex om du mår dåligt eller har väldigt ont, då kan man behöva uppmärksamheten).

Huvudsaken är väl ändå inte HUR de får veta, utan ATT de får veta.

Vi berättade för närmsta familjen på jul och jag måste säga att det var jätteläskigt! Inte för att de inte blev glada (för det blev de verkligen!) men just det här med att stå i centrum för uppmärksamheten.. det tycker jag är lite jobbigt. Fast det var jobbigare på jobbet, i och med att jag ska få en ersättare tyckte min chef runt v 16 att det kanske vore dags att berätta för närmsta kollegorna så att det inte blev spekulationer.. de blev också jätteglada men.. på så vis hade det nästan varit lättare om jag inte hade mått så bra hela tiden, då hade det liksom funnits en ?anledning? att berätta tidigt.

Någon som fått gliringar om storlek på jobbet? Jag har fått gå upp två byxstorlekar och bytt till hängselbyxor för att det inte ska sitta åt i midjan och eftersom allt är i herrstorlekar så badar jag istället i kläderna, haha.. Men jag tror egentligen inte att jag är så stor än, har dock gått upp nästan 7 kg (v 22 i morgon).

Sju kilo är väl inte så mycket? Jag är i vecka 23 och har gått upp kanske 12 kilo hittills. Nu tycker jag förvisso inte att man ska prata om vikt, speciellt inte som gravid, men jag vill visa på att alla är olika. En del går knappt upp nånting och kan köpa gravidkläder i sin normala storlek, medan jag går upp massor och måste köpa gravidkläder i (minst) en storlek större än vanligt. Jag är en sån som blir gravid på hela kroppen, inte bara mage och bröst.

Nej, det är det givetvis inte och man kan inte alltid styra över vad som händer i kroppen som gravid.. det var därför jag funderade på om jag blivit väldigt stor för det känner jag mig egentligen inte som. Inte för att det hade varit fel men när det inte ens stämmer så känns det som en lite onödig kommentar, att jag skulle behöva lite mer space än vanligt.. nu vet jag ju att det sades med glimten i ögat men det är ofta så att när man tänker på det efteråt så kanske man borde ha sagt att det inte kändes schysst..

Haha jag var på en sorts arbetsintervju i typ november och kände mig nödgad att tala om det för chefen då. Så hen blev i princip den första att veta. När jag väl började på nya jobbet häromveckan var det första hen gjorde att vråla: "KOM HIT ALLESAMMANS OCH HJÄLP DEN GRAVIDA KVINNAN ATT BÄRA!!!", så så mycket hemlighetsmakeri blev det här. ;)

Jag har ju annars the good fortune att alltid ha varit tjock, så jag har inte gått upp någonting än. Iaf inte sedan inskrivningen, innan dess var det väl fem år sedan jag vägde mig eller nåt. Och inga krämpor av något slag annat än ett vagt illamående/dålig aptit i början, så jag känner mig inte preggo och behöver verkligen inte behandlas som om jag vore det. Tycker mest det är störigt. Så nu ska t ex svärmor hjälpa till att bära ner gästsängen till källaren (vi bor på högsta våningen utan hiss) trots att hon är gammal och har dålig höft, medan jag som är precis som vanligt "absolut inte får befatta mig med det". Irriterande.

Sambon är inte så glad för sms-idén men själv gillar jag den verkligen!

Hej allihopa. :) Hur går det för er?

Här är det helt okej. Illamåendet är kvar men funkar med mina tabletter. Försökte i helgen att gå ner till lergigan men usch fy så dåligt jag mådde. Kräktes förvisso inte,tack och lova. Men mådde så fruktansvärt illa så låg bara i soffan hela dagen för mådde så dåligt och kände mig bara borta. Sov och sov och sov. Pratade knappt med familjen. Så nej det funkade inte alls eller kändes bra.

Sen foglossning blir bara värre och värre. Varit riktigt jobbigt nu senaste veckorna. Inte kunnat gå på akupunktur heller pga förkylning men skall äntligen få imorgon igen.

Annars mår jag väl bra. Haha :p Känner bebis sparka varje dag,vissa dagar mer eller mindre. Var hos bm i fredags och allt var bara bra. Fina hjärtljud och livmodern var så stor som den skulle vara. Så kändes bra och skönt. De enda var väl min vikt då. Bara gått upp 1 kg sen inskrivningen.., de var inte bm så nöjd kring. Men tappade ju iof 3-3,5 kg från inskrivningen. Men ja får ha koll.

Sen det jobbigaste. Min bm skall sluta på våran mvc!!! :( Blrv så ledsen. Hon är fantastisk min bm. Finns alltid där,ger stöd,lyssnar och tar sig tid. Verkligen förstår och känner mig!! Så är så ledsen. Hon känner till vår historia med 2 missfall innan dottern och oron efter de när jag var gravid med de andra 2. Allt kring hyperemesisen och även min extremt svåra foglossning jag hade med sonen och nu. Men även min rädsla och oro kring förlossningen denna gången. Men hon slutar i maj så ett tag kvar och hon skall hitta bästa ersättaren men känns sorgligt :(

På torsdag går vi in i v 22 och på måndag väntar vårt första aurora samtal. Nervöst men även spännande och skönt att de äntligen skall bli dags.

Oj detta blev såååå mycket längre än jag tänkt. Behövde verkligen skriva av mig känner jag. Hoppas allt är bra med er alla